Stress & press

Idag har jag varit på ett stresseminarium. Detta ordnades för de anställda på mitt jobb. Naturligt för dessa typer av frivilliga arrangemang är dock förstås att de som är mest stressade inte anser sig ha tid med det. Där sprack det lite.

Man fick lära sig att det var dåligt för effektiviteten att multitaska. Och jag som är multitaskingens okrönta drottning, som gärna har 20 fönster öppna samtidigt på datorn och simultanjobbar med en massa olika saker samtidigt hela tiden, för annars blir det ju tråkigt, fick mig en knäpp på näsan.

Man ska helst ta mikropauser under arbetsdagen, pauser där man gör helst ingenting alls, eller om man måste göra något ska man meditera och upprepa mantran, medan man gör avslappningsövningar. Det duger tydligen inte att pausa med en vända Candy Crush eller lite Fejsbok. Här är det old-school som gäller. Bete sig som en annan Buddha eller Dalai och finna inre frid.

Och så ska man stänga av och in sig någon stund under varje arbetsdag. Vara ifreeed. Att moderna människor blir stressade av tystnad och absolut lugn, var det ingen som nämnde.

Själv kan jag tycka att arbetslivets stress är ingenting mot privatlivets. Räkningarna, barnskriken, högarna med sopor, tvätt och skit, LIVET - det stressar mig. Har jag mycket att göra på jobbet är jag däremot bara skitglad och taggad, på mitt cv skriver jag (inte, för jag är ingen ost) att jag gillar att ha många bollar i luften, att jag trivs bäst när det är högt tempo och jobbar gärna mot deadlines. Det är ju sant, det är då jag känner mig duktig, behövd och viktigpettrig. Inte när jag sitter och drömmer om höga berg och vågskvalp med stängd dörr och ingen som stör. Jag vill bli störd, jag vill vara Till Er Tjänst. Har jag inget att göra, det är DÅ jag blir stressad. Då börjar tankarna galoppera om att jag är en meningslös fjant som inte bidrar med något vettigt.

Så mer stress i jobbet - ja, tack. Mindre i hemmet - men det får jag väl när jag blir rik och gammal.