Idag har alla svenska skolbarn sommaravslutning. Jag är självklart för gammal för att ha något med detta att göra och mina barn för små. Men jag har passerat ett antal sjungande skolgårdar på vägen in till stan, och jag minns. Inte som om det vore igår, det vore löjligt att säga, men fragmentariskt. Och det är fan inte vackert.
Högstadiet 1992. Vi var fyra personer i den s.k. Fyrklövern, två på pappret lite tuffare, två töntar. Jag var självklart en av töntarna. Jag kan med ingen grad av stolthet meddela att jag var en stalker under högstadietiden. Först var det några killar i nian som systematiskt förföljdes av mig och min kompis. Och detta var till och med innan Fyrklövern, i 7:an när jag var töntigare än töntigast, och min bästa kompis hette K Blom (allergisk mot allt och den enda med cykelhjälm, dessutom i frigolit). Vi smög runt i skolkorridorerna efter dessa två finniga ynglingar. Vi brukade cykla runt utanför deras flotta villor i Professorstaden, glo in med en dåres ogenerade stirrande. En gång telefonerade vi på en av killarnas födelsedag och pep "grattis" i kör, varpå det var tyst i 10 sekunder, en tystnad som bröts av att min ytterst pinsamma partner in crime yttrade följande ord: "Vad fick du då?". Han la på, ridå. Sedan cyklade vi dit och smög i hans trädgård. Genom villans panoramafönster såg vi att han fått en ny cykel. Johan och Peder hette de, och jag vet inte vem av oss som var kär i vem, det visste vi nog inte då heller. Vi bara triggade varandra till att göra den en sjuka saken efter den andra. En annan töntig grej vi brukade göra rätt ofta (!) var att låtsas prata om min fasters man, som råkar heta just Peder. Så här var upplägget: Jag skulle prata om honom, min fasters man, och så skulle min kompis undra "men vem är det nu du pratar om?" varpå jag lite irriterat skulle säga "men det vet du väl, min fasters man" och då kom hennes replik vars snillrikhet endast kunde ha skapats i två riktigt töntiga hjärnor: "Jo han, Peder!". Helst skulle denna konversation ske i närheten av dem, deras skåp och cyklar. Så sjukt! Så genant! Man dör ju hellre än gör något så pinigt. Men inte vi alltså.
Det var alltså en herrans tur att K Blom simmade ur bild sommaren efter sjuan och jag bondade med Fyrklövern istället. Bara det att jag tog med mitt sjuka stalkerbeteende. Och nu blev det ännu sjukare, för nu var det inte pojkar vi var ute efter längre, nu var det två medelålders lärare, kvinnor dessutom. Vi besparar oss detaljer om smygande i buskar, men en riktigt bisarr grej vi gjorde var att cykla till skolan en fredagkväll för att tvätta bort ett klotter som vi tyckte baktalade en av våra favoritlärare. Så vi tog med oss såpa och svampar, snattade en flaska aceton på Ica Tuna (brott preskriberat) och gned väggen ren från det fula. Senare har vi kommit på att det inte var "vår" fröken Meurling man baktalat genom att skriva "Nördling" på väggen, självklart var det en annan kärring vid namn Nordling som också jobbade på skolan. So we did it for nothing, som Baby i Dirty Dancing sa. Vilka jävla pajasar.
Och i ljuset av dessa mindre smickrande anekdoter är det inte svårt att föreställa sig den gråtfest vi sedan ägnade oss åt på avslutningen. Vi skulle ju skiljas från våra älskade! De andra två fyrklövertjejerna tog sig en fylla i Stadsparken den kvällen, man gör alltid så. Utom vi två pellejönsar, som bara tittade på, i chock och med avsmak men mest avund. Jag tror till och med att de rökte!
Nu flyttar vi fram tre år. Gymnasiet 1995. Examen av examina. Fy fan vad vi är bra. Vad jag minns var jag alldeles för full, hade alldeles för kort klänning (egentligen var det nog en blus) och så var jag ihop med den där golfande snobbfjanten från Bjärred, Jonas hette han, och hans mest lysande citat "vad gjorde handen" respektive "vad sa munnen". Usch. Med fem minuters marginal till att avslutningsceremonin i aulan skulle börja fick jag den lysande idén att köpa mig en stor stark på närmsta pub. Bara att man inte fick ta med den från stället. Så jag fick stå och halsa den innan jag sprang tillbaka till skolan. Det var nog där fyllan slog över till too much. För självklart hade jag redan grundat med champagnefrukost och öl på stan. Sjung om Fru Svenssons lyckliga karl, skrålade jag och grät även då, det hör liksom till. Eller så var jag bara fyllesentimental.
Inte lika illa som hon som tog 10 koffeintabletter eftersom hon var lite trött och låg för ankar med spykalas dock. Jag minns inte vad hon hette, men jag minns att koffeintabletter, det var den tidens knark, det var hårda tuffa grejer. Hur tänkte vi?
När man går ut gymnasiet, då tror man att man är vuxen. Herregud vad fel vi hade, vilka barn vi var. Jag är fortfarande inte riktigt vuxen, det kommer jag aldrig bli.
Låt mig få plöja i ungdomens fåror, fem gamla hjärtan i sprit jag har, å en ljus elefant i ett snår. Skål!
Högstadiet 1992. Vi var fyra personer i den s.k. Fyrklövern, två på pappret lite tuffare, två töntar. Jag var självklart en av töntarna. Jag kan med ingen grad av stolthet meddela att jag var en stalker under högstadietiden. Först var det några killar i nian som systematiskt förföljdes av mig och min kompis. Och detta var till och med innan Fyrklövern, i 7:an när jag var töntigare än töntigast, och min bästa kompis hette K Blom (allergisk mot allt och den enda med cykelhjälm, dessutom i frigolit). Vi smög runt i skolkorridorerna efter dessa två finniga ynglingar. Vi brukade cykla runt utanför deras flotta villor i Professorstaden, glo in med en dåres ogenerade stirrande. En gång telefonerade vi på en av killarnas födelsedag och pep "grattis" i kör, varpå det var tyst i 10 sekunder, en tystnad som bröts av att min ytterst pinsamma partner in crime yttrade följande ord: "Vad fick du då?". Han la på, ridå. Sedan cyklade vi dit och smög i hans trädgård. Genom villans panoramafönster såg vi att han fått en ny cykel. Johan och Peder hette de, och jag vet inte vem av oss som var kär i vem, det visste vi nog inte då heller. Vi bara triggade varandra till att göra den en sjuka saken efter den andra. En annan töntig grej vi brukade göra rätt ofta (!) var att låtsas prata om min fasters man, som råkar heta just Peder. Så här var upplägget: Jag skulle prata om honom, min fasters man, och så skulle min kompis undra "men vem är det nu du pratar om?" varpå jag lite irriterat skulle säga "men det vet du väl, min fasters man" och då kom hennes replik vars snillrikhet endast kunde ha skapats i två riktigt töntiga hjärnor: "Jo han, Peder!". Helst skulle denna konversation ske i närheten av dem, deras skåp och cyklar. Så sjukt! Så genant! Man dör ju hellre än gör något så pinigt. Men inte vi alltså.
Det var alltså en herrans tur att K Blom simmade ur bild sommaren efter sjuan och jag bondade med Fyrklövern istället. Bara det att jag tog med mitt sjuka stalkerbeteende. Och nu blev det ännu sjukare, för nu var det inte pojkar vi var ute efter längre, nu var det två medelålders lärare, kvinnor dessutom. Vi besparar oss detaljer om smygande i buskar, men en riktigt bisarr grej vi gjorde var att cykla till skolan en fredagkväll för att tvätta bort ett klotter som vi tyckte baktalade en av våra favoritlärare. Så vi tog med oss såpa och svampar, snattade en flaska aceton på Ica Tuna (brott preskriberat) och gned väggen ren från det fula. Senare har vi kommit på att det inte var "vår" fröken Meurling man baktalat genom att skriva "Nördling" på väggen, självklart var det en annan kärring vid namn Nordling som också jobbade på skolan. So we did it for nothing, som Baby i Dirty Dancing sa. Vilka jävla pajasar.
Och i ljuset av dessa mindre smickrande anekdoter är det inte svårt att föreställa sig den gråtfest vi sedan ägnade oss åt på avslutningen. Vi skulle ju skiljas från våra älskade! De andra två fyrklövertjejerna tog sig en fylla i Stadsparken den kvällen, man gör alltid så. Utom vi två pellejönsar, som bara tittade på, i chock och med avsmak men mest avund. Jag tror till och med att de rökte!
Nu flyttar vi fram tre år. Gymnasiet 1995. Examen av examina. Fy fan vad vi är bra. Vad jag minns var jag alldeles för full, hade alldeles för kort klänning (egentligen var det nog en blus) och så var jag ihop med den där golfande snobbfjanten från Bjärred, Jonas hette han, och hans mest lysande citat "vad gjorde handen" respektive "vad sa munnen". Usch. Med fem minuters marginal till att avslutningsceremonin i aulan skulle börja fick jag den lysande idén att köpa mig en stor stark på närmsta pub. Bara att man inte fick ta med den från stället. Så jag fick stå och halsa den innan jag sprang tillbaka till skolan. Det var nog där fyllan slog över till too much. För självklart hade jag redan grundat med champagnefrukost och öl på stan. Sjung om Fru Svenssons lyckliga karl, skrålade jag och grät även då, det hör liksom till. Eller så var jag bara fyllesentimental.
Inte lika illa som hon som tog 10 koffeintabletter eftersom hon var lite trött och låg för ankar med spykalas dock. Jag minns inte vad hon hette, men jag minns att koffeintabletter, det var den tidens knark, det var hårda tuffa grejer. Hur tänkte vi?
När man går ut gymnasiet, då tror man att man är vuxen. Herregud vad fel vi hade, vilka barn vi var. Jag är fortfarande inte riktigt vuxen, det kommer jag aldrig bli.
Låt mig få plöja i ungdomens fåror, fem gamla hjärtan i sprit jag har, å en ljus elefant i ett snår. Skål!
No comments:
Post a Comment