De senaste dagarna har jag fått höra en massa historier om folk som sätter i halsen. Alla vill berätta. Om han som dog av en morot. Det är den värsta. Ett litet barn till någon som känner en jag känner. Fruktansvärt, utan motstycke. Heimlich hit och dit. "Jag har hört att päron är allra värst", sa någon (hur då menar du?). Eller banan! Sätter sig som en propp.Och mynt! Sätter sig som ett lock, gör den, guldtian. Och en människa på mitt jobb, let's not nämna några namn men hen som ALLTID oavsett pratar sjukt mycket och ointressanta saker om sina barn, you know who. Hen, som inte ens har någon kvävningsolycka att komma med, måste ÄNDÅ mala på om hur hens tradige son minsann brukar äta nötter och druvor. Ge mig en kloroformerad näsduk, jag orkar inte mer, vill jag gny/spy. Alla vill delge SIN historia. Korv i gubbhals, ryggdunk, karamell på tvären, upp-och-ner-vända småbarn.
Det är ju helt förståeligt, jag gör säkert likadant. För man står sig själv närmast, man utgår från sig själv, och vill om någon hävda sig själv.
Men samtidigt har jag insett att det GER ju verkligen inget att komma dragandes med sina egna jävla historietter när någon annan är med om något jobbigt. De är ju sällan på samma nivå, och därmed irrelevanta. När min katt dog ville jag verkligen inte höra om en porslinskatt som sprack.När jag berättade om min vämjeliga förlossning ville jag inte höra om nån tants njurstensanfall. Och när mitt barn sätter äpple i halsen, blir blå och får åka ambulans, då vill jag varken höra om pojken som dog av moroten eller flickan med tuschpennelocket, som formligen flög ut när mamman daskade där bak.
Jag vill inte veta vilken frukt som egentligen är farligast.Och jag vill framförallt inte att dagispersonalen serverar några äpplen till min lilla. Varför tjatar de om att få göra det? Idag föreslog de att de skulle ge henne ett HELT äpple att gnaga på. Är ni helt från vettet, kommer inte på fråga. Riv det på rivjärn (jag är ett) om ni måste. Men helst av allt tycker jag att ni ska tiga med era äpplen.
Jag har förresten gått och blivit en fullblodsost - jag tittar på min lilla Bella och ler lyckligt, tänker att vilket fantastiskt under att du finns, att du lever, och att du är så jävla snygg, duktig och glad.
Det är det bästa med traumatiska upplevelser, att man blir en så förbannat varm, ömsint, eftertänksam och tacksam jävel. Vissa blir till och med religiösa, men där går naturligtvis min intelligens-gräns.
No comments:
Post a Comment