Var är alla med sådana där stora örhål uttryckta i en plastring? Medelålders män med långt risigt hår? Folk med svulstiga tatueringar på ställen som inte kan döljas?
Jo, de finns, även i Sverige. På ricko! Jag har sett med eget tantöga. De samlades allihopa på Ozzys jigg på Malmö Stadion i helgen. Det var gött för en gammal rockröv kan jag säga, jag kände mig hemma. Plötsligt passar jag in med mina skabbiga svarta kläder. Inte alls så malplacé som jag ofta känner mig i t.ex. kontorsmiljö eller i uppklädda sammanhang. Alltid är det nåt som inte stämmer - har jag ansträngt mig att se proper ut så är det iallafall något gammalt avskavt nagellack eller en ostruken skjorta som avslöjar mig som den slacker jag är. Men plötsligt, hos Ozzy och hans vänner, känner jag mig inte skabbig. Snarare lite snobbig. Tittar lite snett. Glor och undrar vad dessa människor egentligen gör på dagarna. Var de gömmer sig. Har jag gått och blivit lite av en banan?
Är det den s.k. Ledighetskommittén, de man känner igen från a-lagsbänken utanför "Konsthallen". Men som uppenbarligen har 600 spänn till övers (social benefits in Sweden are generous) att gå på konstjärt. Men de ser ju inte risigare ut än mina hetaste snubbar i Camden-svängen, det gör de inte. Vem är jag att snobba, att döma? Det gör jag inte heller, inte så mycket - mest är jag glad att se dem. Jag är glad över deras rosa hår, klumpiga kängor, allt det svarta, allt det skitiga, de fula tatueringarna, sugenheten på plastflasksölen. Det är ju sådana här människor man VILL träffa. Skabben är ju egentligen de bästa, villamänniskorna och de med två bilar, de har väl aldrig haft något intressant att berätta. Vinprovningar, fnys på dem.
Bor jag i fel stadsdel? Fel stad? Jag har varit på Stockholms Good Mixer, det är fan ingen Mixer alls ska jag få be att tala om. Folk spänner sig ju. Som fiolsträngar. Ingen får göra fel. Ingen får vara fel. Ingen är så skabbig som i verkligheten i Camden som jag kommer ifrån, i de smutsigaste av vattnen simmar de finaste fiskarna. De som knarkar är väl också människor, iallafall ibland. Och Ozzy har ju faktiskt blivit vit. Han lever! Oddsen för det. Älska den karl'n. Mr Crowley, need I say more?
En lite medelålders konsertbetraktelse bara: Varför står vi här och vaggar i småkylan under regntunga skyar, när vi kunde suttit uppkurade i soffan med en live-dvd och en kopp te? Den tanken tänkte jag, och insåg samtidigt att jag inte är ung och tuff särskilt mycket längre.
Men så tänker nog Ozzy också.
No comments:
Post a Comment