Hotfullt på busshållplatsen

Jag sitter på busshållplatsen och väntar. Själv i kuren sånär som på en grupp män som står i andra änden.

Jag vill förmedla till min man att nu är lilla frugan på väg hem, därför rattar jag min telefon och svepar med kameran över busshållplatsen för att snapchatta en filmsnutt som ska ge detta budskap. Snart kommer jag!

Inget märkligt tycker jag, och böjer mig åter över Xperian och klicketiklickar vidare.

Då kommer en i gänget där borta fram till mig, ställer sig bredbent framför mig med armarna i kors och ser ner på mig. Argt.

På Zlatansvenska ifrågasätter han varför jag har filmat honom. Han tycker inte om att bli filmad.

Jag blir lika delar förvånad, lika delar rädd.

Intar försvarsposition och förklarar hela funktionaliteten med Snapchat. För en ungdom! Man tar en film, skickar den, varpå den försvinner från cyberspace efter 10 sekunders titt. Aldrig kan någon se den igen! Jag ville bara berätta att jag kommer snart, att jag är på väg, jag tänkte inte på att ni stod där, att ni bufflade lite med varandra, jag ska inte ringa polisen (varför skulle jag, om vad?), snälla, snilla?

Han insinuerar att jag begått oegentligheter genom mitt oskyldiga filmande. Fortfarande arg. Jag är liten nu. Tror han ska slita åt sig min telefon. Och springa.

Hans vänner kommer till undsättning, säger till honom att lämna tanten ifred. Det är nog som hon säger. Hon är bara en oaktsam tönt. Gör aldrig om det! Nej, aldrig. Jag är snäll nu. Ska inte tjalla (om vad? buffligheten?).

Så låter han mig gå. Sur. Så kommer bussen. Och så ser jag att jag visst råkat ta ett kort på busshållplatsen, jag var väl lite lurvig, innan jag filmade, och faktiskt innan de bufflade. 

Alltså, hur oskyldigt? Var detta något att bli arg över? Ta du dina fula vita gymnastikskor och spring och göm dig, stick och brinn. 

Kanske tur för mig att jag inte är lika tuff i verkligheten, då hade jag nog åkt på smörj. För att jag smygplåtar ynglingar.

Chockerande igonorans bland våra ungdomar

Häromkvällen när jag umgicks med mina "något yngre" kollegor passade jag på att ratta lite musik på Pandora (ja, Pandora, är du helt ute och cyklar järnhäst eller, i USA kör man fan inte Spotify). Det är typ som LastFM om du undrade. Det funkar inte i Sverige, så försök inte ens. Jo, gör't, men då måste du vara så pass fräsch i skallen att du kan ratta om din IP-adress till en osvensk. Nej, just det, jag tänkte väl det.

Iallafall, ställde jag in Pandora-radion efter mina musikaliska preferenser. En PSB-radio - kan det bli hetare! Och så spelades typ trippeln på raken - Rent, Halo och True Faith. Hur flott? Jätteflott.

Men i denna veva kom chocken. Min kompis, som visserligen är född 1989 och uppväxt i skyddad verkstad i mellanklassens Amerika, HADE ALDRIG HÖRT TALAS OM DEPECHE MODE. Och inte nog med det. Strax därefter visade det sig att hon ALDRIG HÖRT TALAS OM PET SHOP BOYS heller. New Order var det inte ens idé att fråga om, självklart hade hon inte bekantat sig med dem heller.

Vi snackar alltså om tre av världsscenens största band med ett spann av låtar som sträcker sig över 30 bast, som haft hits och turnéer i alla världens hörn, säkerligen också i den amerikattska håla vari den sten hon gömt sig under legat i.

Det är typ som att någon i min generation inte skulle känna till Beatles eller Stones. Min chock var så djup, jag bara gapade, som en fåne, som en sinnesretarderad, för jag kunde inte förstå hur man kunde växa upp och bli människa utan input från Neil, Chris, Martin, Dave, Bernard.

Hon har så sjukt mycket kvar att uppleva, denna lilla donna!

Gråt inte ut på min axel, jag blir så spänd då

Vissa människor är bra på att bära andras sorg, att ge stöd och trösta dem som är ledsna.

Jag är det inte. Jag vet inte hur man gör. Det finns förstås ingen manual, men jag blir så spänd och fokuserar alldeles för mycket på mig själv och vad jag borde göra, säga.

Jag vet iallafall vad man absolut inte ska göra när någon beklagar sig över något hemskt de råkat ut för. Man ska aldrig dra fram en egen rövarhistoria och försöka bräcka. Det säger sig kanske självt, när någon sitter och gråter över spilld mjölk, men det är samtidigt den vanligaste reaktionen enligt min ringa erfarenhet. Jag tycker det är så vidrigt, så futtigt och så mänskligt. Att stå sig själv närmast. Att utgå från sig själv i allt.

Den senaste veckan har två personer anförtrott mig jobbiga saker. Om cancerbesked. Och om brustna hjärtan. Jag känner inte dessa personer särskilt bra, inte alls på ett personligt plan. Så hur gör man? Ska man krama om dem? Men det känns ju urlöjligt att ha sin första fysiska kontakt med en människa över något sådant hemskt. Så jag babblar lite medkännande goja och tittar på dem med ledsna hundögon. Och hoppas att det ska dröja tills jag hamnar själv med dem igen, så att jag ska slippa fundera över hur jag ska handskas med detta, som om det var för mig det var jobbigt, trots att jag inte är den drabbade, så hemsk är jag.

Spelar jag i ungdomslandslaget?

När tanterna bjuder med mig på gruppresa till Italien skrockar jag gott, kanske lite väl föraktfullt. Som om, liksom. Som om jag skulle vilja det. 40plussare som vill rajtantajtan över en flaska Chianti, inte två. Glöm att jag ska med.

Däremot bokar jag glatt in pubbesök med människor som faktiskt är 10-15 år yngre än mig. Idag hörde jag mig säga till 23-åringen jag bjöd in att "bara coola människor får komma". Svar ja, i denna kategori inbegriper jag mig själv, inga konstigheter.

Det finns ju något unket gammalt talesätt som menar att man är så ung som man gör sig. Ett annat att ålder bara är en siffra. Och ett tredje att kärring är ingen ålder, det är en mentalitet. Sedan brukar jag även hävda att det finns inget som heter för kort kjol. Jag sitter inne med så mycket vishet.

På Thanksgiving-middagen häromdagen var jag äldst. Det var en till som var född på 70-talet fast sent, annars var de 80-talister hela högen, och inte tidiga sådana. När jag själv var sådär 23-26 tyckte jag väl att 37-åriga småbarnsmammor kunde dra sitt gamla spjälsängstäcke över sig, men så var jag väl också ganska fördomsfull och allt annat än öppensinnad. En typisk svennebananpellejöns som tyckte att var och en gör väl ändå bäst i att ACT YOUR AGE. Tur för mig att jag skaffat mig skinn på näsan och kött på benen sedan dess. Eller?

Nu, när jag ju är i det närmaste lastgammal, kan jag istället tycka det är bekvämt att falla tillbaka på mina gamla klyschor. Man är inte äldre än man gör sig. Kärring, jag? Nej, jag är en ung flicka, lite av ett barn fångad i en åldrande kropp. Lilla Ulla. Fast Tant Ulla.

Jag sitter iallafall där på tacksägelsemiddagen och är smärtsamt medveten om att jag är den gamle i gänget. Inte så mycket för att jag inte hänger med i tugget, för det gör jag så klart, jag är ju så pass belevad att jag kan tala latin med di lärde och med bönder på skånska, om jag så vill. Jag kan också fnittra åt tokroliga YouTube-klipp, för det var det vi gjorde. Men enligt principen att det är bättre att förekomma än att förekommas, drar jag upp det faktum att jag är gammal i var och varannan konversation. Skojade på teman såsom "du som är ung och rask" och "på min tid". Som om jag vore pensionär på ricko. I någon slags ängslighet, för att ingen annan ska påpeka det. Att jag är gammal. Som gatan.

Varför pratar du så mycket om din ålder? Hur gammal är du egentligen?

Frågar plötsligt en av ynglingarna i 25-årsåldern. Och jag rycker till som av ett slag, blir tyst. Får en s.k. tankeställare.

Ja, varför tjatar jag så förbenat om min ålder? Så förfärligt aktningsvärd är den ju inte. Och har jag blivit bjuden på kalaset så är det väl för att jag helt enkelt är en trevlig prick som det är ball att vara med, inte av den anledningen att det är kul att hånskratta åt mig för att jag är en liten smula äldre?

Då förstod jag att det bara var jag själv som suttit och spänt mig för att jag har kråksparkar, tantig stil och dålig koll. Så patetiskt, så ängsligt.

På samhällsnivå talas det om åldersrasism. Men bland individer som ska skratta och äta, är det faktiskt inte så jävla viktigt vem som är 40 och vem som är 20. Jag ska sluta fokusera på det där med min ålder, för det är det ingen annan som gör. Och om de gör det är det inte mitt problem så länge jag har roligt. Så!

Prova du med, så kanske du också blir bjuden nästa gång det vankas ungdomsfest.

Och angående den presumtiva Italienresan handlar det inte alls om att jag eventuellt skulle vara lite yngre än medresenärerna, det handlar om att jag är mycket ballare än just det här gänget. Skulle jag ägna mitt egentidskonto åt svulstiga resor, skulle jag hellre prioritera en resa med mina gamla, riktiga vänner än mina kollegor.

Helst av allt skulle jag vilja åka till London och låtsas att jag är ung igen. Hej hopp.

Minst tröttast i kommunen

Jag vinner. Om tävlingen utgjordes av vem som är minst tröttast i kommunen.  Men det gjorde den så klart inte. När är det någonsin en tävling?

Småbarnsmammor som sitter på rad och tävlar i vem som är tuffast, vem som orkar mest, vem som dricker snabbast. Det händer ju aldrig.

Men om, jag säger om, det hade funnits en sådan, då hade jag vunnit. Med hästlängder.

Åh, vad jag är ball.

Att arbeta internationellt

En av de hetaste sakerna med min arbetsplats är att den är så oerhört internationell. Ett svar på sin Outlook-inbjudan kan man alltså få enligt ovan, av människor som har sitt datorspråk inställt på tyska, italienska eller engelska.

Jag gillar det. Exotiskt liksom. Och så får jag borsta av min gamla skolfranska, säga bonjour och lite till om jag vågar, sitta på möten och koncentrera mig hårt på vad dansken säger, lattja med portugiserna på min stapplande brassevariant.

Vem sa att mångkultur inte var en bra grej?

Skaffa dig en hobby

När jag sitter här och "tittar" på fotboll tänker jag att det nog är möjligt att bli riktigt intresserad av vad som helst bara man är tillräckligt insatt. Jag har ju själv varit en sådan som sitter på nålar när "mitt" lag spelar. Så mycket har jag brytt mig att jag betalat dyra medlemskap och matchbiljetter, att jag flugit upp från stolen när det blivit spännande, att jag utstött gutturala läten vid mål, och känt genuin glädje vid vinst.

Nu? Not so much. Visst, det blir lite bättre feeling om Sverige är med i VM, men att jag själv ska sitta och heja med min blågula, känns relativt avlägset. Jag är inte tillräckligt insatt för att bry mig, jag vet inte vad Lustig är för en lustigkurre, jag trodde Kim Källström var skåning, och jag tycker väl att Zlatan mest känns fånig.

Och i efterhand kan jag erkänna att det var väl inte själva fotbollen som lockade mest. Jag är kanske astigmatisk, men jag har aldrig riktigt lärt mig att skrika offside när det minsann är offside. Det var ju aldrig det som var viktigast ändå. Det var snarare känslan av att vara med i gänget, snacket före och efter, och den ljuva gyllene pinten som hör till.

Och så gillade jag att kolla in spelarna. Att mästra när jag visste vad de hette och vad deras fruar hette. Var typ kär i Gary Linecker redan på 80-talet. Senare i Eidur Gudjohnsen. Det var egentligen lite av ett trick för att göra det roligare att titta på det enformiga, händelselösa drama som en fotbollsmatch tveklöst är. Springa fram och tillbaka med en boll, liksom, vad är det för kultur över det?

Nej, jag spanade efter Eidur. Eller Joe Cole. Fast han visade sig vara en player även i andra sammanhang än i fotboll. Och så kunde jag alla Chelsea-låtar och sjöng högst och snyggast på puben. Blue is the colour, football is the game.

När det vankades VM/EM var vi EM-2004-gänget på puben i Covent Garden, fladdrandes med våra Svennebananfärgade vykort. Någon hade till och med målat naglarna. För det blev roligare om man gjorde en grej av det. Och allra roligast var att dricka pints. Svääääärje, cha-la-la-la-la.

Jag gillade det där att vara fotbollsbrud, även om jag hade ett lätt töntigt eller "tjejigt" sätt att se på sporten. Typ vara kär i spelarna. Till mitt försvar kan jag iallafall säga att jag väl gick på talang snarare än snygghet. Som bevis vill jag anföra att jag var kär i Anders Eldebrink under den tid sent 80-tal då jag var sjukt intresserad av ishockey, och det vet ju alla att han såg ut som en alien. En gullig alien, men ändå.

Medan min man sitter i det portugisiska VIP-rummet på O´Leary's ska jag nu alltså förmå mitt svenska lag att kicka in en boll i ett sydeuropeiskt mål i den andra halvlek som börjar nu, 0-0. Jag önskar att jag brydde mig, för det är skönt och givande att vara engagerad i saker, det är det. Heja...

En intervju av Ullaguran, med Ullaguran

Vad har du på dig?
Kläder, fast borde vara pyjamas. Byxorna sitter för hårt på den bulliga magen. Vilken tradig kroppsform, kan jag tycka, bara tjock om magen, normal i övrigt. Vad tror du det leder till? Ja, just det, att folk tror jag har annat än bullar i ugnen, t.ex unge. Det har jag ej. Detta rykte dementerar jag ofta.

Where are you from?
Jag brukar lite tufft säga att "I wasn't born in Camden, but I got here as fast as I could". Det stämmer väl inte riktigt lika bra som det låter. Första gången jag kom till Camden, alltså gick till en random pub i syfte att dricka öl för det hade jag hört var hett, var jag nästan lite rädd, det var Elefanten jag besökte, har jag förstått i efterhand. Folk var ju så punkiga, rockiga, knarkiga och läskiga. Dessa blev sedermera mina vänner. I övrigt är jag en svensk banan, med en ganska krokig sådan ("härligt osvensk").

Vilken var den senaste komplimangen du fick?
Åh, de haglar ju över mig varje dag. Flera gånger får jag t.ex. höra "mamma, du är gullig" och det tycker jag känns fint. Vem vill inte vara gullig? Sedan var det ju de där på mötet som applåderade min förträfflighet, det får väl gå som en komplimang som heter duga. Häromdagen sa en kollega att jag ser ut som en katt, det gillade jag skarpt!

Vad var det senaste du tog kort på?
Mig själv när jag gick hem under motorvägsbron, för att skicka till min man via Snapchat, ungdomligt va. Tänkte han var sjukt kåt på den informationen, att nu kommer hon snart! Den där duktiga fina som ska rulla köttbullar av Coop Forums extraprisköttfärs som han tidigare under dagen hade snapchattat till mig.

Hur mycket pengar har du gjort av med idag? Eller "hur mycket har du förstört", som Hjördis brukar säga?
Inte en endaste jävla spänn, ska jag få be att tala om. Och inte igår heller. Jag lever på luft, kärlek och filosofiska resonemang. Kan du tro. Och så fick jag lunchlåda av mamma och middagsmat av min man, vilken jävla lyxlirare. Det är lustigt det där, att de med mest pengar, typ Kungen, alltid får åka snålskjuts på andra och komma in gratis, visst är det snedvridet?

Vad skulle du helst vilja äta nu om du fick äta vad du ville?
Jag får äta precis vad jag vill, tackar som frågar, jag har inga skrupler eller begränsningar, om jag vill äta något så gör jag det, vill jag inte så låter jag bli, är jag trött så går jag och lägger mig, lätt som en plätt. Men om jag skulle välja något som är svårtillgängligt skulle jag nog ta den där bakelsen från Bella Paulista, för det är den jag oftast drömmer om när jag har våta drömmar om mat.

Vilket parti skulle du rösta på om det var val idag?
Vidrig fråga som bara kan få vidriga svar, eftersom alla partier är vidriga. Jag har nog aldrig röstat på något annat än S i riksdagsval, jag tyckte så mycket om Ingvar Carlsson som jag växte upp med. Men sedan dess har det bara gått utför. Jag är inte ens den gamla gråsosse jag en gång var. Jag har blivit bitsk, cynisk och kanske lite bitter med åren. Jag sa till min mamma häromsistens att jag minsann skulle rösta på MP för det skulle hon, men jag tror bestämt jag ljög, för de där mupparna kan man ju heller inte rösta på. Jag får nog hitta något litet och obskyrt parti, bara för att visa mig avig, det är vad jag får göra. Finns Kalle Anka-partier fortfarande? Eller så får jag följa debatter och bli påverkad, bara inte blå, rädda mig om jag blir blå.

Vad skröt du om senast?
Åh, denna storbräschare gick loss om hur kämpigt det var på lågstadiet, att jag var så jobbig för att jag "var alldeles för bra" (citat: min fröken), att jag egentligen borde hoppat över en klass pga min överintelligens, och sedan tog jag i från fotknölarna och hävdade att det fortfarande förföljde mig, det där med att jag är alldeles för bra. Det var kul.

Vem är den roligaste du vet?
Jag har aldrig träffat någon människa som är roligare än vad jag själv är. Det är väl märkligt? Men så tycker kanske alla, annars hade man väl ändrat sin humor åt det roligare hållet. Om man tycker det är viktigt att vara rolig, vill säga, annars kan man ju gå där och vara knastertorr och seriös genom hela livet, Men till och med Carl Bildt är ju faktiskt ganska rolig, trots att han ser så spänd ut, så de flesta anstränger sig nog iallafall ibland för att vara just roliga.

Vad ska du göra härnäst?
Dra något gammalt över mig, dvs mitt täcke, och natta mig själv, i vanlig ordning, med ett par partier Candy Crush. Gud, så mysigt!

Härliga självförhärligande

Idag hände det något som kanske inte hör till vanligheterna, och som kändes både en smula genant och jävligt gött. Jag satt i ett mötesrum med 15-20 personer i och alla började applådera åt något bra jag gjort.

Helt spontant förde allihopa unisont händerna samman och klappade uppriktigt och med ett leende mot mig.

För att jag är så jävla duktig!

Den här idén de älskade hade jag egentligen lanserat redan i februari, men alla kan ju inte vara lika snabba i svängarna som jag, därför presenterades den först nu.

Jag är en självskriven succé. Bara att bita ihop, luta sig tillbaka i sin snillrikhet och vänta på att bli befordrad, antar jag.

Det kan inte vara bara jag som inte är ätstörd?

Det snackas om dåliga förebilder, om de som är för tjocka och osunda respektive de som är för smala och därmed också osunda. De sänder ut signaler, som är dåliga för oss som läser bloggar, modetidningar eller vad det nu kan vara.

Alla människor påverkas starkt av de rådande, skeva idealen, heter det. Alla vill bli size zero, alla mår dåligt.

Därtill går varenda jävel på någon form av diet, och alla ursäktar sig och skäms om de tar en kaka till. Den kan jag nog jogga bort, eller spela bort på innebandyn, försvarar man sig.

Men vad hände med den stora massan människor som är lagom tjocka i sina bästa år? Det varnas alltid för det extrema, de som äter bomullstussar i självsvältssyfte, de som intar McDonalds plusmeny fem dagar i veckan (5:2?). De allra flesta är väl dock jämnsmala halvtjockisar, som jag, som gör så gott de kan, som varken vill bli särskilt mycket tjockare eller smalare, som faktiskt inte tänker så fasligt mycket på sin vikt och figur alls, så länge den håller sig inom det normala, så länge man är frisk och någorlunda snygg.

Tidningarna rasar alltid om idealen, hur de påverkar oss och framför allt våra ungdomar. Själva står de, de som skriver artiklarna, tydligen över det här. De kan självklart se igenom bluffen, man blir inte lycklig bara för att man är smal, självklart är det så, men det förstår inte vi vanliga dödliga. Eller?

Det är där jag tycker skon klämmer, för jag tycker att jag själv och mina medmänniskor, också kan se smalhetsdramat för vad det är. Jag vill inte nödvändigtvis se ut som Kate Moss (nåja), bara för att jag ser hennes späkta kropp i en tidning. Den där världen, där alla är spinkiga och spyr och käkar papper, är så oerhört avlägsen och ointressant. Det är väl inte bara jag som tycker så?

Och det finns också något av ett löjets skimmer över alla dem som följer det s.k. idealet om pinnsmalhet, stora brön och ankiga läppar? De flesta vill väl ändå inte se ut så där, eller är det bara jag? Jag tycker inte ens att utseende är så förfärligt viktigt, bara folk är hela och rena (Nej, nu tar jag i, men ändå). Har jag bara fått dra på mig en snygg tischa och nån tuff kjol, lite smink på det, så är jag nöjd. Jag går inte och jämför mig med Kenza, Kate eller the Kardashians. Deras värld är helt inadekvat för mig och inget jag någonsin har velat vara del av, inte ens när jag var ungdom för mycket länge sedan, mådde jag dåligt för att jag inte var hetast i kommunen. Den som är snyggast är väldigt sällan också roligast och smartast - och rolig och smart vinner definitivt i längden.

Och jag känner några ungdomar idag när jag är tant. Och hör och häpna; deras fokus verkar inte heller vara att bli så ätstördsmala som möjligt. Det är inte coolt att vara Kissie i alla kretsar, tappa du hakan, men det är sant. Alla läser inte modemagasin, vissa tycker det är ballare att dricka öl och rapa, än att sitta och trycka ihop bröna och hoppas på att få ligga. Snyggast får förresten inte alltid ligga mest. Se på fan.

Vilket slöseri med liv att ha som största intresse att vara smal och snygg förresten. I längden blir vi alla fula, rynkiga och sletna. Då ska man hoppas att man iallafall var smart och rolig, annars sitter man där med tantskägg i brevlåda och tappad peng. Eller så opererar man sig och ser patetisk ut, det är bara att välja.

Det myller av information som når oss idag ger oss alla möjliga synvinklar, det är så man blir trött och förvirrad. Dels smalhetsas det, och dels hetsas det om att vi smalhetsas, och slutligen hetsas det om att vi hetsas att smalhetsa. Det är så mycket metadiskussioner och analyser att vi, i pöbeln, lika väl som de som förser oss med informationen, har möjlighet att se igenom dravlet, se det för vad det är: En jävla massa trams.

Visst finns det känsliga själar, vilsna tonåringar, en och annan medryttare som är rädd att sticka ut. Men jag tror inte att de allra flesta funkar så, det tror jag inte. Och detta baserar jag på empirisk erfarenhet i form av ett liv samt 37 års iakttagelser av andra människors liv i min omgivning. Alla som yttrar sig offentligt måste helt enkelt inte agera goda förebilder. Det går så bra att folk beter sig som sepen, jag, och många andra med mig, ser på spektaklet med ett sånt där äckligt överlägset flin, och blir inte alls särskilt sugna på att följa varken idealet, mallen eller strömmen, tackar som frågar.

Någon kan säkert hävda att detta handlar om att jag är medelålders och ganska trygg i mig själv, att jag har glömt hur det var att vara tonårstöntig. Men det kan jag berätta att det har jag inte alls. Det bor fortfarande en liten osäker tönt i mig, men mitt störst orosmoment har ALDRIG varit att jag inte är tillräckligt snygg.

8 tokiga femåringar

Inte bara min egen snygga, utan 7 tokstollar till. Ett helt dagis. Det ska jag ha imorgon. Vad gör man inte för sina älskade avkommor?

Jag har inte ens hunnit ratta ihop chokladbollarna ännu. Och jag är rädd för att pk-föräldrarna ska tycka att det är för mycket socker. Föräldrar tror ju att barn blir speedade av socker, som om de inte var det av sig själva. Eller att det är för mycket godis i fiskdammspåsarna, som om jag ville skryta om hur rik och frikostig jag är. Inte ens ett russinpaket! Än mindre en klementin. Barn får väl inte ens äta snask på söndagar? Än mindre fredagsmyschips.

Och så får jag inte svära. Inte min lekledare heller, för den delen. Min härliga 17-åriga lekledare, henne kan man väl lita på, om man inte kan lita på sig själv? Det ska visst var en förälder med också. Till ett barn som inte vågar komma själv. Och det gör mig än mer nervös, för det innebär ju att jag måste uppföra mig, vara härligt pedagogisk och genommysig.

Tänk om någon skadar sig? Trappan får bli no-go-area. Inget elefantblod i näsorna, nehejdutack.

Och så måste jag göra en frågesport, på alldeles rätt nivå, och som mitt barn kan vinna.

Är ugglan en fågel, fisk eller mittemellan? Vad heter Lille Skutts hund? Vem bor i Villa Villerkulla? Vad heter sköldpadda på portugisiska?

Sådana lätta.

Och färdigställa min dansstoppsspotifyplaylist. I will be popular.

Hoppas jag.

5 år med denna vackra flicka - ett sammandrag i bilder.