Guds godhets rikedom

Det är en av många oskrivna regler att man inte får fråga folk vad dom tjänar. Det är superkänsligt. Lika privat som sexuallivet, underlivet, själslivet. Om inte mer. Fråga hellre en person när han senast fick ligga än ack, ve och fasa vad han tjänar. Trots att man ju i offentlighetens Sweden kan kolla upp vem fan som helst hos kreditupplysningen, skattemasen eller Ratsit. Ja, kolla du, men gör det för fan i smyg. Jag vet inte vad problemet är, varför det är så sanslöst privat.

Tjänar man för mycket är det lika genant som att tjäna för lite. Man ska varken skryta eller skämmas. Eventuellt får man beklaga sig att man har för liten inkomst att matcha sina utsvävningar, men några exakta summor får man inte snacka om.

Själv tjänar jag ungefär dubbelt så mycket som min hyra utgör. Det räcker till alla de extravaganser jag vill ha ut av livet för tillfället, och allt jag vill ha kan för din information köpas på Ica. Det är i princip bara där jag handlar. Emellanåt också på Ikea och Statoil, that's it.

Jag är inte intresserad av skor och väskor, de jag behöver har jag redan på fötterna och under armen. Jag avskyr att okynnesshoppa saker jag inte behöver, att dra runt i shoppingcenter och dra i kläder känns ungefär lika lattjo som att pilla ut navelludd och skåda detsamma.

Jag tjänar cirka 7000 kronor mindre i månaden än på mitt förra jobb (men man kan också i sammanhanget notera att min gamla chef var ett rövhål, min nuvarande en bra). Om regeln är att man ska ha en månadslön som matchar ens ålder ligger jag risigt till (eller så är det så som straff för att jag ser så jävla ung ut). Om det var någon som undrade alltså. Det går också bra att fråga, jag är inte knusslig.

I vilket fall som helst drabbar det ingen fattig. För jag har platt-TV, 3 laptops, lika många färska fräcka mobilajor, en sportbil i garaget och snyggaste lägenheten på fältet. Och störst av allt är kärleken, den kostar gratis och den sover just nu här i rummet intill.