Another day, another ettårskalas

Ett hejdundrans kalas har vi varit på idag. I den mest prunkande trädgård där det fanns ALLT. En röd katt att klappa, en gunga i äppelträd, lekstuga med plastmat, barnpool, studsmatta, cyklar, rockringar, what's not and you name it. Ett paradis för små barn. Och små barn, det fanns det så det räckte och blev över på denna fest, kan du tro. ALLA hade barn. Hade man varit där utan att ha förlöst, då hade man nog känt sig jävligt utanför, förmodligen hade man också tyckt att alla jävlar som bara pratade nattningar, blöjor och dagishämtningar var evinnerligt torra. För så tyckte ju jag innan. Och man ska veta att jag minns hur det var. Men man får också betänka att jag är 35 år fyllda. Det vore väl bara sorgligt om jag fortfarande traskade runt i Camden från pub till pub och pintade loss, även om det var allt bra härligt? Förmodligen hade jag suttit fast i något slags knarkträsk vid det här laget, man gör alltid så. Istället sitter jag i en barnpool med två små snyggingar, ränder på magen och ständig radarblick efter små människor som springer runt runt runt. Och det tycker jag är alldeles perfekt. Tur att man oftast är sugen på att göra just det man gör. Annars hade man ju gjort något annat. Eller funkar det inte så, är inte livet så enkelt?