Det kommer dagar då man inser att allt annat är meningslöst

Det är dagar som denna, när man åker plingplongdroska till Lunds Universitetssjukhus med sin lilla bäbis. För en liten bit äpples skull. En skruttig liten äpplebit skapade världens kaos i mammahjärnan och mammahjärtat. Jag har väl länge hävdat att Apple är inge bra, men riktigt såhär illa hade jag väl aldrig tänkt. Läget är under kontroll nu, äpplebiten är upphostad, hon har till och med ätit massa fisk och sedermera köttbullar (mosade!), sover nu snyggt i sjukhussängen. Här stannar vi för observation över natten och det känns tryggt. Jag blir lugn och stark av sjukhus, har en oerhört stor tilltro till sjukhuspersonal. Av alla besök jag gjort på sjukvårdsinrättningar när det verkligen gäller, har jag aldrig behövt vackla i min övertygelse om att sjukvårdsapparaten håller mycket hög kvalitet. När vi anlände med ambulansen och vår brits rullades in på akutmottagningen stod det ett 10-tal människor i vita och blåa rockar och agerade välkomstkommitté. Jag blev lugnare direkt, det var nästan så att mina ben slutade skaka, men bara nästan. Och den lilla var tapprast i kommunen. Slang och kamera i näsan, ner i halsen, röntgens strålar, stick och blod. Så jävla duktig! Och så liten, min lilla.

Där satt jag i nåt meningslöst möte om något jag inte minns, kan ha varit relaterat till telefoner, och tänkte att vem fan är det som ringer mitt i mitt viktiga, och varför ringer Ludde från två våningar upp, vill han att jag ska komma med kaffe eller vad.

Till slut svarade jag ju, och den vidriga känslan av att mitt barn är i fara, trappor som tas i tre steg, sprint till bil som kör i 100 och mot rött, dagispersonal med rödkantade ögon, liten rosslig i ambulanstantens famn, en nalle som heter Emma Falck, en liten röst som skrovlar "mamma", en brits, en slemmig hosta med pipljud, blåljus på ambulansen, 2 minuter till akuten, provtagning, stickningar, slem som kommer upp, röntgenvästar, litendocka, mini-ulla. Så fasansfullt, värsta skräcken, tankar om "tänk om".

Men det gick ju bra! Nu mår hon bra. I sjukhusbyxor i sjukhussängen, kopplad till en apparat som säger att läget är under kontroll, syresättningen 98%. Ibland 99. Jag stirrar mig blind. Jag älskar min lilla mest i hela världen.