Den ystade osten

När jag var hos tandläkaren häromdagen gjorde jag det förbjudna. Jag sa den töntigaste repliken en människa kan säga, den som tandläkarmottagningsreceptionisten naturligtvis har hört till leda, den som alla sådär putslustigt säger, den som är så jävla självklar och genomtrist:

“Ja, tack så mycket då, nu hoppas jag att vi inte ses på väääldigt länge…höhö”

Ryskan bakom kassa-apparaten iddes inte ens dra på ett endaste smilband. Såg bara trött ut. Hur många gånger om dagen kommer den? Kan det vara så illa att varje kund tar tillfället i akt att vara just så lustig? 50% då?

Och värst av allt var att jag kom på att jag sagt det förbjudna förra gången jag var där också. Man gör alltid så. Människan – ett fånigt djur.

Men jag fick iallafall 20 punds rabatt för att jag skojade med tandläkaren när han skulle dra ut visdosmtänderna – för att jag använde humorn som försvar mot den otäcka tången. Eller var det för att han tyckte att jag var snygg och för att han kände att han ville hångla med den sjuka munnen? Inte då.