Bjud in dina bästa vänner på fest men tro för fan inte du får chansen att prata med dem

Här sitter jag och är typ tröttast i iallafall den här kommunen. Kan vara någon lite tröttare i Arjeplogs eller Finnspångs, vad vet jag, vad vet en ko.

Men mitt hem är välstädat, jag har två söta barn i två små sängar och en man på dansk hårdrocksfestival, så jag klagar inte, det gör jag sällan, som du eventuellt har märkt.

Igår natt var jag uppe till tvådraget och lagade biffar och allehanda såser, typ alla innehöll vitlök, tycker du att det luktar, då är det bara jag. Och 3 hjältar från min ungdomstid och deras avkommor, för det var dem jag bjöd hit. Flott ska det vara. Ball på ballen. 

Alla andra har visserligen en trädgård, men jag har balle, jag ska alltid vara värst. Dessutom har jag en handikappanpassad lekplats, med rullstolsramp och särkild upphöjd sandlåda som man kan lattja med från rullstolen, säg någon annan som kan skryta med en sådan.

Dock är det så, och det får man leva med och detta accepterar man, att när det är 4 vuxna och 6 barn med i leken, då är det barnen som klappar takten och tar tonen i kråksången. Alla de vuxna samtalen blir sporadiska, liksom hackvis, ofta i ett högt tonläge och med svulstig volym, så att man kan överrösta små, små röster som pratar i ett. Därmed blir det inte så mycket sagt; HUR ÄR DET PÅ JOBBET? Jo, tack bra/bu/bä...TITTA MAMMA VAD JAG KAN GÖRA! TITTA DÅ! (barn står på ett ben med rumpan flaxande). SKA VI SES NÅN DAG UTAN BARN KANSKE OCH PRAAAAATA (dricka vin). Ja, så får det bli.Vid ett tillfälle när vi satt i soffan och var i full färd att inleda en intressant konversation, och jag tänkte "fan vad fint och tyst de leker tillsammans på Lovisas rum", ja då hördes det plötsligt ekande rop från trapphuset, och någon lite klåfingrig skojare hade ÖPPNAT YTTERDÖRREN, och ett gäng 1-3-åringar höll på att hasa ner för stentrapporna. Lyckat läge. Not.

Missförstå mig rätt, det är kul med barn också, och det är riktigt jävla skitskoj att träffa de andras snygga, välartade, vältaliga barn. Men jag undrar fortfarande hur det är med mina vänner, vad de tänker på, hur de ser på livets bergiga dalbana, vad de anser om den politiska utvecklingen i Syrien, om de läst några intressanta skrifter på sistone, vad de ska göra i framstjärten.

Men det tar vi nästa gång! Eller i pensionens glada dagar. Och det var sjukt trevligt att de kom, det enda jag egentligen kan klaga på, om jag måste, och det måste man, är att 1. de inte åt tillräckligt mycket av mitt mat- och kakberg och att de 2. gick hem alldeles för snabbt.