Hotfullt på busshållplatsen

Jag sitter på busshållplatsen och väntar. Själv i kuren sånär som på en grupp män som står i andra änden.

Jag vill förmedla till min man att nu är lilla frugan på väg hem, därför rattar jag min telefon och svepar med kameran över busshållplatsen för att snapchatta en filmsnutt som ska ge detta budskap. Snart kommer jag!

Inget märkligt tycker jag, och böjer mig åter över Xperian och klicketiklickar vidare.

Då kommer en i gänget där borta fram till mig, ställer sig bredbent framför mig med armarna i kors och ser ner på mig. Argt.

På Zlatansvenska ifrågasätter han varför jag har filmat honom. Han tycker inte om att bli filmad.

Jag blir lika delar förvånad, lika delar rädd.

Intar försvarsposition och förklarar hela funktionaliteten med Snapchat. För en ungdom! Man tar en film, skickar den, varpå den försvinner från cyberspace efter 10 sekunders titt. Aldrig kan någon se den igen! Jag ville bara berätta att jag kommer snart, att jag är på väg, jag tänkte inte på att ni stod där, att ni bufflade lite med varandra, jag ska inte ringa polisen (varför skulle jag, om vad?), snälla, snilla?

Han insinuerar att jag begått oegentligheter genom mitt oskyldiga filmande. Fortfarande arg. Jag är liten nu. Tror han ska slita åt sig min telefon. Och springa.

Hans vänner kommer till undsättning, säger till honom att lämna tanten ifred. Det är nog som hon säger. Hon är bara en oaktsam tönt. Gör aldrig om det! Nej, aldrig. Jag är snäll nu. Ska inte tjalla (om vad? buffligheten?).

Så låter han mig gå. Sur. Så kommer bussen. Och så ser jag att jag visst råkat ta ett kort på busshållplatsen, jag var väl lite lurvig, innan jag filmade, och faktiskt innan de bufflade. 

Alltså, hur oskyldigt? Var detta något att bli arg över? Ta du dina fula vita gymnastikskor och spring och göm dig, stick och brinn. 

Kanske tur för mig att jag inte är lika tuff i verkligheten, då hade jag nog åkt på smörj. För att jag smygplåtar ynglingar.