Hon tar min Gojoj

Bara en sån sak. Att jag kallar honom Gojoj. Han heter faktiskt Guran. Men det är så det har blivit. Han sover med henne om nätterna, inte mig. Om hon lämnar sin säng har hon Guran under armen, som en ägodel, en maskot. Och nu har jag till och med sjunkit så lågt att jag låter henne ta med honom till dagis. Inte in på dagis, gud förbjude, men han får åka med i vagnen, bara hon lovar att han får åka hem med mig igen. Hittills har det gått smidigt, när de måste ta avsked. Men jag skulle inte precis bli häpen om det kom en dag då hon propsade på att han skulle med in på dagis och jag gav vika. För så svag är jag för min dotter att jag ger henne det finaste jag har.