Vissa människor är bra på att bära andras sorg, att ge stöd och trösta dem som är ledsna.
Jag är det inte. Jag vet inte hur man gör. Det finns förstås ingen manual, men jag blir så spänd och fokuserar alldeles för mycket på mig själv och vad jag borde göra, säga.
Jag vet iallafall vad man absolut inte ska göra när någon beklagar sig över något hemskt de råkat ut för. Man ska aldrig dra fram en egen rövarhistoria och försöka bräcka. Det säger sig kanske självt, när någon sitter och gråter över spilld mjölk, men det är samtidigt den vanligaste reaktionen enligt min ringa erfarenhet. Jag tycker det är så vidrigt, så futtigt och så mänskligt. Att stå sig själv närmast. Att utgå från sig själv i allt.
Den senaste veckan har två personer anförtrott mig jobbiga saker. Om cancerbesked. Och om brustna hjärtan. Jag känner inte dessa personer särskilt bra, inte alls på ett personligt plan. Så hur gör man? Ska man krama om dem? Men det känns ju urlöjligt att ha sin första fysiska kontakt med en människa över något sådant hemskt. Så jag babblar lite medkännande goja och tittar på dem med ledsna hundögon. Och hoppas att det ska dröja tills jag hamnar själv med dem igen, så att jag ska slippa fundera över hur jag ska handskas med detta, som om det var för mig det var jobbigt, trots att jag inte är den drabbade, så hemsk är jag.
No comments:
Post a Comment