Matmissbruk

Nu ska jag berätta om när diettjockisarna åkte på semester. LCHF eller paleo - call it what you want, men det spelar ingen roll när tjocksmock "unnar sig".

Det började, som man säger, med en knappnål och slutade med en silverskål.

Första kvällen. Anja hade lagat hamburgare. Så kunde man ju äta utan bröd om man var ett diet-cp. Äsch, sa vi. It's holiday. Mums!

Sedan var det barnens lördagsgodis. Ojdå, Lovisa åt visst inte upp sitt. Mums.

Restaurangen Pappa Blå i Borgholm. Vad duktiga vi var som beställde kotlettrad med bara sallad. Men ojdå,  Lovisa åt visst inte upp sina pommes frites. Bäst att hjälpa till. Mums.

Och så blev det söndagsfika. Bara för att det dukas upp ett dignande fat med kladdkakemuffins, brysselkakor och kanelbullar måste man ju inte ta. Eller måste man det? Jaha, men så otrevligt av mig då. Jag tar två av varje, taximocka, mums.

Pasta, pastasås, broccoli, lax och sallad. Allt serverades separat, så att de som inte äter kolhydrater (vilka var nu det?) kunde låta bli att ta av pastan. Åh så gott, en sked av varje till mig tack, en sked för mamma, ett omtag och så var jag ju tvungen att tömma Lovisas fat eftersom hon rusat iväg för att jaga monstret. Tomma fat är bästa beröm, all respekt till kocken, mums.

På kvällen undrade jag lite försynt om det ändå inte var bäst att vi åt upp muffinsarna som blev över efter fikat? Vi skulle ju gå till affären, en hel kvarts promenad, klart som korvspad vi behövde lite bränsle? Slurp, mums.

Idag: Grande finale. På vägen hem rågades måttet med besked. Du ser nedan vad jag snackilurar om. Vad som annonserades som två kulor glass var i själva verket två liter. En hel big pack nerkörd i struten. "Man kan inte åka till Karlskrona utan att besöka Glassiären" heter det ju (väl?). Och vem är jag att bryta traditioner på självaste nationaldagen?

Men här fick så till slut även jag mitt lystmäte. Hör och häpna, värre matmissbruk har väl aldrig skådats. Glassen började rinna, och i samband med det min aptit försvinna. Så jag tog helt sonika en fet näve mjukglass och slängde rakt ner i papperskorgen. När inte ens the mums master, snabbätaren nummer ett, hinner med, då är det illa, då är det helt enkelt för mycket. Sista halvan av struten gick även den samma öde till mötes. Jag orkade inte. Jag erkänner, jag blev besegrad. Av en glass. En fjuttig tvåkulors.

Nu ska det bli herrans intressant att komma hem till vågen och se hur mycket jag "förstört". Det sägs ju att once you go LCHF vill man aldrig äta kolhydrater igen, särskilt inte de snabba. Detta gäller uppenbarligen inte för mig, den svagaste karaktären i hela sockerlaget. Fly mig en bulle, liksom. Mums!