I don't do small talk

This is London. Här bor det i runda tal 10 miljoner individer, dubbla det för antalet turister i rörelse. Med andra ord händer det väldigt sällan att man slumpmässigt möter en bekant på gatan. Det händer ibland i Camden, för Camden Town är en liten by i jämförelse och här stöter man på Cykelmannen nästan varje dag. Utan att förvånas. Utan att glädjas. "är du här igen?" brukar han muttra. "skit ner dig", brukar vi tänka.

Men. 3 gånger har jag sett samma brud på 3 olika ställen under en relativt kort period. Att jag gick förbi henne på Camden Road var inte så konstigt, hon bor ju i området. Det var märkligare när jag såg henne på Primark i Marble Arch. Eller igår när jag råkade sitta snett mittemot henne på tunnelbanan till Old Street.

Och vad gör jag? Ignorerar henne varje gång, låtsas att jag inte ser. Fiddlar med MP3-spelararen, låtsas att det finns något intressant att se i andra riktningen. Förmodligen gör hon detsamma. Hon är egentligen en kompis till en kompis, men vi brukade hänga rätt mycket för cirka 4 år sedan. Förra året ringde hon mig och bjöd in på fest, jag sa "gud så skoj, klart jag kommer", trots att jag visste att jag inte skulle vilja komma. Sedan dess har vi inte hörts.

Det är inget fel på människan, hon är tvärtom riktigt trevlig att prata med. Ganska rolig. Ganska smart. Inget fel, som sagt.

Men. Orkar jag sitta och traggla mitt liv det senaste året? Orkar jag bestämma att vi ska ha catch up-fika för att sedan hitta på något klurigt sätt att ta mig ur det? Orkar jag säga "nämen heeeeeeeeej bla bla bla". Orka!

Det måste ju varit så att hon också sett mig någon av gångerna, att hon liksom jag tänker "nej men fy vad jobbigt!", det är väl så alla tänker, eller är det bara jag som är retarderad?

Det är därför det är jobbigt ibland när man loggar in på MSN. Så hoppar det upp en gammal tomte från det förflutna och vill chatta. "Vad gör du nuförtiden, varför hör du aldrig av dig, det var alldeles för länge sen vi sågs". Tråååkigt. "Vi borde ta en drink nån dag, för gamla tider", sa en gammal kollega på MSN häromdagen. Jag sa: "Ja gud så trevligt, DET måste vi" och loggade ut fort som attan. Vill inte!

Vissa personer hör till en viss tid i ens liv, dom kan stanna där, dom behöver inte följa med in i Evigheten.