Jag titulerar mig numera Krönikör

Jag har blivit publicerad. I en nationsblaska, gratisarbete så klart, men ändå. Jag kan vara tuffast i kommunen, jag är inte säker, men jag tror det. Calmare Nyckel nr 1 2013, vad ger du mig för den? Ett helt uppslag fick jag, min lyckans ost.

Och inte bara publicerad utan headhuntad för uppdraget också. Det var liksom inte jag som kontaktade dem och bad om'et - det var de som ville ha mig. Mästaren.

Annars hade det inte blivit något. För det där med självkritik, det har jag tyvärr nedärvt i rakt nedåtstigande led. En något mildare form än min mor har jag väl fått, men det är ändå så pass illa att jag lägger band på mig innan jag tar för mig och visar framstjärten här i världen.

Och sen blir jag sur när andra, mindre begåvade, människor lyckas, får sina alster publicerade, har strålande karriärer. Bara för att jag sitter kvar på min fisiga mosse och inte vågar försöka. För ingenting är perfekt, och är det inte perfekt kan jag inte stå för't.

Ett tradigt dilemma som gjort att jag inte kommit någon vidare vart här i livet, i jämförelse med den talangfullhet och intelligens jag ändå tycker mig besitta.

Lustigt det där, att jag är så styv i korken och tycker att jag är så jävla smart och rolig, men samtidigt törs jag inget för att jag inte är tillräckligt bra. Det är vad man kallar högt ställda krav. Om alla var så självkritiska hade det inte blivit mycket gjort här i världen, men å andra sidan hade det som blivit gjort blivit jävligt bra gjort.

Här är bilden från när jag var omslagsflicka 1998, så jävla gullig:

Här är mitt tidningsuppslag i senaste numret av CN:

Och här har du texten jag skrev. Den är alltså tänkt som inspiration för de tappra själar som läser vid universitet men ägnar stora delar av tiden åt att nationsjobba istället för att plugga:

Nyckeln till framgång – the Kalmar Nation years

Man lär inte för skolan, utan för livet. Detta mantra som hamrats in i oss sedan barnsben. Och kunskap är makt, det vet du väl också? Visst är det så, men jag vill hävda att en stor del av det du lär dig som universitetsstuderande händer utanför lektionsrum, tentasalar och seminarium. Jag har inte precis järnkoll på vad John Fiskes kommunikationsteori går ut på, Konstitutionsrätt eller för den delen Civilrätt har inte gett mig några bestående minnen, och jag har bara ett hum om morfologin, syntaxen och lingvistiken idag.

Det jag lärde mig mest av medan jag studerade var själva livet runtomkring – att stå på egna ben fjärran från föräldrahemmet, att sköta sitt eget hushåll, att (be)möta människor. Att driva en restaurang på Kalmar Nation. Planering, inköp, coordinering av arbetslaget, servering, customer service, ska det vara en kaka till kaffet, och så sexa på det. Det där det gjorde hon fan så bra. Jag har fortfarande med dessa erfarenheter som en viktig punkt på mitt CV.

Visst – jag kan ha utvecklat mitt tänkande och mitt språk genom att vistas i universitetskretsar, men det är ölflaskorna i nationskällaren på Kaggen, temafesterna utklädd till Guldlock eller Nasse med rosa kroppsfärg jag minns, tandemcykelstafetten från Göteborg till Lund när min bästis lovade mig att börja snusa, bastubadandet på kursgården eller snarare vägran att delta i dessa nakenhetserier, galenskaper, fyllor, relationer och människor – det är där jag utvecklat och hittat mitt folkvett, min filosofi, min allmänbildning.

På den tiden jag blev kalmarit var Pelarsalen mossigt mörkgrön. Men ett gäng eldsjälar iklädde sig en vecka avdankade innebandybyxor och urtvättade t-shirts, skippade säkert några föreläsningar och drog fram rollers och penslar. Vi målade hela källaren vackert havsblå. Sedan hade vi nyinvigningsfest och drack upp all öl som hade bäst-före-datum 1998 - gratis när det är som allra godast. Vad väggarna har för färg idag vet jag inte, jag har inte varit där på över 10 år, annat än i den minnenas television som finns i mitt huvud. Det satt en mås på en klyvarbom, gör den det fortfarande?

Vi startade kärleksrelationer med varandra, vissa av dem still going strong idag, i form av radhuslycka med tre barn och bil i garage, på en adress i utkanten av Lund. Andra höll inte måttet, men vi gick alla vidare en erfarenhet rikare - den som har legat med flest när han dör vinner väl, är det inte så? Jag minns en stormande kärlekshistoria som slutade med en trasig lampa på ettans korridor, ett glas upptryckt i käften efter en dansad tryckare till tonerna av ”Suicide is painless” med Tomas bakom spakarna i Kaggens DJ-bås. Kanske har han fortfarande ett svagt ärr på överläppen efter denna fadäs, som ett minne, vad vet jag, vi ses inte så ofta längre.

Fest på kroppkakor, 500 spänn per kuvert för denna husmanskost, någon måste skämta? Men det handlar ju inte om det. Om rökt fläsk, kryddpeppar och lök i en tennisbollsstor kula av potatismos. Det handlar om Storaste Kroppkakan, om att klä upp sig till tänderna, svaja på höga klackar och vira en fjäderboa om halsen, ha ringarna utanpå handskarna eller att svida om till frack. Om bordsdamer och bordsherrar, gammeldans och vals – om att leka vuxen samtidigt som man är på god väg att bli det.

Det var här det hände, i Pelarsalen, på expen, på ettans korridor. Ibland hände det på fyllan, och då var det kanske inte riktigt man kunde stå för det, whiskey hit whiskey dit, vem räknar, jag vill ha sill hördes måsen ropa, om blott jag får! Jag hade lilla nubben i ett snöre om halsen, för Uti min mage där växte en törst. Vi kan kalla det Livets Hårda Skola om du vill. Det är den som har lärt mig allt jag kan. Om människor, om kärlek, om vänskap. Om hur man för sig, hur man beter och uppför sig. Det finns dock inte mig veterligen något som heter Fil. Kand. Streetsmart eller Fil. Mag. Besserwisser. Tyvärr. Isåfall hade jag nog doktorerat.

Jag lärde mig inte så mycket i skolan som jag har nytta av idag under min universitetstid, men jag lärde mig väldigt mycket om livet. Uti Kalmare stad, där finns det ingen kvast, så mycket vet jag.

Hej dickom-dickom-dack.

I puben ska jag quiza

Nämen då sticker väl denna simpla singelmorsa till pubquiz med sina begränsade kunskaper.

Barnvakten läser Mamma Mu, klockan är sju. Och jag har nedräkning tills min docka kommer hem på lördag. På lördag! Då smäller det i kärlekshjärtat.

Sopan Sopansson upptäckte en timme in på arbetsdagen att klänningen var ut och in. Tyckte den såg konstig ut i mönstret och så hittade jag en etikettjävel på låret. Så är det att vara brådstörtad morgontidig-singelförälder. Man ser fan inte vart man målar sminket, halva ögonbrynet på svaj när Litensson drar i kjoltyget.

Men snart är det slut på detta trams, snart är jag i en härlig kärnfamiljssituation igen. Hallelujah, prisa jesuskorven.

Hjälp! Jag kan inte sluta skratta! Jag har så jävla roligt! Hjälp!

Det där som tonåringar sägs drabbas av, att man börjar skratta och absolut inte KAN sluta - kan vi enas om att det är bluff och båg?

Nu är väl inte jag känd för att vara en som sitter och skrattar runt i dagsläget, men jag minns hur det var att vara tonåring, det gör jag fast jag är gammal.

Och vad jag minns satt man där vid dylika anfall och låtsasskrattade hysteriskt, medan man undrade om den andre också låtsades att den inte kunde sluta. För klart som fan man kunde sluta! Säg något om cancer, tre blinka, kärlek, knulla, döden - och alla som tokskrattar åt just ingenting alls slutar tvärt, det kan jag lova dig.

Av alla gånger jag fick s.k. skrattanfall låtsades jag bara att jag inte kunde sluta. Kan vi enas om att det är så för alla?

Och så slutar vi skratta så jävla mycket åt allt, tycker jag. Vi skrattar när det är roligt, annars låter vi bli, ok? Det blir så mycket roligare då.

Jag sköljer ner mitt lidande med rödvin

Ja, vad gör man? Försöker aktivera sig förstås, men det är inte så jävla ball som det brukar vara. Inte utan min Lolo.

Och efter en hektisk helg med 1000 besökare, efter att alla har gått hem och man druckit vin tre kvällar i sträck - då är det som värst. Då är man inte tuff. Särskilt om Brasilien inte svarar på Skypen. Då lipar man som en sill och tänker att livet är väl ändå rätt jävla meningslöst. Utan min Lolo.

Så går jag in i hennes rum, och fingrar med hennes grejer. Som någon som mist sitt barn i nån vidrig olycka går och stryker över grejerna, bara det att min kommer tillbaka om cirka 10 dagar. Hon kommer tillbaka! Min Lolo!

Det är så länge kvar. Bara halva tiden har gått. Nu har jag till och med börjat sakna min man, så långt har det gått, så lågt har jag sjunkit.

Så kommer snön, som en smocka i en redan känslig själs grådassiga ansikte. Jag som tog med mig overallerna och vinterjackorna hem i en blåbag från flygplatsen och lovade vår. Det får jag äta upp. Och kånka paltorna tillbaka när jag hämtar tillbaka mina älsklingar till påsk, kan jag tro. Men det är det värt, bara de kommer hem! Min Lolo.

Och all fisken jag spontanköpte av fiskbilstanten som knackade på min dörr igår afton, den får jag också äta upp, och det med glädje, om än en eventuell sur bismak av hårt förvärvade stålar i form av en jävligt dyr firre. Men den är ju ekolooogisk. Imponerande. Lolo gillar fisk! Jag ska spara till min Lolo. Och räkor.

En kväll tittade jag på en jävligt dålig film. Jag tänkte att jag måste se nån sopig rulle som min man hade vägrat se, typ en chickflickig sak. Så såg jag en som handlade om en kvinna som hyrde en manlig hora som date på sin systers bröllop. Sedan blev de kära. Och det var precis så dåligt som det låter. Däremellan blev de också fulla och glömde att de legat, men det var lika bra, annars hade hon fått betala. Oralsexet kostade visst extra.

Att jobba är bra, för på jobbet tänker man på jobb, och inte så mycket på Lolo. Det är när man kommer hem man tänker på Lolo och att hon borde vara där, för det är så trist och tråkigt utan en Lolo.

När Litensson har gått och lagt sig ligger jag helst kvar. Spelar Candy Crush som ett jävla ärke-cp. Sitter fast på level 147 och flyttar fram klockan för att få fler försök. Tills telefonen går bananas och skärmen börjar flimra och batterifan tar nästan slut. Åtminstone kan jag ligga bredvid den lilla och höra hennes andetag, åtminstone slipper jag vara ensam.

Jag har halsduken på mig inomhus, för jag tänker att det är väl ingen idé att slösa elementpengar på en gnälltant som jag. Jag sparar all värme jag har till Lolo (lite har jag på där uppe där Bellansson sover).

En kvinna sa till mig att hon funderade på en egenresa till London, fy farao vad kul, men så kom hon på att oj vad jobbigt att vara borta från sina barn över en helg. Och jag hånskrattade henne hårt i ansiktet och bad henne dra något gammalt över sin helgjävel. Kom igen efter tre veckor - nu snackar vi smärta, nu snackar vi saknad.

Det här ska vi aldrig göra om. Jag vill också glömma vintern i Brasilien. Hur fan kunde jag gå med på att de åkte utan mig? Aldrig mer.

Liten och lycklig

Alltså, det här är ungefär så jävligt som jag hade förväntat mig. Att ha sitt lilla barn på andra sidan jordklotet.

Alla dessa skilsmässoföräldrar - jag lider med er, att skiljas från sina barn är fan smärtsamt. Även om man VET att de har de bra, att de är lyckliga där de är. Och jag förstår alla de som stannar i tradiga förhållanden med folk de inte är kära i för BARNENS skull. För är det värt det, att leva halvliv varannan vecka, bara för att man kanske inte får ligga, eller vad det är skon klämmer på? Jag skulle inte tro det. Då får det vara jävligt illa. Typ slagsmål och knull i busken-illa.

Visst, jag är en hönsmamma som typ saknar mina barn när de gått och lagt sig för natten, så det här med tre veckors frånvaro, det är mig ganska så övermäktigt.

Jag tröstar mig med min lilla, kramar henne extra mycket. Låter henne ligga i min säng om natten, nära nära, snusar i hennes pyjamaskrage. Och så tröstar jag mig med mumsig mat, vad annat kan en ensamstående småbarnsmamma trösta sin längtande kropp med, om inte en låda pistageglass, en kexchokladkaka och en bag-in-box fylld med vin?

Sedan vet jag inte vad det brasilianska samhällsklimatet gjort med min docka, hon har ju gått och blivit en poser av sällan skådat slag. Oj, vad snygg hon tycker att hon är! Och oj vad snygg hon är! Farligt snygg.

Jag saknar dig, jag saknar dig

I tried, but I failed, cause I was too snobbig

Tanken på att ratta ut till Kävlinge, knacka på en främmande port, som öppnas av en tjomme, kanske en som heter Kenneth, som kanske inte har strumpor på fötterna, kanske förhårdnader som raspar mot linoleummattan, oklippta naglar kanske, eventuellt i en lägenhet som luktar som kattkissmannens i Archway - den lockar mig inte.

Nej, jag tror varken jag ska bli kidnappad eller våldtagen bara för att jag kommer och tittar på Berits sängstomme och bokhyllor i Arlöv, men upplevelsen kan bli nog så obehaglig ändå.

Du upptar någons tid, slösar din egen, och så visar sig soffan vara dassig, nedsutten och fel färg, trots att bilden på Blocket lät påskina att det handlade om tiptop. Eller att den som säljer helt enkelt verkar äcklig, inte vill man ligga i hans bädd, sitta på hans köksstol, det vet man ju inte vad han använt den till.

Pinsamt att säga nej till det presumptiva köpet. Pinsamt att pruta. Pinsamt att ens vara i en främmande människas hus. Jobbigt att småprata. Om vad och varför?

Och hur får man hem skiten man köper? Hyr släp? KÖR med släp? Glöm det va.

Nehejdutack, därför lade jag igår en beställning på IKEA.se och såg jävligt glad ut.

Jag veeet att man ska recycla, tänka på miljööön och fan och hans moster, men tanken på Kenneths raspiga förhårdnader, Berits nedsuttna soffjävel och Ahmeds ej rumsrena kattskrälle, får mig att bli en dålig människa, en som konsumerar nytt, ljust och fräscht.

Fina flickor fiser inte

Den som inte tror att vi kommit ganska långt i jämställdhetsarbetet i Sverige kan rikta blicken sydvästerut och se med skräck utan inblandad förtjusning hur man tacklar mammarollen i det brasilianska skötet. Det är säkert menat som lite tongue-in-cheek, men alltså, tillåt mig småspy. Jag hittade detta på en "släktings" FB-sida. Alltså en katolsk brutta som blev gravid vid 14 års ålder eftersom hon förbjöds använda preventivmedel. Man ber att få gratulera.

Min portugisiska är kanske inte bländade vacker, men jag förstod ändå med avsmak innebörden av denna post. Och jag tänkte att det var bland det vidrigaste jag läst sedan jag en gång för länge sedan satte tänderna i självaste Bibeln.

Vilken smörja! Men det värsta är att det här är verkligheten, så som den ter sig, för flickor och kvinnor i ett någorlunda modernt land som Brasilien. Min fria översättning under för den som inte är lika mästerlig på portugisiska som jag:

15 saker jag lärt mig av att vara mamma till en flicka!!!! (Älskar min(a) flick(a)or)

1. Bered dig på en värld i färgen rosa
2. Prinsessan från sagorna bor nu i ditt hus
3.  Vänj dig vid att dela med dig av ditt smink och ditt nagellack…här i huset, när vi gör manikyr, då är det fest!
4.  De pratar, pratar och pratar - känner du igen dig?? KVINNOR…
5.  Barbie, Hello Kitty, Askungen, Snövit, Alice, Ariel, Rapunzel, Minnie---är en del av vår vardag
6.  De visar upp, poserar, gör miner och grimaser – älskar’t!
7.  Ömhet, tillgivenhet, kramar, pussar---är en del av det kvinnliga världen (nästan alltid, eller hur?)
8.  De älskar att dansa, varje flicka har en ballerina i sig!! Jag älskar att titta på henne i smyg när hon dansar…GULLIGT
9.  Älskar sötsaker! Precis som mamma…det är de kvinnliga generna, eller hur?!?!
10.  Små grytor, liten spis, dockvagn…en stor önskan att göra allt precis som mamma – det är fantastiskt!
11.  De älskar att klä upp sig, välja kläder, skor….herregud, jag kommer inte ihåg att man började så tidigt!
12.  De är luriga…se upp! Med sitt lilla vackra dockansikte, kan de nästan alltid övertyga dig att göra som de vill…
13.  När jag tittar på min döttrar ser jag lite av mig själv
14.  Hur kan de vara så vackra?!?!
15.  De är mina bästa vänner, kamrater, förtrogna…en massa KÄRLEK

Detta är alltså taget direkt från verkligheten. Det är inte hitte-på, det är så här man ser på saker, på kvinnor, i mina barns andra hemland Brasilien. Och du undrar varför jag inte vill flytta dit? Dra mig baklänges i den där äckliga lilla dockvagnen, gör det bara, sen dansar jag fuldans för dig, som en riktig kvinna, ja fy fan.

Den post-patriarkala feministfittan Lady Dahmer hade häpnat och rivit i från tårna under det att hon hyperventilerade som aldrig förr, den rabiata orakade flat-feministen Fanny hade spytt galla tills den var  snorigt knallgul - om de bara visste, hur världen utanför det någorlunda pk-snygga svennebanan-landet, är beskaffad. Hu vale! Varje punkt av de 15 ovan är så sjuk att jag fullständigt bågnar av förakt för den som skrev dem och för dem som tar emot dem som sanning och spär på den sorgliga synen på flickor som utseendefixerade våp. 

Var vänlig torka upp mina virituella spyor, jag orkar inte mer.

Passa på att white-trasha

Igår var jag på Lidl. Har inte varit där sedan öppningsdagen då de bjöd på korv. Jag tror jag var gravid då, so you do the maths.

Vilken deprimerande plats! Denna östtyska lågpriskedja med skitiga golv, torftig armatur, pallpresenterade varor med obskyra märken och allsköns e-nummer. Billigt? Delvis, men mest skumt. De har för fan inte ens en normal godishylla! Bara tyska karameller och sockriga pastiller och tillsatsdignande marshmallows-fluff-historietter. Tillåt mig snobba mig och småspy.

Men det är bäst att passa på att frottera sig i white trash land när medelklassbrassen är out of town. Om inte annat för att det är intressant i observeringssyfte.

Idag tänkte jag dra på mig en innebandybyxa och dra till Jysk, Rusta, ÖB. Fast så är det den här jävla snöstormen som våldför sig på mig och mitt allmänna välbefinnande. Kanske måste jag stanna inne och sura istället. Das ist sehr schlecht, bajskorv.

Lolo Litensson has landed

Hon är framme! Efter en troligtvis låg och långsam flight är min docka nu 1000-tals mil ifrån mig.

Och hon är glad! Och dricker cola! Och har ett nytt djur! Underbara människa!

Själv har jag fått snöstorm. Som jag sa till min man: You couldn't have picked a better date to get the hell out of here. Phy pan.

Lilla

Hon var så glad och uppspelt hela dagen. Sjöng egenrimmade visor om lilla vovó, hoppade upp och ner, nästan retade mig för att jag minsann inte skulle med till Brasilien. På flygplatsen var hon pappas flicka. Babblade extra mycket portugisiska, hand i hand gick de bort till avgångstavlan, spanade efter sin avgång, den jag inte skulle med på. Det var hon helt införstådd med.

Men så alldeles innan säkerhetskontrollen, när det var dags att säga hejdå på riktigt och jag sjöng "adjö lilla Lolo, adjö" med sprucken röst i hennes öra, för jag kunde inte sansa mig, som de gjorde när Pippi skulle gå på båten till Söderhavet, då fattade hon nog att vi faktiskt skulle skiljas ett långt tag. Och bröt ihop på ett alldeles hjärtskärande sätt, och jag fick spela lite tuff fast jag egentligen bröt ihop jag med, och så kramades vi och jag uppbådade lite jävla glädje och entusiasm fast jag mest var ledsen.

Sedan vände jag mig om och gick, och grät som en clown in i min bäbis lilla kalufs.

Ha det så roligt i brasseland älskade Lolo. Om du saknar mig har jag spelat in "Gungande säng" på din telefon, den kan du lyssna på. Och så kan du krama Guran Goioi, han är där i resväskan. Han luktar nog lite mammis.

Din pappa skulle säga till piloten att köra lågt och sakta, så allt är frid och fröjd. Ses om tre veckor. Girl, som Milli Vanilli skulle sagt, I'm gonna miss you.

Nyinflyttad

Åh, jag hinner inte med. Livscykeln bara trampar iväg med mig. Jag har 20 lådor och lika många IKEA-kassar vars innehåll jag inte vet vart jag ska göra av. Behöver jag verkligen det här, är en fråga jag ställer mig varje dag. Något plagg jag inte använt sedan 1900-frösihjäl. En kartong full med hygienartiklar trots att jag redan fyllt mitt badrumsskåp med sådant som jag faktiskt emellanåt använder.  Persedlar och leksaker till en bäbis jag inte längre har.

Saker som jag tycker är jävligt gött:

Två badrum! Man kan kissa i kors. Duscha i grupp. Ha ett eget badrumsskåp. Kräver dock att man har två av allt man tidigare delat systerligt/broderligt. Två tvålar, två tvättkorgar, två deodoranter! Det var på tiden, det där med deodoranten, kan du tycka, men så älskar jag min man att jag använder hans deodorant.

Att hyra! Häromkvällen ringde de två östgötar på min dörr - de skulle byta duschhanarna. Det var dags. Det kostade gratis. Så förmånligt, jag hade inte tänkt tanken själv, än mindre velat pröjsa för något dylikt som den som köpt sin bostad hade tvingats göra om han tyckte hanen var gulnad eller vattenslösande, som min tydligen var.

En fet förrådslokal i anslutning till bostaden! Här har jag ystat in julgranar, flyttlådor, strandstolar - sånt som jag inte är så sugen på att se varje dag i min bostad. Puts väck ajöss, ses när det blir säsong.

Walk-in-closet! Som en koja är den! Här finns plats till alla mina 90-talskläder!

Trädgård utan gräsmatta! Ser du mig köra gräsklippare över en ullig grönmatta, gör du det? Det kan jag aldrig se, blotta tanken gör mig trött. Så jag är erbarmerligt nöjd med min stenbeläggda uteteerrass där jag ska sitta och ljuga när den där våren vi alla talar om äntligen kommer.

Eget rum till alla mina snygga barn! Visserligen är den lillas fortfarande omöblerat och hon sover uppe hos mig, men principen. Principen! Snart ska  här inredas och fixas, snart har Litensson sitt eget krypin. Snart är det väl ett tonårsrum och jag en tvättäkta tant, men skit i det nu. En dag i taget!

Att bo vid hästhagen, men ändå nära faciliteter, och 5 minuter till jobbet! På morgonen när vi kommer ut, då är det världens idyll, när tuppen ropar kukelikuk. Älskar't.

Packa-bära-flytta-svettas-leva-köpa-njuta

Idag ska jag flytta till mitt nya snygga hus. En ny era i mitt fantastiska liv. En banbrytande dag. Som går till historien.

Eftersom jag vinner alla diskussioner, för att jag är familjens diktator, har jag bestämt att vi inte ska ha några flyttgubbar, snarare en liten kärra från mitt jobb och ett par starka syskon. Det är allt vi behöver! Jag lovar!

Om jag står där imorgon med förtvinade muskler, knä- och ledskador, tennisarmar hit och dit, ja då är det helt och hållet mitt eget fel. För att jag är så jävla snål. Och stark. Och duktig.

Just nu mest sugen. På att sitta i mitt nya palats och titta ut över hästhagen, som en köng.

Varför har jag så snygga, perfekta, friska barn?

Jag är ingen fotomodell, tvärtom ser jag rätt fisig och tradig ut utan smink. Dassig, blek, visserligen någorlunda snygga, jämna drag, men knappast något unga män vänder sig om för på stan. (Idag var det dock en kvinna på mitt jobb som blev chockad över att jag a. är över 25 år b. är gift c. har två barn - men det är en annan historia, som jag kan skrävla om någon annanstans).

Jag har inte kläppt några sjukdagar sedan någon gång i början av 2008 på den tiden jag fortfarande brukade bli osmakligt bakfull. Jag är väl med andra ord att beteckna som kärnfrisk. Inga kända allergier, inga missbildningar, mig veterligen.

Jag är någorlunda psykiskt instabil dock, ryter och fräser till, med en stubin på ungefär tre fjuttiga centimetrar. Min önskan är att alla människor ska kunna läsa mina tankar och dansa efter min pipa av bara farten.

Med detta i baktanke hade det kanske kunnat gå lite hur som helst när jag tog det stora beslut att föda barn till denna planet. De hade kunnat bli rödmosiga, snoriga, gnälliga jävlar.

Men se på fan - jag fick de mest fantastiska, snygga, kloka, vänliga små rackarna, som nästan aldrig är sjuka!

Vi har nu med bravur passerat den månad som går under öknamnet Vabruari. Det vabbas hit och dit, ungarnas rinnande näsor avlöses av febriga pannor och gnälligheternas gnällighet nedbäddade under filtar och under överseende av den vabbande och frustrerade föräldern.

Hur många vabruaridagar jag tagit? Svar 0. Vi har ej drabbats. Inte ett smack. Kanske kastar jag sten i eget glashus med vatten på en eller annan kvarn, kanske borde jag ta i trä nu, kanske sitter jag med prickiga, febriga stackare nån annan jävla månad. Men jag är beredd att säga att jag har tamigfan kärnfriska barn. De har aldrig varit allvarligt sjuka. Aldrig haft mer än typ 39 graders feber, och isåfall väldigt kort tid. Vilken tur!

Eller vad beror det på? Jag har inte ammat nämnvärt, jag kör inte utstuderat ekologiskt, och jag erbjuder den där giftiga vällingen till alla som är någorlunda små. Ingen sover ute, ingen vistas ens ute i onödan när det är kylgrader. Och frisk luft som ska vara så jävla bra! För att inte tala om ekolooogiskt, och egenhändigt producerade barnmatsbukar, jag körde Nestlé/Semper all the way. AD-droppar? Jag glömde de flesta. Men de mår ju så oförskämt bra!

Någon kan nu säkert försöka hävda att det där kommer att straffa sig i längden, men jag har svårt att tro det. Lite hästkött har väl ingen dött av? Spelar det så förfärligt stor roll hur man gör, bara man har snygga, perfekta a-gener?

En teori är att de är så icke-inavlade. Gör man barn två svennebananer emellan, då är risken för inavel större, blandar man däremot friskt av svenskt och brasilianskt blod, då kan det bli så här, en perfect match av mönsterbarn. Men det är så klart en teori som sticker i ögonen på människor som gift sig och förökat sig med mer närbesläktade landsmän, alla dessa vab-monster som sitter på den skånska landsbygden och arbetar med sitt livspussel, så jag ska hålla en låg profil. Bara vara jävligt nöjd över att mina barn inte är några apor, utan helt perfekta på alla sätt och vis. Eller tycker alla det? Va?