Social inkompetens

Jag är själv inte så skicklig eller smidig när det gäller det sociala. Kan lätt uppfattas som konstig, eftersom jag har ett ständigt behov av att skoja. Kanske tourettsa lite. Amatörpsykologen skulle hävda att detta bottnar i min osäkerhet. Må så vara. Men så avståndstagande, stängd och tråkig som Mr Banana är jag iallafall inte. Så svårkonverserad, så reserverad.

På dagis igår var det fest. Massa föräldrar, alla fröknarna, alla barnen. Då hade man ju kunnat tänka sig att det var läge att socialisera lite, frottera sig föräldrar emellan. Verkar ju inte så förbannat svårt att hitta ett samtalsämne. Barnen, det givna. Men alla stod stela i sina familjekonstellationer. Gjorde tipsrundan med sin  egen man. Tog en korv (men bara en, gud förbjude två) (och burkafröken lagade kycklingkorv för de som eventuellt led av fläskfobi), bara en bulle, busade med sitt eget barn. Någon enstaka ansträngd konversation  pågick runt sandlådan "jaha, så då sla ditt barn flytta till Tusenfotingen till hösten" "vad ska ni göra på semestern" "vad vackert väder vi fått". Men det var kännbart, tyckte jag som ändå var där för att socialisera lite, att ingen var sugen på att lära känna någon annan. Eller så är de bara vansinnigt blyga. Märkligt iallafall, tragiskt och märkligt.

Jag sprang in i en av dagismammorna som också har en spädis på hardebergaspåret häromdagen. Jag såg henne på långt håll, så jag förberedde genom att ta ut hörlurarna och stänga av musiken, så att man kunde växla några ord, det vore väl både trevligt och naturligt. "Hej" sa hon snabbt och stegade vidare. "Hej", sa jag förvånat och fortsatte rakt fram jag med.

Och samma tendens ser jag i trapphuset. Han som bor bredvid med hunden, hur han smyger ut och om någon (jag) råkar komma ut samtidigt skjuter han igen dörren och gömmer sig tills faran är över. Säger ett kort "hej" på sin höjd, aldrig stanna och prata. Om vadå liksom? Vi råkar ju bara bo bredvid varandra, betyder ju inte att vi måste snacka, eller hur. Nej, men det hade kanske varit trevligt. Inte för att jag tycker mannen med hunden verkar vara en intressant människa, men ändå. Principen är sorglig. And don't get me started on psykopaten med cp-skadan på bottenplan - honom är jag fan rädd för. Och de muslimska barnen på balkongen över entrén, som skjuter en med plastgevär när man passerar, de är inte normala.

Kanske är jag en lika god kålsupare, det är möjligt, jag kanske också sluter mig som en mussla. Men jag tänker åtminstone på det och tycker beteeendet är märkligt, och det ska jag väl ändå ha en eloge för. Jag försöker ju öppna musslan, men möts av ointresse, kyla och stelhet.

Förresten, tysken med korvvagnen som bor på tredje våningen, han är trevlig! Och Emma och Amy på tvåan, de är schyrra. Och Majas och Ebbes föräldrar, som inte var där på gårdagens fest, verkar väl ändå rätt kuliga. Men annars så, ridå.