När tanterna bjuder med mig på gruppresa till Italien skrockar jag gott, kanske lite väl föraktfullt. Som om, liksom. Som om jag skulle vilja det. 40plussare som vill rajtantajtan över en flaska Chianti, inte två. Glöm att jag ska med.
Däremot bokar jag glatt in pubbesök med människor som faktiskt är 10-15 år yngre än mig. Idag hörde jag mig säga till 23-åringen jag bjöd in att "bara coola människor får komma". Svar ja, i denna kategori inbegriper jag mig själv, inga konstigheter.
Det finns ju något unket gammalt talesätt som menar att man är så ung som man gör sig. Ett annat att ålder bara är en siffra. Och ett tredje att kärring är ingen ålder, det är en mentalitet. Sedan brukar jag även hävda att det finns inget som heter för kort kjol. Jag sitter inne med så mycket vishet.
På Thanksgiving-middagen häromdagen var jag äldst. Det var en till som var född på 70-talet fast sent, annars var de 80-talister hela högen, och inte tidiga sådana. När jag själv var sådär 23-26 tyckte jag väl att 37-åriga småbarnsmammor kunde dra sitt gamla spjälsängstäcke över sig, men så var jag väl också ganska fördomsfull och allt annat än öppensinnad. En typisk svennebananpellejöns som tyckte att var och en gör väl ändå bäst i att ACT YOUR AGE. Tur för mig att jag skaffat mig skinn på näsan och kött på benen sedan dess. Eller?
Nu, när jag ju är i det närmaste lastgammal, kan jag istället tycka det är bekvämt att falla tillbaka på mina gamla klyschor. Man är inte äldre än man gör sig. Kärring, jag? Nej, jag är en ung flicka, lite av ett barn fångad i en åldrande kropp. Lilla Ulla. Fast Tant Ulla.
Jag sitter iallafall där på tacksägelsemiddagen och är smärtsamt medveten om att jag är den gamle i gänget. Inte så mycket för att jag inte hänger med i tugget, för det gör jag så klart, jag är ju så pass belevad att jag kan tala latin med di lärde och med bönder på skånska, om jag så vill. Jag kan också fnittra åt tokroliga YouTube-klipp, för det var det vi gjorde. Men enligt principen att det är bättre att förekomma än att förekommas, drar jag upp det faktum att jag är gammal i var och varannan konversation. Skojade på teman såsom "du som är ung och rask" och "på min tid". Som om jag vore pensionär på ricko. I någon slags ängslighet, för att ingen annan ska påpeka det. Att jag är gammal. Som gatan.
Varför pratar du så mycket om din ålder? Hur gammal är du egentligen?
Frågar plötsligt en av ynglingarna i 25-årsåldern. Och jag rycker till som av ett slag, blir tyst. Får en s.k. tankeställare.
Ja, varför tjatar jag så förbenat om min ålder? Så förfärligt aktningsvärd är den ju inte. Och har jag blivit bjuden på kalaset så är det väl för att jag helt enkelt är en trevlig prick som det är ball att vara med, inte av den anledningen att det är kul att hånskratta åt mig för att jag är en liten smula äldre?
Då förstod jag att det bara var jag själv som suttit och spänt mig för att jag har kråksparkar, tantig stil och dålig koll. Så patetiskt, så ängsligt.
På samhällsnivå talas det om åldersrasism. Men bland individer som ska skratta och äta, är det faktiskt inte så jävla viktigt vem som är 40 och vem som är 20. Jag ska sluta fokusera på det där med min ålder, för det är det ingen annan som gör. Och om de gör det är det inte mitt problem så länge jag har roligt. Så!
Prova du med, så kanske du också blir bjuden nästa gång det vankas ungdomsfest.
Och angående den presumtiva Italienresan handlar det inte alls om att jag eventuellt skulle vara lite yngre än medresenärerna, det handlar om att jag är mycket ballare än just det här gänget. Skulle jag ägna mitt egentidskonto åt svulstiga resor, skulle jag hellre prioritera en resa med mina gamla, riktiga vänner än mina kollegor.
Helst av allt skulle jag vilja åka till London och låtsas att jag är ung igen. Hej hopp.
Det finns ju något unket gammalt talesätt som menar att man är så ung som man gör sig. Ett annat att ålder bara är en siffra. Och ett tredje att kärring är ingen ålder, det är en mentalitet. Sedan brukar jag även hävda att det finns inget som heter för kort kjol. Jag sitter inne med så mycket vishet.
På Thanksgiving-middagen häromdagen var jag äldst. Det var en till som var född på 70-talet fast sent, annars var de 80-talister hela högen, och inte tidiga sådana. När jag själv var sådär 23-26 tyckte jag väl att 37-åriga småbarnsmammor kunde dra sitt gamla spjälsängstäcke över sig, men så var jag väl också ganska fördomsfull och allt annat än öppensinnad. En typisk svennebananpellejöns som tyckte att var och en gör väl ändå bäst i att ACT YOUR AGE. Tur för mig att jag skaffat mig skinn på näsan och kött på benen sedan dess. Eller?
Nu, när jag ju är i det närmaste lastgammal, kan jag istället tycka det är bekvämt att falla tillbaka på mina gamla klyschor. Man är inte äldre än man gör sig. Kärring, jag? Nej, jag är en ung flicka, lite av ett barn fångad i en åldrande kropp. Lilla Ulla. Fast Tant Ulla.
Jag sitter iallafall där på tacksägelsemiddagen och är smärtsamt medveten om att jag är den gamle i gänget. Inte så mycket för att jag inte hänger med i tugget, för det gör jag så klart, jag är ju så pass belevad att jag kan tala latin med di lärde och med bönder på skånska, om jag så vill. Jag kan också fnittra åt tokroliga YouTube-klipp, för det var det vi gjorde. Men enligt principen att det är bättre att förekomma än att förekommas, drar jag upp det faktum att jag är gammal i var och varannan konversation. Skojade på teman såsom "du som är ung och rask" och "på min tid". Som om jag vore pensionär på ricko. I någon slags ängslighet, för att ingen annan ska påpeka det. Att jag är gammal. Som gatan.
Varför pratar du så mycket om din ålder? Hur gammal är du egentligen?
Frågar plötsligt en av ynglingarna i 25-årsåldern. Och jag rycker till som av ett slag, blir tyst. Får en s.k. tankeställare.
Ja, varför tjatar jag så förbenat om min ålder? Så förfärligt aktningsvärd är den ju inte. Och har jag blivit bjuden på kalaset så är det väl för att jag helt enkelt är en trevlig prick som det är ball att vara med, inte av den anledningen att det är kul att hånskratta åt mig för att jag är en liten smula äldre?
Då förstod jag att det bara var jag själv som suttit och spänt mig för att jag har kråksparkar, tantig stil och dålig koll. Så patetiskt, så ängsligt.
På samhällsnivå talas det om åldersrasism. Men bland individer som ska skratta och äta, är det faktiskt inte så jävla viktigt vem som är 40 och vem som är 20. Jag ska sluta fokusera på det där med min ålder, för det är det ingen annan som gör. Och om de gör det är det inte mitt problem så länge jag har roligt. Så!
Prova du med, så kanske du också blir bjuden nästa gång det vankas ungdomsfest.
Och angående den presumtiva Italienresan handlar det inte alls om att jag eventuellt skulle vara lite yngre än medresenärerna, det handlar om att jag är mycket ballare än just det här gänget. Skulle jag ägna mitt egentidskonto åt svulstiga resor, skulle jag hellre prioritera en resa med mina gamla, riktiga vänner än mina kollegor.
Helst av allt skulle jag vilja åka till London och låtsas att jag är ung igen. Hej hopp.
No comments:
Post a Comment