Path

Nu har vi hoppat på Path-tåget, jag och min snillrika, moderna man. Hänger du fortfarande på Facebook, Instagram, Twitter, eller rentav Lunarstorm? Dra du något gammalt över dig, Google-plussa du for all I care, själv har jag gått vidare. Här har du ett smidigt sätt att dela allt det vardagliga med de som verkligen bryr sig. Och ja, att umgås via internetch även de stunder man befinner sig i samma rum, det är HELT normalt och faktiskt ganska trevligt.  Hur många likes genererar jag på Fejjan nuförti´n? Typ noll, ska jag be att få tala om. På Path däremot gillar min ende kompis allt jag gör. Dvs varenda bild jag laddar upp på mina små snygga. Ingen annan får se, och ingen annan VILL väl se? Det finns kanske nån gammal bloggläsare i London, LA, Madrid eller Motala, varför inte Göteborg och Grängesberg. This one is for you.

I övrigt håller jag mig till Path med mitt tjat om mina fina flickor. En av dem sjöng förresten en spontansnickrad sång på vägen hem från Momoi i afton:

"Snippan i rumpan, den blir så jävla grann"

Precis så. Ordagrannt. Jag vet inte om jag ska bli stolt eller förfäras, men det förstnämnda lockar mer. Sådan mor, sådan dotter. Tourette's går väl i arv som allt annat trams?