Men igår väcktes ett visst mått av förståelse för detta. Det handlar om jakten på adrenalinkicken, den man får efteråt, när det är över (nåja, kanske inte vad gäller knark, då är det förstås som härligast när man är mitt uppe i ruset, not so much efteråt). Jag fick den igår efter att jag kört bil. Jag blev alldeles speedad och stirrig, flinade utan stopp och rörde mig fort och ryckigt. Tjatade om mina bravader. "Vet du vad jag gjorde, mamma, jag körde biiiiil".
Well, vi lever fortfarande. Och utan den minsta skråma. Tant var duktig!
Bilbälte på. Justera stol och speglar. Perfekt. Vrid om startnyckeln. Brum brum. Växeln i ettans läge. Händerna på ratten, tio i två. Kopplingen i botten med vänster fot. Höger fot på bromsen. Lossa handbroms. Kolla alla speglar, vägen fri. Indikera med blinkers att du ska ut från vägrenen. Flytta höger fot till gasen. Tryck lätt ner gasen samtidigt som du långsamt släpper upp foten på kopplingen. Hitta dragläge. Varvtal cirka på 2. Brum brum. And you're off! Jag rullar. Koppling helt uppe, lätt tryck på gasen. Släpp gas, ner med koppling, växla upp till tvåan, koppling långsamt upp samtidigt som lätt gas, dragläge, and you're in! Rulla rulla liten bulla. Stanna - koppling ner, släpp gas, blinka in mot vägren, sväng, lätt tryck på broms. And you're home!
Det som är enkelt för dig och kommer automatiskt för dig, kräver ett sjuhelvetes tanke- och fotarbete för mig. Koncentratioooon.
Lektion ett avklarad. Fröken Carl var lugn och tålmodig. Jag höll på att skita i både kalsong och byxa, foten darrade på pedalen, motorstopp, motorspinn, kläm på den, dragläge, jag rullar, fy fan vad jag är bra. Oj vad läskigt det var, som berg- och dalbana. Hoppas snart få berg- och dalvana. Shit pommes frites, på måndag kör vi igen. Herregud, du gamla du fria.
No comments:
Post a Comment