MP3-tricket

Plånbokstricket är så himla 90-tal. Särskilt om du sätter fast plånboken i ett snöre och drar bort börsen när någon försöker plocka den. För att komma undan med det krävs det att du är under 14.

Men MP3-tricket, det är 2007. Man gör så här:

Tag en gammal silverblänkande MP3-spelare och lägg den på trottoaren nedanför din balkong. Sitt sedan och spana genom balkongräcket på den såtte som plockar upp elektronikprodukten och tror att han kommit över en skatt.

Igår började vi traditionsenligt med plånbokstricket. En gammal jeansplånbok med rött hjärtemblem laddades med:

1 x JET-bensinmackskort
1 x Ed’s Diner Discount Card
1 x Internet Exchange klippkort
1 x fotostatkopierat foto på Guran
1 x 50 Euro-cent-mynt.

Vi slängde ner lockbetet och efter bara 1 minut liggande på gatan plockade en kärring upp börsen och öppnade lystet sedelfacket. Ingenting där. Hon browsade alla fack, tyckte väl att det fick duga som Måndagsskatt och tog med sig fyndet till sitt hem ett par hus upp för min gata.

Det var det nöjet. Giriga kärring. Fniss.

Nu var det dags för vårt paradnummer, vårt mästertrick. MP3-tricket. MP3-spelaren hade jag fått gratis vid beställning av kontorsprodukter från Viking Direct. Den var i ursprungsskick värd ca 30 pund. I dagsläget funkade den inte alls. Men silverblänket kunde lura den snobbigaste av Primrose Hill-skator.

Vår skattletare hade joggingkläder och pratade i mobiltelefon. Han gick förbi nedanför balkongen, fick syn på den blänkande tingesten och rev åt sig den. Men sedan verkade han få lite kalla fötter, lite skam i kroppen hade fanskapet, någon simpel tjuv var han ju inte. Så där spatserade han fram och tillbaka på gatan med spelaren i ena näven, mobilajan i den andra. Funderade. Ska jag lämna in den i närliggande boutique? Ska jag låta den ligga? "I feel a bit bad" hörde vi honom säga till personen på andra sidan mobiltråden. Inte tillräckligt bad, snart hade han fortsatt gatan fram och försvunnit ur sikte. Grattis till en icke-fungerande gammal MP3-skojare, sa vi och fnissade.

Det fanns fler ideer om att lägga ner en gammal mobiltelefon med SIM-kort i, låta någon plocka upp den och sedan ringa vederbörande. Men det förslaget fick vi förkasta när det visade sig att vi varken hade utrustningen eller åldern inne. Samt det faktum att varken jag eller Annie heter Henrik Schyffert.

Men. Rolig!