Make. Believe.

När jag flyttade till Sverige hade jag skrämts att tro att alla svennar är torra bananer som pratar om huvudsakligen 3 saker: vädret, inredning och träning. Ibland kanske om saker man sett på teve. Men that’s it, där gick gränsen, där småsprang den.

På lunch- och fikaraster på den svenska arbetsplatsen skulle jag med andra ord känna mig som en alien, inte ha något att tillföra och bli så uttråkad och ledsen att jag istället käkade min medhavda banan på toaletten.

Gissa hur glad jag blev när verkligheten helt motsade sig dikten. Här på mitt snygga multinationella företag avverkar vi sex, samlevnad, prutt och spya medan vi äter. Idag på lunchrasten skrattade vi så vi grät, och det tror jag fan vi gjorde igår också. Gårdagens citat, om att diska med gummihandskar: ”Det är ju för fan som att älska med kondom” överträffas bara av dagens liknelse av könsbehåring till en liten igelgott.

Svenne Banan sitter säkert på Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen, CSN och andra trista instanser och tycker att rätt ska vara rätt, men här i den svarta glasbyggnanden i Norra Lund, här jobbar de coola, roliga och snygga. Sådana som jag.

Senorita Lovisa

Nu har hon provat sin spanska klänning. Hade hon varit cirka 1 år äldre hade hon nog vägrat ta av sig den för att den var så snygg. Prinsesstadiet är dock ännu inte nått och jag ska göra mitt bästa för att undvika denna fars.

Jag tycker lite hon ser ut som en kärring, en gullig kärring, men ändå. Kanske en käring då.

Svart kaffe med vitt, tack

På mitt snygga jobb serverar automaten inte kaffe med mjölk som vi är vana vid, nehejdutack, här vankas det caffe latte vitt. Japp, så stavas det, ser du väl själv på maskinen. Vad 'vitt' är vet jag inte om vi ska våga spekulera i. Något som liknar mjölk men som enligt livsmedelsverkets direktiv inte får kallas mjölk eftersom det inte innehåller någon saft från kossa. Alltså rena kemilådan. Mums!

Let Me Google That For You

Om någon frågar, vad som helst om vad som helst skickar man en dylik länk: http://www.lmgtfy.com/?q=ullaguran och säger låt mig googla det åt dig, lite lagom stöddigt. Google har ju som vi vet korrekta svar på allt, så varför fråga någon annan.

Man kan också skoja till det och skapa en shady url, alltså en ny address till sin hemsida Den här tex skulle man ju väldigt gärna sätta på sin cv utan att skämmas ett uns: http://5z8.info/whitepower_v6b7p_killallimmigrants

Ja, det är min! Fin va.

Om man skriver in första bokstaven i hela alfabetet i Google.se kan man få reda på vad folk söker på mest. Det gjorde jag när jag hade en stund över, och kom fram till följande hotlist:

1. Aftonbladet 2.Arbetsförmedlingen 3.Adlibris
1. Blocket 2. Bilddagboken 3.Biltema

1.Clas Ohlson 2.CDon 3. CSN

1. DN 2.Dessie 3.Deamon Tools

1.Eniro 2.Elgiganten 3.Expressen

1.Facebook 2.Försäkringskassan 3.Forex

1.Google Translate 2.Gina tricot 3.Gmail

1.Hitta 2.Hotmail 3.Hemnet

1.Ikea 2.IMDB 3.Intersport

1.Jysk 2.Johan Falk 3.Jesper.nu

1.Kissie 2.Kanal 5 3.Katrin Zytomierskas blogg

1.Lexin 2.Länsförsäkringar 3.Lindex

1.Msn 2.Mediamarkt 3.Mekonomen

1.Nordea 2.Netonnet 3.Nickelodeon

1.Onoff 2.Ordbok 3.Open Office

1.Pirate Bay 2.Price Runner 3.Prisjakt

1. QX 2. Quicktime 3.Queen

1.Recept.nu 2.Ryanair 3.Rusta

1.Spotify 2.Swedbank 3.Svt

1.Translate 2.TV4 3.Tradera

1.Utorrent 2.Ullared 3.Undertexter

1.Voddler 2.Västtrafik 3.Vlc

1.Wikipedia 2.Winrar 3.Webhallen

1.Xbox 360 2.XL Bygg 3.Xbmc

1.Youtube 2.Yahoo 3.Yr.no

1.Zara 2.Zoovillage 3.Zombieland

1.Åhlens 2.Åre 3.Ångest

1.Älvsbyhus 2.Älvsjömässan 3.Ägglossning

1.Översättning 2.ÖB 3.Östgötatrafiken

Alltså ingen porr, ingen politik, som man skulle kunna tro, eftersom ju Politik är att knulla som Carl Lidbom skrev iallafall om man får tro Lorry-gänget, utan i princip bara landets populäraste varumärken. Vad Ulla red på vet jag dock ej, kanske på Guran in i dimman, det kan vara så. Annars gillar jag Åhlens Åre Ångest, det är Sverige det. VÄDER är konstigt nog inte topp tre. Kan det vara att vi pratar om det så mycket ändå att vi snackat oss trötta på temat innan vi når sökmotorn?

Sedan att folk söker så mycket på Kissie/Dessie känns jävligt billigt. Vad är det för en jävla pajas, kan jag helt frankt undra. Och så googlar jag och får svaret: ett riktigt ärke-cp. Synnerligen fascinerande. Katrin Zytomierska är däremot en värdig bloggare. Inte så bra som jag så klart, men iallafall topp tre, som Stene sa.

Det har även slunkit en ett gäng gubbar och grejer som jag inte känner till. Älvsjömässan - vad är det (www.lmgtfy.com), vem fan är Jesper.nu och vad är Yr.no (www.lmgtfy.com ånyo), men det beror säkert bara på att jag är en gammal människa som inte hänger med i svängarna, eller hur.

Aj spik verry gudd inglish

Kommer du ihåg engelskalektionerna på högstadiet och gymnasiet? Hur man satt där i bänken och spände sig något så förfärligt och kurade ihop sig så att man skulle slippa öppna käften med sitt pinsamma svengelska uttal? Och samtidigt som det var hånigt att låta svengelsk var det ännu mer genant att dra till med någon slags högfärdig brittiska eller bräkig amerikanska. Därför höll man så låg profil som möjligt, lät väl ungefär som man gjorde när man talade svenska, dvs svensk, i detta fall svengelsk. Och det var ju pinigt i sig. Så helst ville man sitta tyst och genomlida lektionerna och hoppas hoppas den där Ulf Jävla-Magnusson (som vi för övrigt gjorde en t-shirt till i avskedspresent: Om ni undrar så är det inte jag som är Annie Lennox, stod det på den. Hur vågade vi??) eller söta Mona Wahlin ger sig på oss. En enstaka glosa kunde gå an, bara den inte innehöll komplicerade ljud såsom thr-, eller –ere (ex. through, there, theatre), men hela meningar eller frågor med mer än ett svar, fy bubblan vad jobbigt. Knallröd i nyllet blev man så klart, bara det i sig var ju pinsamt. Inte ens 80%-ig Stroh-rom kunde hjälpa oss där, och i vart fall inte vid varje lektionstillfälle, det hade s.a.s. varit too much.

Och nu serru, nu kommer det igen, det gymnasiala och högstadeliga spännet. Nu jobbar jag på ett internationellt företag där många av medarbetarna inte förstår svenska, varför man måste tala engelska i grupp. Självklart. Och alla arbetsdokument skrivs på engelska. Så klart. Skrivandet klarar jag med bravur, nemas problemas, men när det kommer till talandet blir jag till den där blott 14-åriga fiolsträngen igen. För att jag tänker att usch nu låter jag sådär svengelsk fast jag bott i England i 8 år. Eller tvärtom, nu tar jag ifrån knäna och låter superbrittisk för att jag tror att jag är nåt för att jag bott utomlands. Så oerhört frustrerande och penibelt, jag trodde man hade växt färdigt när man var 34, att man var trygg i sig själv och allt sånt tjafsimojs, men tydligen inte. När det vankas internationella möten sitter jag som ett bevis på löjlighet och spänner mig med munnen som ett streck, trots att jag talar engelska (svengelska) hemma varje dag.

Vem kunde tro det.

Ordnung

Hästarna är nu på plats. Inte i stallet, för där har jag inga, men på väggen. Hästarna gör oss glada, förmodligen den finaste bryllopsgåvan vi fick, iallafall topp tre. Älskar't.

Lovi utanför hemma i snön

Alkoholhålet

Så här säger vi som är partyprinsessor och skojare av rang när vi blir gravida: Jaja, skönt med lite mer än en vit vecka för en gångs skull, vila upp sig lite, det tar ju bara nio månader och så lite amning på det, sedan är man fit for fight igen. Och man kan ju alltid ta till bröstpumpen, thank good god for bröstpumpen.

Så blev det ju nu inte. Jag är inte tillbaka i gamla takter, inte på något sätt eller vis alls. Jag spottar duktigt i glaset, är väl på lyset högst en gång i månaden, och har till på köpet drabbats av baksmällan allan bara efter några glas vin. Som en kärring. Eller?

Jo, en tant kan jag skriva under på att jag är, inga problem, trots att jag blev ombedd att visa leg härom dagen när jag skulle köpa folköl (inte till mig) på ICA (Get in!, säger jag, knyter näven och drar den mot kroppen i en segergest), men vad jag vill komma fram till är att det är ok, det är så här jag vill ha det.

Jag vill inte längre vara berusad titt som tätt eller iallafall tre gånger i veckan, jag behöver inte fly längre. För visst är det så, att man flyr lite in i dimman när man fylledricker så där ofta, att man vill bort från någon slags vardagstristess, att man inte riktigt vill ta tag i saker, tex sitt liv.

Nog är det kul att vara full, men det är fan inte dumt att vara nykter heller.

Och när det viktigaste i ens liv utgörs av en liten, liten snygg docka som är så in i helvetes rolig och intressant, då vill man ju inte missa detta genom att befinna sig på dryckeslokal med en bägare i näven alternativt sluddra bäbisen till svar med en pava vin innanför västen här hemma i soffan. Och att dricka bara för den goda smakens skull har aldrig vart min grej. Ska det va så ska det va liksom. Och nu vet jag inte om det ska va så jävla ofta. Det är bra så här, i hemmets lugna vrå med den lilla snygga trygga familjen.

Alkoholhålet fylldes igen av något annat, något bättre, viktigare och snyggare. Det är fan inte dumt, alla som är någorlunda fertila borde prova, det här slår ju allt, inte vill man rymma från det.

Min kaka bajsade

Det var ta mig fan det sjukaste jag varit med om, iallafall idag. Jag hade alltså gjort en smet, men inte vilken smet som helst, utan en avsedd för långpanna. Det blev mao pannkaka när jag tryckte ner allt i min lilla hjärtformade kakform. När bakpulvret gjorde sitt växte kakan ur sin form och klickade ner som bajskorvar på ugnsbottnen. Ja, du ser ju, riktigt hundbajs. Och oj vad vi med infantil humor skrattade.

Vilken grej. Två bagare och en smet.

Smart liten person

Ser du pusselbiten? En synnerligen gammeldags telefon. Ser inte alls ut som våra moderna sony ericsson-varianter. Men det lurar inte lilla! Hon lyfter den, trots dess stenåldersdesign, till örat och ropar: Momoi!

Ojdå

Det verkar som den svenska sminkpolisen som har sparsamhet som sitt motto inte gjort sitt jobb denna vintermorgon. Här ser du nämligen en som slant med pryttlarna och pennorna, som spökat ut sig som en östeuropeisk böghora. Inte nog med det, hon har ävenca 10 sprut pruttifym i halslinningen. Spasiba.

Fika på svenska arbetsplatser

Det är värst vad dom fikar. Och det vet ju, att det är på fikarasten eller i ännu högre grad rökpauserna all action finns, det är här de viktigaste besluten fattas, det är här det händer när det händer, här ska man vara med och om man vill vara med i loopen och i gänget.

Och det är seriös fika, inte bara en kopp automatkaffe vid skrivbordet och eventuellt köpebiskvier från M&S som i England, nehjdutack, här bakar vi själva, bullar upp med äppelkaka, marsansås och sprutgrädde till den hembakta kladdkakan. Åtminstone köper vi på lyxbageri, aldrig på Ica.

Jisses jävlar vad det fikas. Fy fan vad gott.

Mitt sämsta alter ego

Ibland, kanske på arbetsplatsen, på stan eller på puben, det kan till och med röra sig om en flyktig bekant, ser man en person som påminner om en själv. Men det är sällan, tycker jag, att man ser denna dopfelgänger med blida ögon och beundrande blick.

Det finns en kvinna på mitt jobb t.ex: hon är i 30-35-årsåldern, kort i rocken och småpluffsig, har tråkig kropp, diskreta kläder, alldeles för långt risigt hår i råttfärg på huvudet och gammal slingblondering i topparna och är i starkt behov av fårklippning därför har hon alltid håret i ful stram tofs, runda glasögon, glåmig hy, hon verkar dock ganska glad, obekymrad och kamratlig.

Jag känner obehag inför denna kvinna, hon påminner mig om mig själv, men om mina sämsta, tråkigaste och fulaste sidor. Är det som jag ser på denna kvinna som andra ser på mig? Hemska tanke, jag vill ju inte vara som hon, inte så ful, inte så jävla vanlig, men jag besitter ju epiteten och egenskaperna beskrivna ovan, eller (minus glättigheten då)?

När jag kommer sexigt släntrande genom korridoren, tänker dom då att där kommer hon den småfeta lustigkurren med kakorna, hon borde fan klippa sig och klä sig en smula mer modernt? Tänker dom att jag är som vem som helst, som hon den gråa musen med de runda glasögonen, är det så, spelar vi ens i samma liga, är inte jag ändå ett par divisioner över vad gäller snygghet, smarthet, rolighet, är jag inte bättre än dom flesta, är det inte så, har folk inte fattat det?

Guds godhets rikedom

Det är en av många oskrivna regler att man inte får fråga folk vad dom tjänar. Det är superkänsligt. Lika privat som sexuallivet, underlivet, själslivet. Om inte mer. Fråga hellre en person när han senast fick ligga än ack, ve och fasa vad han tjänar. Trots att man ju i offentlighetens Sweden kan kolla upp vem fan som helst hos kreditupplysningen, skattemasen eller Ratsit. Ja, kolla du, men gör det för fan i smyg. Jag vet inte vad problemet är, varför det är så sanslöst privat.

Tjänar man för mycket är det lika genant som att tjäna för lite. Man ska varken skryta eller skämmas. Eventuellt får man beklaga sig att man har för liten inkomst att matcha sina utsvävningar, men några exakta summor får man inte snacka om.

Själv tjänar jag ungefär dubbelt så mycket som min hyra utgör. Det räcker till alla de extravaganser jag vill ha ut av livet för tillfället, och allt jag vill ha kan för din information köpas på Ica. Det är i princip bara där jag handlar. Emellanåt också på Ikea och Statoil, that's it.

Jag är inte intresserad av skor och väskor, de jag behöver har jag redan på fötterna och under armen. Jag avskyr att okynnesshoppa saker jag inte behöver, att dra runt i shoppingcenter och dra i kläder känns ungefär lika lattjo som att pilla ut navelludd och skåda detsamma.

Jag tjänar cirka 7000 kronor mindre i månaden än på mitt förra jobb (men man kan också i sammanhanget notera att min gamla chef var ett rövhål, min nuvarande en bra). Om regeln är att man ska ha en månadslön som matchar ens ålder ligger jag risigt till (eller så är det så som straff för att jag ser så jävla ung ut). Om det var någon som undrade alltså. Det går också bra att fråga, jag är inte knusslig.

I vilket fall som helst drabbar det ingen fattig. För jag har platt-TV, 3 laptops, lika många färska fräcka mobilajor, en sportbil i garaget och snyggaste lägenheten på fältet. Och störst av allt är kärleken, den kostar gratis och den sover just nu här i rummet intill.

Liten söt glad

Frukostklubben

När barnet går på dagis vaknar det varje dag senast klockan 8. Vilken pest och pina för den trötte, det här är vi inte vana vid. Klockan elva har alla duschat och klätt sig, frukosten undandukad. På en söndag! Fy fan vad oungdomligt, dvs mot mina principer.

Frukost är det viktigaste målet på dagen, säger den snusförnuftiftigt förnumstige och dukar fram leverpastejmackor, kokta ägg, kefir och kellogg's eller vad han nu kan tänkas ha som frukostvana. Det är det märkligaste med frukost, att folk tycker det är ok att äta samma varje dag, att det är normalt.

Ingen hade ju tyckt att jag hade alla hästar och höns hemma på min gård om jag hade ätit fläskkotlett med råstekt potatis, svartvinbärsgelé och rara ärtor varje middag. Men till frukost får jag gärna ha samma gamla ostmacka varje morgon, samma filtallrik med kruskakli, linfrön och mandlar - det är det ingen som reagerar emot.

Galenskap det där. Är det för att man inte vaknat riktigt till liv så där på morgonkvisten, att man inte är medveten om sitt beteende så tidigt, eller är folk helt enkelt bara dumma och tråkiga? Förmodligen va.

Mycket vill ha mer

Jag är en hetsätare. Det är därför jag har en sådan frodig kalskula, gissningsvis.

För det första äter jag for fort och hetsigt. Jag hinner liksom inte känna att jag är mätt förrän jag är proppmätt. Glufs glufs, sväljer jag utan att tugga ordentligt. Och jag har nästa godisbit redo innan jag tuggat och svalt den förra. Fort ska det gå.

För det andra äter jag för mycket. När det vankas bullar äter jag inte två, utan hellre tre eller fyra. Och när en tjomme bjöd på valentinbakelser på jobbet i fredags ville jag helst ha två, men fick nöja mig med en och en halv. Av ren artighet. Vilken girigbuk, vilket kakmonster.

Det är ett under att jag inte är fetare än jag är. Jag borde egentligen vara grotesk för att matcha min sugenhet, istället är jag bara lite klädsamt mullig (eller?). Det enda som kan rädda mig från att ta en portion till, en kaka till, en pralin till, det är snusen. In med den så är saken biff och kakluckan stängd för en stund.

Thank fuck for snusen. Snus saved me from obesity. Snus byggde denna kropp. Tack, General.

Snus är den vuxnes napp.

Ex-squeeze me

Jag har sagt det förr men jag säger det igen. Svenne Banan, han är en otrevlig fan. Min man, som ju är från det vänliga landet Brasilien, tycker det är smått skrämmande att gå på svenska gator och torg, för att folk är så aggro. Och det stämmer ju. Flytt-på-fläsket-här-kommer-jag-mentaliteten är väl utbredd och ska man passera någon annan i butik, så säger man inte som i tex England ursäkta mig mig varpå den som stod i vägen genast flyttar på sig. Nej här knuffar man undan den som står där man vill gå, utan att säga något. Den som eventuellt är artig, han går istället runt hela jävla hyllplanet, för att slippa konfrontera. Men ingen säger ursäkta, förlåt, är det ok att jag passerar. Och om man som fd utlandssvensk lärt sig kontinentala konster och alltså ursäktar ett önskemål om att få passera, ja då vänder sig den som står i vägen om och stirrar som en tokig och undrar vad fan det är frågan om, för detta är inte Sven van vid. Detta insträffade senast idag på Kicks Nova. Ett ursäkta, en dåres ilskna blick, ett ursäkta till, en nästan rädd blick, varpå vi till slut gick runt hyllplanet. Herre Jesus och Gud i London, att det ska vara så svårt att visa ett visst mått av hänsyn och anamma lite artighet. Skam går fan på torra land här.

På ica maxi nu. Vilken sjuk grej.

Vad löjlig man skulle vara och känna sig om man hade valt denna kundvagn om man handlade utan barn. Det vore ju fullständigt barockt att köra runt sina varor i denna tingest. Nu när man har en liten är det tydligen fullständigt normalt tillika ganska skojigt. Brum, brum.

Fy skäms, hon dricker cocacola

Så här lyder skrönan: Om du lägger en tand i ett glas Coca-Cola över natten är den borta när du vaknar på morgonen. Jo, det är säkert! Så mycket socker är det i cola! Och colan innehåller även kokain, mycket små mängder, men ändå. Knark!

Knarch my ass, säger jag. Blir alls inget kul i huvet av Coca-Carola och alla tänderna sitter tryggt kvar. Men gott är det, och det tycker Lilla med.

My first proper burger

McD -alla barns favvo, stora som små. Ronald må vara en ulv i fårakläder, men hans burgare är förbannat goda.

Observera. Min kopp.

Den här koppen är min och den har jag som mål att leva upp till.

Nu är det dock så att jag inte känner mig så jävla het i dagsläget. Jag tycker att jag ser lite ut som en sliten kärring. Vad fan har hänt?

Det kan vara åldern som äntligen tar ut sin rätt, det kanske bara är botox som kan rädda en i nöden efter att man passerat 34. Då är det inte mycket att göra, punga ut med tusentals skojare i månaden för att spruta in gift, där småsprang min gräns.

Det kan också vara så att jag sover för lite ungefär varje natt när jag bör nattas iallafall före midnatt men hellre är uppe och lattjar. Av detta blir man, har jag både hört och läst, glåmig, skrynklig och hålögd. Dessa tre saker känner jag att jag är.

Sedan hjälpte det nog inte att gå ner fem kilogram i vikt, i fettet döljs ju rynkorna snyggt och de smalaste häxorna är ju också de mest fårade, det har man ju sett. Man kanske ska klippa hår med lugg och polisonger så man döljer mer av ansiktseländet? Eller skägg? Nej, där passerade jag Check Point Charlie igen.

Eller så är det så att jag behöver köpa en ny dyr nattkräm och en tub BUN, det kan vara så enkelt. Jag ska prova detta åtgärdspaket imorgon. Smörja in det nariga russinfejset med feta krämer och låtsassol så testar vi på systembolaget sen om jag har ungdomsutseendet kvar. Det är där domen faller nämligen.

Att visa eller att inte visa legimitation, det är frågan.

Dagissnuten

Det känns ovant det här med dagis. Ovant, men spännande. När man kliver in trär man blåa plastpåsar på skorna, ungefär som på sjukhus. Fast det är ingen som är sjuk, varken i huvudet eller annorstädes. Där inne traskar det runt kvinnor i praktiska frisyrer, mjuka hemmakläder och Birkenstocks, med mina och andras barn (inga aper). Det är så pass mysigt att det känns lite som att man kommer hem till någon, varför det också känns en smula intimt och påträngande att bara kliva rätt in sådär, som om man tog sig friheter.

Nu är det ju dock så, det får man komma ihåg, att dessa kvinnor har betalt för att ha hand om andras barn och det är deras arbetsplats vi befinner oss på, inte deras vardagsrum.

Och det är jag som bestämmer, för det är mitt barn och det är jag som betalar.

Därför får jag stiga rakt in och jag får plocka upp barnet som ligger under filten i bara blöjan, för det är mitt. Sedan får jag ta detta det snyggaste barnet med mig hem, ingen protesterar, det är ok.

Det tycker jag är fantastiskt. Vilken ynnest. Att jag slapp ta tjocke Viktor eller pipiga Lisa. Nehejdutack, jag kläpper den snyggaste och duktigaste, som vanligt, som alltid.

Dessutom får jag, och det här är speciellt, dispans av min arbetsgivare att gå till dagis på morgonen innan jobbet, det tycker jag var jävligt schysst. Chitchatta lite med dessa kvinnor som ska dana Mini-Me, se till att hon har det bra, visa dem var skåp och annat ska stå. Få vara med på ett hörn, checka läget och se till att det är under kontroll. Som Arnold sa: "I'm gonna ask you a bunch of questions, and I want to have them answered immedeately". Så kan jag göra, så kan jag ta mig ton. Det är jag som är mamma.

Dagis verkar vara en bra grej. De förstår visserligen inte när den lilla brasilianskan ber om agua eller pekar på nenê, men de kanske kan lära den lilla skojaren att gå på pottan och dylika saker som jag inte är så duktig på (själv använder jag ju toalettstolen), och det högaktar jag dem för.

På spaning efter den tid som flytt

Ibland tänker jag att man skulle investerat i en sån där diktafon, eller åtminstone att man borde ha använt diktafon-funktionen på sin mobiltelefon. Medelst denna skulle man kunna spela in sina tankar och åsikter, för att spara dem för framstjärten. Dels så att man skulle kunna hoppa upp på sin höga häst och utbrista ”vad var det jag sa!”, för det gör man ju ändå, även om man inte har belägg för det, och det vore ju härligt att ha just belägg för vad det var man sa när man naturligtvis hade rätt och visste bäst från början. Men också för att man skulle påminna sig själv om allt dumt man sagt, hur fel man hade och hur allting inte blev som man hade trott och tänkt.

Ibland minns man förstås av sig själv vad man sagt, vilka grodor som hoppat ur kakhålet. Men många skulle nog må bra av att påminnas, att spelas upp på band.

En gång, för mycket länge sedan, kanske ungefär 2 år sedan, då det visade sig via ett Boots-the-chemist-test att jag inom en snar framstjärt skulle få en bäbis, sa jag ungefär så här:

När jag är mammaledig ska jag skriva en bok. Under graviditeten kan jag samla stoff, hitta på idéer och intriger – så formulerar jag alltihopa sedan medan barnet sover. Bäbisar, de sover ju jämt, nästan hela tiden faktiskt. Man får massor av fritid och kan pyssla med vad man vill. Tänk all fritid man får att sitta och pula när man slutar gå till puben liksom! Bäbisar sover ju cirka 17 timmar per dygn, i alla fall i början, är det inte så? Och även om de är vakna en stund på natten gör det ju inget, då sover de ju någon annan gång istället. 17 timmar var det ja. Så enkelt! Massa tid att kläcka ur sig den där romanen.

Ja, men eller hur. Var det den om Rödluvan jag skulle dra eller? Vem lurade jag, bara mig själv eller var det någon annan dåre som också gick på det?

För självklart gick jag där sedan med min lilla söta bäbis, i pyjamas hela dagen, för inte fan hade jag tid att ens tvätta mig, än mindre skriva någon jävla deckare. Och om bäbisen sover måste man titta på den minst vart femte minut, dels för att kolla att den andas, dels för att kolla hur söt den är (sötast i hela världen, det ser jag väl).

Tid för avkoppling är väl när man för en stund lutar sig tillbaka i soffan med barn på ena armen och bröstpumpen hängande på andra medan man slöglor på Jeremy Kyle och hans tandlösa, gapiga narkotikapåverkade gäster. Några böcker blir i vart fall inte skrivna när man är föräldraledig med en spädis, så mycket vet jag. Hade man sedan en stund över när den andre föräldern tog över så hade i alla fall all inspiration och formuleringskonst runnit ut med bröstmjölken.

Nu då? När barnet är stort och snyggt? Nehjedutack, nu jobbar man häcken av sig för att samla in till familjens brödföda, och när man inte jobbar leker man. Man pusslar, låtsas att Guran är en individ (vilket han är), kör runt runt med Bamse-vagnen, läser sagor och tittar på Drömmarnas Trädgård. Ibland slentriankollar man saker på datorn, men inte fan skriver man romaner. Tiden räcker inte till, man måste proritera, och all tid är därför den lillas.

Nej, tid, s.k. egentid, får vi nog inte förrän vi blir pensionärer. Då, först då, ska jag skriva min roman. Den där spännande vardagsskildringen, den man aldrig vill släppa, som man håller i ett järngrepp närmast sitt hjärta för det är där det känns, den som är både kritiskt granskande, hjärtskärande och humoristisk, den som handlar om livet, hur det är och varför det blev som det blev fast det kunde ha blivit så mycket annat som det inte blev. Du hörde det här, nu har vi det svart på vitt, och då är det lika sant som det som står i tidningen och det de säger på radion.

Om du var tvungen att köpa presenter till mig

Så önskar jag mig följande:

Tv-apparatus, gärna platt, gärna stor

Rivjärn, till min ost bland annat

Kanske en till kastrull

Kökshanddukar

Mikrovågsugn

En pajform och gärna med en god paj i

Massa mat till min stora frys, och lika mycket till min kyl

Ett litet bord och en liten stol till Lovisa

En matta till Lovisa, en med snyggsöta motiv som inte är plottriga och färgkladdiga

En stor snygg matta till mig

Varför inte möbler till balkongen, ballen? Eller är det att ta i?

Eller en resa till där det inte är knähöjd på snön, kanske en till Brasilien, jag har hört att där ska vara varmt.

Lite fler bestick

En snygg olle

Snyggare figur

Och där gick gränsen

Det drabbar ingen fattig

Jag skriver angående en incident i parkeringshuset under Ica Malmborgs i Lund (Bytaregatan 13, Lund) torsdagen den fjärde februari 2010. Vi parkerade bredvid en annan bil, och ställde oss som brukligt är på normalavstånd från denna bil (med normalavstånd menar jag att det finns tillräckligt med plats för att kunna öppna bildörren och slingra sig ut). Vi erlade parkeringsavgiften, placerade biljetten i framrutan och gick för att utföra våra ärenden.

När vi kommer tillbaka till bilen står det en tjomme och fotograferar och skriver ut böter på vår bil. Detta ifrågasätter vi naturligtvis, och mannen med bötesblocket hävdar att vi minsann står på två platser. Där vi hade parkerat skulle det enligt honom finnas plats för 3 bilar, nu stod vi och bilen till vänster så till att 3 bilar omöjligtvis skulle få plats. Till saken hör dock att den först parkerade bilen (den till vänster om vår)redan hade tagit 1,5 platser, så det fanns ingen rimlig chans för oss att lämna den tredje platsen fri för parkering. Om vi så hade ställt oss längre till höger, hade det fortfarande bara funnits en halv plats i mitten. Därför vill jag hävda att vi inte har blockerat någon plats som hade kunnat tas i anspråk av en annan bilist och att det var den person som parkerat först, över 1,5 platser, var den enda som gjort fel. Visserligen fick denne person också böter, vilket parkeringsvakten inte var sen att påpeka, men hur hjälper det mig?

Jag tycker det känns oerhört orättvist att vi får lida och böta för någon annans misstag. Dessutom fanns det i parkeringshuset ett antal platser lediga runt omkring, så det hela kan ju i vilket fall som helst inte lett till att någon annan parkeringssugen blev utan plats, och i allra högsta grad var det ju knappast vårt fel att de 3 platserna decimerades till bara 2.

Man kan vara petig, såsom den på provision arbetande parkeringsvakten i blå fleeceblus, och hävda att rätt ska vara rätt och att vi faktiskt parkerat på den linje som skiljer två parkeringsplatser åt. Men man kan också vara rationell och saklig, vilket jag utan tvivel tycker att man rimligtvis bör vara, och konstatera att den först parkerade bilen var den som tagit 1,5 av 3 möjliga p-rutor, varför den som sedan parkerade bredvid efteråt, i detta fall jag och min familj, inte ägde någon makt att lämna en tredje plats fri, eftersom det bara fanns 1,5 platser kvar till förfogande efter den förstparkerandes felparkering. Mellan bil och pelare fanns det alltså 1,5 p-platser, varken mer eller mindre, och det faktum att vi valde att parkera bredvid bilen istället för pelaren tycker i alla fall inte jag att vi borde lastas för.

Jag hoppas ni är av samma åsikt och att ni ogiltigförklarar och upphäver de böter som utställts på mitt fordon.

Jesus lever

I am snusing

Min man buffar mig irriterat på armen och säger, aningen gnälligt:
You are snoozing!
Varpå jag motvilligt ålar mig ur sängen och trevar efter mina glojärn.
Men va göru?
Jag ska jobba, telefonens snooze? Que?
Det visar sig då att tiden visar 4.10 am och vad jag gjort är att jag andats högt genom näsan, alltså snarkat. Han kom bara inte på vad det hette.

Jag går över snötäckta fält, fallera

Göms i snö, upp i tö?

Vi är trötta på Kung Bore nu. Han kan dra nåt gammalt snötäcke över sig. Här gömmer han vårt hus. Stop right now, thank you very much.

Vi fastnade med vagnen i snön hela vägen till dagis. Det var ett helvete och vi kallade varandra vid namn. Men dagis var fint, fröknarna snälla och utan burkor. Lovisa självklart snyggast på hela Sländan, men det säger ju sig självt. Stor flicka nu. Gillar't.

Cp-flyt

Vi har några cp-skadade grannar i vårt hus. Alltså riktiga cp:n, sådana med tokiga uppsyner och flygigt hår. Jättesöta är dom.

Och det bästa är att deras trådlösa är oskyddat och gratis. Tack ska ni ha. Ni får jättegärna leva i vårat it-samhälle på era villkor, inga problem.

Idag röd...

Imorgon dagis.

Fint

Nu har vi till och med lyckats skruva ihop köksbordet, även med bögskruvmejsel funkade det. Nu har vi snickrat oss ett litet hem. Så jävla flott. Inte en dag för tidigt!

Och utanför viner snön och alla dårar som är ute och kör fastnar i vita drivor. Tur att vår dödsläckra Alfa Romeo står i garaget. Tur att vi är så jävla lyrriga.

Firar min nya lya med en slät kopp lkf-te.

Eller låt oss vara fisförnäma och dricka kommunalt thé, shall we.

Icke! Dessutom var det jävligt äckligt, deras örtte. Tur att dom har snygga lägenheter istället. Som till exempel min.

I bakgrunden ser du mitt dödsläckra Musse Pigg-mackjärn. Det kostade 29 riksdaler på Elgiganten, vilket herrans fynd.