Det har hänt något tråkigt få Facebook. Jag tror att folk har gått och blivit spritt språngande tradiga. Nästan alla som i mitt tycke har något intressant att säga har slutat yttra sig. Och det som finns kvar kan jag inte snabbt nog scrolla igenom med ett sting av irritation. För det går ju samtidigt inte att låta bli, det är stört omöjligt. Man vill ju hänga med.
Det nya heta tycks vara att pk-hetsa fram en jävla massa gillanden.
Bild på en vit unge, en brun. De kramas! Vad vackert. Tryck gilla inom 3 sekunder så är du inte rasse.
Gilla om du är emot mobbing ( bild på mobbat barn som står utanför en grupp och gråter)
Bild på flintskalligt barn. Lite lätt ledset. Tryck gilla så ger du 2 öre till Barncancerfonden. (Eller gillar du cancer? Va? va? VA?)
Dalai Lama på en häst - gilla om du tyckte det var snyggt.
Annars? Ja, annars vadå. Det är intressant att se vilka av ens vänner som är icketänkande maskiner, aka idioter. Eller vänner och vänner, de är väl inte precis människor som är mina vänner i vardagen som sitter och toktrycker på like på random posts. Nån gammal flatmate från tidigt 2000-tal, en kompis kompis, min grannes ex, den kalibern. Hundvalpar? Pizza? En mysig kväll med dip och bra film? Gillar du inte det?
Tja jo, men till vilken nytta ska det basuneras ut? Jag fattar inte. Är jag för gammal?
Jag blir uppenbarligen så provocerad att jag vill göra parodi.
Cancer, Tre Blinka, Kärlek, Knulla, Döden.
Aldrig har jag väl önskat så mycket att det fanns en ogilla-knapp.
No comments:
Post a Comment