Ibland, kanske på arbetsplatsen, på stan eller på puben, det kan till och med röra sig om en flyktig bekant, ser man en person som påminner om en själv. Men det är sällan, tycker jag, att man ser denna dopfelgänger med blida ögon och beundrande blick.
Det finns en kvinna på mitt jobb t.ex: hon är i 30-35-årsåldern, kort i rocken och småpluffsig, har tråkig kropp, diskreta kläder, alldeles för långt risigt hår i råttfärg på huvudet och gammal slingblondering i topparna och är i starkt behov av fårklippning därför har hon alltid håret i ful stram tofs, runda glasögon, glåmig hy, hon verkar dock ganska glad, obekymrad och kamratlig.
Jag känner obehag inför denna kvinna, hon påminner mig om mig själv, men om mina sämsta, tråkigaste och fulaste sidor. Är det som jag ser på denna kvinna som andra ser på mig? Hemska tanke, jag vill ju inte vara som hon, inte så ful, inte så jävla vanlig, men jag besitter ju epiteten och egenskaperna beskrivna ovan, eller (minus glättigheten då)?
När jag kommer sexigt släntrande genom korridoren, tänker dom då att där kommer hon den småfeta lustigkurren med kakorna, hon borde fan klippa sig och klä sig en smula mer modernt? Tänker dom att jag är som vem som helst, som hon den gråa musen med de runda glasögonen, är det så, spelar vi ens i samma liga, är inte jag ändå ett par divisioner över vad gäller snygghet, smarthet, rolighet, är jag inte bättre än dom flesta, är det inte så, har folk inte fattat det?
No comments:
Post a Comment