LCHF, Paleo, Atkins. Med visst mått av variation handlar alla dessa dieter om samma sak: Ät fett, undvik kolhydrater. Ät när du är hungrig, ät tills du blir mätt. Ungefär samma princip som är du trött så går du och lägger dig alltså.
Chockerande innehåll såsom: Du blir inte tjock av fett! Ät mer kött! Motion har endast marginell betydelse för viktnedgång!
Så enkelt. Du får äta gott. Och du blir mätt. Länge. Slipper lida på gymmet. Men du går ändå ner i vikt.
Kolhydrater - alltså gryn, stärkelse och socker - gör dig tjock. Människan är inte byggd att äta så mycket bröd, pasta och sögel. Se på stenåldersmänniskan, hur han gnagde på ett köttben och rev åt sig en och annan näve bär från busken. Ingen var tjock på stenåldern, eller hur.
Jag är den förste att skriva under på att det funkar. Se på mig och min man och våra tappade kilon sedan i påskas. 18 kilo rör det sig om. Hur många mjölpaket som helst. En hel förskoleelev. You do the maths.
Men jag måste ändå tillstå att det är en sorglig diet. Man ska säga nej till så mycket som ju är så jävla gott. Och inte bara avstå just nu, utan helst för all framtid. Om man vill vara hälsan själv. Jag kan äta gryta utan ris, bolognese utan spaghetti, kalops utan potatis - no problem. Men när mamma bakat paj eller bullar - då vill jag också ha. Och lingonsylt till köttbullarna. Och lördagsgodis på lördagarna, iallafall en liten jävla ask Salta Katten kan jag väl få. Kaka till kaffet när jag fikar. Tårta när någon fyller år eller det är något annat som firas. Och pannkakor vill jag ha. Pang-pang-kakor. Pommes till min burgare. Läsk ibland. Chips är gott och ostbågemiddag kan det väl inte vara sista gången jag intagit. En glass i solen på sommaren. Alltid finns det en ursäkt.
Att 12 av de 18 kilo fallit från min man och inte mig är ingen slump. Jag är inte så strikt. Jag har ju varit på bröllop, flera 1-årskalas. Hemma hos mamma. På bjudning. Vem kan säga nej till nyvarma frallor, liksom. Det har ju funkat ändå, bara inte lika snabbt som jag kanske hade önskat, jag medger det. En otålig själ i en chipsig kropp.
Frågan är ju dock om jag är beredd att göra denna livsstilsförändring fullt ut. Jag tror inte det. En av sanningarna som serveras av denna diets followers är att "så fort du äter lite socker FÖRSTÖR du dieten och det tar dagar, kanske en hel vecka, för kroppen att komma igång igen, att förbränna fettet, hamna i ketos". Men vad fan. Det är ju sorgligt.
Att vara en besvärlig middagsgäst. Be om specialkost på restaurangen. Tacka nej. Slät kopp kaffe på fiket. Aldrig dricka pints. Ja men, du fattar. It's not me. Jag är inte redo för det här. Jag måste få göra avsteg på strängheten. Jag kan inte vara så rigorös, inte så principfast. Jag vill ju leva också. Och om att leva är att ta en pint när man är i England, mulla i sig en muffin när man är på café, käka jordgubbstårta på midsommar (och det är det, tro mig) - då vill jag nog fan hellre leva än vara pinnsmalsspinkig.
No comments:
Post a Comment