Mikrofonkåt - man blir ju inte coolare med åren precis, eller?

Jag är nöjd med min insats, vad annat kan jag vara. Jag, ja just jag med håret, ordnade en karaoke-fest med Eurovision-tema på jobbet. Det var liksom min fest. Hundratals var bjudna, visserligen kom bara ett 30-tal, men det är så klart för att de var fega, inte för att jag inte är ball nog. Eller min fest för den delen, den var dödslattjo, So Cool.

Man kan säga att jag ägde karaoke-maskinen, och då skulle man inte ljuga. De som känner mig vet ju att jag egentligen är blyg, att jag spänner mig rejält i sammanhang där jag ska stå i centrum. Blir röd i nyllet bara jag ska säga flasklock och min titel på ett jobbmöte, som nån jävla tonåring. Sån är jag, trist men sant. Därför var det alldeles enastående att jag sjöng inte en, inte två, snarare 20 låtar på maskinen. Inför publik! Som någon slags stjärna! Och jag var inte ens full! Inte till att börja med iallafall. Mot slutet var jag nog det, särskilt att döma av den förfärliga baksmälla som drabbade mig med full frenesi nästföljande dag, men skit i det nu, det var ändå bara jag och en hjälte till som körde YouTube-karaoke med Pet Shop Boys och Depeche-tema mot slutet, bara Carlos som lyssnade ändå.

Och medan de andra mindre rutinerade snöade in sig på Schlagerlarv och ostiga svennebananbitar, körde jag mitt race med de coolaste av medartister. En favorit i repris; Utan dina andetag - med en Fredrik på gitarr, och jag solo inför hela församlingen! Något portugisiskt trams. Sedan en bejublad östgötsk version av The Final Countdown med en annan snygging, en enastående version av My Way med min portugisiske bästis - och jag vet att den var smått fantastisk, för jag har sett videon i efterhand. Skön avslappnad stil som du kan se i screenshotsen nedan. Jag gav mig till och med på Whitney Houston, fast där småsprang nog ändå gränsen. ABBA? Inga problem, den tar vi! Självklart Total Eclipse of the Heart, ett måste i karaoke-sammanhang.

Jag sjunger riktigt bra, kan du tro! Så jävla roligt!

Det här är kanske inte ett av mina snyggaste ögonblick, men jag tar ju iallafall i från tårna, utan att skämmas för mig, utan att vara en tönt. Tycker jag. Vilken fantastisk afton för mitt ego, för mitt rykte och för mänskligheten!