"Han blir inte lugn förrän han får titta på grävskoporna"

Sa en mamma om sin lille son. Hon var tvungen att köra vagnen till byggarbetsplatsen för att sonen skulle kunna sova lugnt. Inte förrän han hörde traktorernas motorbuller, såg grävskopornas stolta gafflar i luften och byggjobbarnas gula västar kunde han somna tryggt.

Det här brukar min mamma berätta om. Jag vet inte om det är sant. Men jag tror det. Och hon tycker det är så löjligt, så löjligt.

För det är ju klart för var och en med hjärna att det är den förbannat könsstereotypa mamman som vaggar  in sonen i detta tänkande, som VILL att det ska lugna honom, för hon vill att han ska vara MAN och inte MUS (och inte bög heller för den delen). Givetvis är det föräldrars "fel" att pojkar gillar Byggare Bob och flickor Hello Kitty. Pojkar är tuffa och vilda, medan flickor är lugna och pyssliga. Pojkar klär sig i blått och brunt och med spindelmannen, flickor har rosa fluffpuff med Barbie (eller nja, det där kanske snarare är HM/Lindex/Kappahls fel). Hårda bilar vs mjuka dockor. Ta för sig eller hålla på sig. Trams, alltihopa.

Självklart tycker jag precis som mamma, det gör jag alltid (nästan). För på något sätt har hon alltid rätt. Det är väl lustigt. Jag hoppas att mina barn också ska tycka att jag alltid vet bäst och är smartast.

Här är min dotter. Hon sitter på ballen och spanar lugnt och förnöjt på byggjobbarna där nere. Och hon är så lycklig. Nu sover hon förresten i sin vagn, till ljudet av bygget. Fast hon har snippa. Hur gick det till?