Kvinnofällan

Ammande måste vara hemma med sina bäbisar. Det är svepskälet, det är därför kvinnan måste och mannen inte kan. Den första tiden. Alla vet nog vad jag tycker om amning, om inte: Överskattat och lite äckligt.

Sedan går det av bara farten - föräldraledigheten som skulle delas lika, skevfördelades så att mamman tog det mesta. Det är en ekonomisk fråga också, heter det. Man förlorar ju så mycket pengar om mannen, den som tjänar mest, tar dagarna. Och så är det ju amningen, det bästa för barnet. Närheten, som man bara kan uppnå om man har en bröstvårta i munnen. Immunförsvaret - alla flaskbarn dör ju i konstiga infektioner, eller? Och så är det ju så smidigt! För mannen ja. Som kan sova nätterna igenom. Nej, om amning tycker jag inte. Förlegat, omodernt - och lite äckligt. Myten om amningens storhet - en av samhällets största, som ständigt förstärks och återbekräftas, av både kvinnor och män. Kanske framför allt kvinnor? För att de vill känna sig oumbärliga.

The great enemy of truth is very often not the lie – deliberate, contrived and dishonest – but the myth – persistent, persuasive, and unrealistic.  (John F Kennedy)

I mitt fall är det varken bröst eller pengar som gör att jag ska vara hemma med mitt lilla barn i ett helt år, medan min man arbetar. Nej, det är ett helt och hållet strategiskt beslut. För att invandrare inte får jobb lika lätt som Svenne Bananer som jag. För att timanställningen ska övergå till heltidsanställning. För att brasilianaren ska vilja stanna i mitt moderland och trivas. För att annars blir det pannkaka. För att jag är så snygg och duktig att det säkert finns någon läcker anställning för mig i början av 2012. För att Manpower älskar mig. För att jag är ödmjuk, givmild och god. För att jag kan.

Så nu lutar jag mig tillbaka med min dotter i famnen. 2012, då är jag back in business. Glöm inte bort mig.