Passa på att äta, snart är det slut på sötebrödsdagarna

Hemmakontoret

Jag har hemmakontor denna vecka. Det innebär att jag stiger upp fem minuter innan arbetet börjar. Det är bara att rulla ur sänghalmen, trycka på ketteln och slå på jobbdatorn, sedan sitter man där som snyggast och tjänar sitt levebröd i pyjamas, risigt hår och dålig ande.

Jag tror att hemmaarbete, det är framstjärten. Varför ska man behöva ysta iväg till ett kontorslandskap, när det mesta ändå sköts via datorn som man med lätthet kopplar upp i hemmets sexiga vrå? Och så mycket tid man sparar på att inte fikapausa stup i kvarten. Socialisera. Snacka skit. I framstjärten slipper vi nog träffa varandra alls, kan vi sitta i våra pyjamasar och chatta jämt.

Fina flickor

Julegröt

Jag längtar hem

Här ska vi bo. Jag är sugnast i kommunen. Men måste hålla mig ända tills det blir februarg.

Under tiden kan jag klippa ut små sängar, soffor och bord i papper och klistra in i planritningen. Planera och bestämma hur det ska se ut (för att sedan omkullkasta alla planer då det väl är dags för inflytt, man gör alltid så) - det gjorde jag iallafall senast jag flyttade in i ett helt tomt hus. Detta var visserligen 1984, när vi flyttade in på Thulehemsvägen, men ändå, det är säkert lika kul än idag. Jag gjorde det faktiskt igen vid ca 30 när vi flyttade jobbet till nytt kontor, klippte och klistrade med miniatyrskrivbord och dokumentskåp i papp, och det var riktigt skojigt.

Snart är jag ett Munin-troll, jag längtar hem.

Och ja mamma, jag vet att man inte juter av utsikt, men det verkar vara något fett finger som slirat, och nu är det försent att ändra för jag har sparat som JPG, håll till godo.

Hej, jag heter Ulrika

Och det gör inget att jag heter Ulrika!

Det fanns en tid då jag tyckte att Ulrika var en tråkig tjej, Ulrika H as apposed to Ulrika N i klassen liksom, lite för blyg, lite för tafatt. Ulrika, hon utan smeknamn, hon utan kompisar. Hon med alla gosedjuren. Hon som man som förälder röt åt om man var arg.

Sedan kom ju Ullis, den där tonåringen som blev rödlätt i ansiktet, men som var rolig med sina östgöte-parodier, som åkte på skidsemester, som ernådde fjortisfylla de luxe vid 17 års ålder och fick åka till lasarettet och spy. Hon var rätt kul, om än omogen, om än snedsminkad och lite osäker. Begär inget, men vill ha allt.

Därefter föddes Ulla. Lill-tanten som vägrar bli tant. Som lever efter mottot att allt blir mycket roligare om man är snygg. Det finns inget som heter för kort kjol eller för mycket smink, och fullast vinner. Hon är rapp i både käft och tanke, ett socialt vidunder och yrväder, alltid med där det är som mest action, alltid på g, alltid på väg.

Men nu är hon tillbaka, Ulrika. Inte den tråkiga, inte den osäkra. Kanske den vuxna versionen, den med lika delar Ullis, Ulla och Ulrika – den som tar det bästa ur det mesta. Fortfarande roligast av alla, lite tuffare än de flesta. Ulrika 2.0, fortfarande betaversionen, men jag börjar bli varm i kläderna nu, jag tror minsann jag börjar trivas som Ulrika. Bara jag ibland får vara Ulla och Ullis också.

Juldagen - slapp och seg

Vi leker. Jag har ritat snyggt på magnettavlan. Och konstaterat att:

a. Det är omöjligt att fånga en bäbis snygghet på bild med en sony ericsson-kamera för den är så jäävla långsam. Jag vill inte vara taskig mot min arbetsgivare för jag älskar den och högaktar den på många sätt och vis, men jag tror inte de tänkte på småbarns mobilitet när de designade kameran och beslutade sig för en långsam slutartid.

och

b. Det är en lätt match att få tvättid på juldagen. Ingen vill tvätta, alla äter rester med tjocksmocksläktgänget. Jag fick alla maskiner och alla tumlare, men det var ändå sjukt trist och jag drömde mig bort till Munin där maskinfan står och gör mig sugen redan i badrummet.

Jesus föddes inte idag, ej heller fan eller hans moster. Men vi är på god väg att tömma Paradis-asken, så nog fan är det en välsignad juljävel.

Jag kollade lite på Anna Ankas jul innan, och hon svär ju så förbannat. Väldigt inspirerande.

Man gör alltid så - the xmas edition

God jul. Varje år är det samma sak. Jag och min bror har inte köpt en endaste klapp när julaftonsmorgonen glimmar, så vi panikköper den tjugofjärde. Bara att vi varje år glömmer att de få affärer som är öppna stänger klockan 1. Vi träffas klockan 12, men så klart är hälften av oss 25 minuter sena, vi möts i fel affär och ungefär samtidigt som vi kommer in på Jättekul släcker de takbelysningen och basunerar ut i högtalarna att det är dags att lägga på en rem och get the hell out of there. Jular ska firas, tomtebloss tändas och Kallianka från tv-appratus strömma.

Snåhléns är den enda butiken som är öppen till 2 - där roffar vi åt oss ett gäng produkter, framför allt strumpor och underkläder, förmodligen de roligaste klapparna en tomte kan dela ut.

Sedan blir det julefrid på Thulehemsvägen, det bästa är som alltid maten och vi äter tills vi storknar och hoppas maten ska vara lättspydd, sedan fyller vi på från chokladaskarna innan vi vid 22-draget går in i andra andningen - vilket betyder att vi tömmer Jansson-formen, nyvärmer köttbullarna och ett par prinskorvar får slinka ner. Glögg och julmust är dryckerna för dagen och på bordet. Sedan spelar vi spel med ena näven i Alladin, andra med nötknäckaren i högsta hugg.

Julegran och julegris, vi tackom nu så gärna.

Live från köksgolvet

Här sitter lilla snygg o äter ärtor-majs-paprika direkt från kastrullan.

Munintrolleriet

Här ska vi bo. Ute på landet. Med utsikt över fälten. Med nordanvinden bitande i husknuten. Så jävla bra, så jävla modernt. Vi får hålla hattarna och hästarna tills 1 februari, men sedan börjar det roliga. Då blir vi Muninpappa, Muninmamma och Munintroll. Älskar't.

Det drabbar ingen fattig.

Själv fick jag mitt konsultuppdrag förlängt just precis idag, men det är så klart inte samma för alla. En måste ju vara bäst, som jag brukar säga.

Gammeltacka

Jag höll på att tappa dubbelhakan när en kollega avslöjade sin oanade ålder på 25 bast. Hon! 25! Om vi hade radat upp mig och henne i en rad, typ vittneskonfrontation, hade inte en jävel (högst 1 av 10) gissat att hon är yngre än jag. Och jag är ändå på pappret på väg utför, snart 34 men still going strong.

Hon babblade om ”ålderskris”, och jo, en sådan krissituation skulle jag också kunna halka ner i om jag var 25 men såg ut som 35.

Vi snackar djupa rynkor i pannan vid minsta höjning av bryn, ansenliga veck i mungiporna vid antydan till flin, kråksparkarna allan vid ögonvrårna. Och till detta visserligen en ungdomlig, vältränad kropp. Men det är ju fejset som avslöjar. Ett åldrat anlete kan bara botox dölja medelst svullnad - rutor på magen har du inget för om du vill bli tagen för att vara en medlem i ungdomslandslaget, och det vill vi ju alla.

Den som såg ”Ensam mamma söker”-säsongen med den pensionärsrussinskrynkliga 37-åringen Helena vet vad jag snackar om. Vilken sliten kärring!

Jag tycker folk i min ålder ser ut som medelålders i sina korta praktiska osminkade rynkiga tantansikten. Varför ser folk så slitna ut? Så fårade, så tärda, så hängiga, rynkiga, så fula. Så vuxna.

Jo, det har jag kommit på. Det måste vara solandet. Har du hört en svensk snacka väder? Det är det absolut mest intressanta samtalsämnet (alldeles före inredning och tv-program) för alla svennar. Och det mest ärevördiga man kan göra i vinterrusket är att boka sig ett säte till solen, Ayanapa eller fucking Bangkok, och ”få lite färg”. Cancervarningar har ingen effekt, vad som är viktigt är att just idag vara brunbränd, dvs snygg. ”Lite färg” får man även med fördel i cancermaskinen solariet – av BUS-produkter blir man ju bara randig. Och så bruna alla är på somrarna i Svea, man måste passa på och pressa, "få färg".

Och där har du vad som finns innanför nötskalet. Snyggfräsch idag, gammeltackeskrynklig tomorrow. Så är det att leva för stunden utan att tänka på konsekvenserna, så är det att sola sig till ett för tidigt åldrande.

Och det är för att jag har skytt solen och dess strålar, både från stjärnan Solen och från de artificiella strålarna i solariet, som jag fortfarande får visa leg när jag köper snus och folköl på Ica, på Systemet när jag köper sprit och i baren när jag handlar drinkar. Inte varje gång, men tillräckligt ofta för att jag ska undra om det faktiskt inte är så att jag är en tant fångad i en ungdoms kropp med tillhörande flickansikte.

Jag har både rökt och supit hårt i många år, men det har inte fått mig att åldras nämnvärt. Därför blir slutsatsen att det är min blekhet som givit mig min eviga ungdom, kanske i kombination med min fetma som fyller ut linjer och veck, kanske det. Men faktum kvarstår, jag är still snygg after all these years.

Lolo har snott min datamaskin

Dagens tips

Är att alla vuxna kan köpa sina strumpbyxor på barnavdelningen, där de är hälften så dyra och minst lika snygga, förmodligen snyggare, för det är ju mycket roligare mönster och färger.

Sysslar du med mode, eller?

Jag är sjukt ointresserad av mode. Jag dör av tristess när jag tvingas läsa Elle/Vogue. Tycker det är fullständigt supertrist att gå i skoaffärer. Och shoppa för shoppandets skull. Köpa? Jag hittar.

Kanske därför jag är så snygg?

Om gravitation

Sånt här händer bara i ett lärdomssäte såsom Lund, fullt av pensionerade professorer.

Vi fikar. En gubbe, som suttit vid bordet bakom, passerar och säger:

-Hon testar Newtons lagar, ser jag.

Och ja, det är ju just vad hon gör, min dotter som slänger saker på golvet som jag glatt plockar upp. Så smart.

Hemma bäst, fuck the rest

Jag har inget socialt liv längre. Och det kan tyckas anmärkningsvärt med tanke på vilken avancerad socializer jag var för bara några år sedan. Sitta hemma och fisa en kväll utan sällskap? Ja eventuellt om jag måste, men aldrig på en fredag. Att det går flera veckor och ibland månader mellan att jag är full, det är också en stark kontrast mot hur det gick till under åldersspannet 18 till 32, då jag tror jag kan räkna vita veckor på ena handens fingrar. Nu tar jag på sin höjd en mugg glögg om aftonen, och blir kymig i magen och lägger ner verkstan. Och tar jag i med hårdhandskarna blir jag bakfull, vilket är mycket ovant och inte känns bra med en bäbis på sitt ansvar.

Ja, det stämmer, jag har helt enkelt blivit en tant, en kärring på riktigt. En sådan där mamma som bara är mamma. Nästa steg blir sluta sminka och klippa kort och praktiskt. Och fotriktiga skor och storhandla på Willy’s/AG:s favör. Man gör alltid så. Och jag varken har vett att skämmas eller vara missnöjd. Jag trivs ju bättre här, hemma i mjukisbyxan. Bland det roligaste och mest exotiska jag kan tänka mig att göra är att gå till Ica och botanisera bland dagligvaruprodukter. På riktigt.

Jag minns att man alltid sa, att det viktigaste det är vänner, pojkvänner dom kommer ju och går. Vänner är bestående, dom har man för livet.

Men så är det ju inte längre, snarare tvärtom. Vänner försvinner ju när man inte har möjlighet att ses, när man inte är med på fredagspinten, när man aldrig har tid (lust?) att höras, när man har olika intressen eller inriktningar på sina liv. Mannen däremot, han som är far till barnet, han består, han finns kvar, han kommer alltid att vara med. Och klyschan stämmer att när man får barn blir allt annat än barnet relativt oviktigt.

En gång i tiden var jag spindeln i nätet i bekantskapskretsen, var den som styrde upp bus och var med på allt.

Nu ringer jag aldrig till någon och ingen ringer någonsin till mig. Jag tror inte ens det är många som har mitt nya nummer, vad ska dom med det till, liksom.

När man bodde i England hördes man inte så ofta med sina svenska vänner, och när man flyttat ifrån England hörs man av allt mer sällan med sina engelska. Det blir lätt så när man inte finns i varandras vardag. Och bara för att man flyttat till Sverige betyder inte det att man per automatik tas upp i gamla vänners bekantskapskrets och umgänge. Med andra ord är man inte aktuell eller spännande för någon.

Och dessutom, med heltidsjobb och liten dotter som man vill maximera umgänget med på kvällarna, och som ju vanligtvis är uppe och leker till midnatt ungefär, har man inte tid med några sociala utsvävningar.

Jag VILL vara hemma varje kväll, jag vill vara med min dotter, och jag orkar inte riktigt prata i telefon, och att chatta är ungefär lika jobbigt med en bäbis som drar en i jackärmen. Alltså finns det för tillfället inget utrymme för eget socialt liv. Skulle jag gå ut och svira en kväll, blir det dessutom sjukt trist för min man som redan varit själv hemma hela dagen med den lilla. Och för den lilla som längtat så hett efter umgänget med mamman hela dagen, och vice versa. Någon måtta får det vara.

Missförstå mig rätt, jag är lite gnällig för att jag inte längre har något socialt umgänge, men samtidigt har jag ju inte själv ansträngt mig ett skit för att skapa sociala kontakter eller föreslagit umgänge, för det orkar jag ju inte.

Livet har förändrats och jag med det, pinten är utskvalpad, fimpen för länge sedan släckt och allt knark har blåst bort som mjöldamm i dimman.

Kvar står jag, stolt och snygg, julgranen redan färdigklädd, bäbisen i fokus och med matlåda med mig till jobbet varje dag - präktig, ansvarsfull och vuxen. Skål och välkomna.

Guess who came to the office today!

Lovisa idag

Inte vaccinsjuk längre!

Självanalys

Jag är:
a. roligare än andra
b. konstigare än andra

Det märks i sociala sammanhang. Att jag är rolig är ju ingen nyhet, men det som förvånar är hur tråkiga folk över lag är. Spända, torra och olustiga är vad dom är. Allt dom säger är förutsägbart, trist och platt – inga höjda ögonbryn, inga aha-upplevelser, inga skratt. Ingen vill sticka ut, ingen vill väcka uppmärksamhet. Och nu grovgeneraliserar jag.

Med roligheten följer också att jag uppfattas som konstig, lite knäpp, lite svår. Man vet inte om jag är allvarlig, ironisk eller till och med sarkastisk. Det är sådant man lär sig hantera och uppskatta efter hand, men till att börja med skapar min approach ett visst mått av förvirring.
Och jag gillar ju chockvärdet. Att få folk att rycka till ur sin dvala, skratta lite i sin vardagsmisär. Principen att det är skönt att svära i kyrkan applicerar jag i många situationer. Men när jag anser mig vara lustigkurrig skojare, kan nya bekanta gärna tolka mig som konstig, på gränsen till vulgär. Man får bjuda på det.

Vardagsexempel:

Generellt sett äger jag inte förmågan att kallprata. Detta för att jag tycker det är så evinnerligt tråkigt. Jag har fan inte ens tid med mina riktiga vänner, hur ska jag ha kraft att ge tid till tomma nissar vars mundiarré hotar att söva mig med sin tristess? Igår på Manpowers julmiddag kom det till exempel fram en snubbe som jobbade som säljare och ville kallprata (jaha, vad heter du, vad jobbar du med, vad gott det ska bli med mat). Henrik hette han och såg ut som den fjant han var. Himla kul att träffa nya människor. Det var bland det tråkigaste samtal jag haft det här året, och det var inget jag dolde att jag tyckte. Suck.

Sedan satt jag till bords på ovan nämna kalas med ett gäng låglandskossor, alla konsulter på mitt företag. Världens tråkigaste människor med världens tråkigaste samtalsämnen.

Ja, nu blir det nog rusning efter de ekologiska julskinkorna i år.

Min katt kissar i en låda i hallen.

Jag är laktosintolerant därför blir jag körig i magen när jag äter mjölkprodukter.

Ibland tror jag att jag har ett barn för att min pojkvän/sambo är som ett.

Gud, vad ris à la malta är gott. Vad ska vårt quiz-lag heta? Jag vet, Ris-à-la-Malta-lovers, så himla fyndigt.

Sedan var det en kärring i just Ris-à-la-Malta-lovers som var helt bombsäker på att Jesus hade talat hebreiska, men jag visste ju att det var armeiska. Men så lät jag henne hållas. Och så fick vi fel. Jag blir så jävla lack. ”var fan hittade ni henne?” utbrast jag till resten av lagkamraterna efter att vi hade förlorat och kärringen redan gått hem. Vilken sopa. De skrattade visserligen åt mig – och åt min Karl-Bertils ömma moder-imitation, min analys om grisköttet som lika gärna kunde skapas direkt på laboratoriet utan grisar involverade – men de såg samtidigt konfunderade ut och det var ingen som kontrade med något kul själv.

Och alla tog det lugnt med spriten, on a school night liksom. Det blev till och med en drinkbiljett över som jag inte vågade ta, vilket grämde mig (alkoholmissbruk är vad det kallas).

Nej, vet du vad, jag tror inte jag passar in, jag tror aldrig att jag kommer passa in, och det är jag fan i mig glad för.

Den spektakulära vyn från mitt kontorsfönster

Alla var där

Ja, fy fan. Alla var där för att fylla sin santa-säck. Lovi var tvungen att fly ner i en varukorg fylld till max med små mjuka djur. Det var roligare att trängas med dom, kan du tro.

Jag tycker att det är en fin egenskap hos mig att jag tycker det är så roligt med mjukisdjur, att jag verkligen tar dom på allvar, pratar med dom som om de vore personer (för det är dom ju), och visar dom den respekt de förtjänar. Det tror jag är en av mina starkaste sidor som förebild och mammafigur.

Guran är på ricko sjukt viktig och om det brann i mitt hus och jag bara fick rädda en enda grej vore det självklart han.

Vad familjer gör på helgerna

Åker till Ikea förstås. Mumsar lite julköttbullar, lingonmousse. Trängs och bråkar, ser gamla troll från förr som vanligt. Ser också många andra nya fula ansikten. Ja det är fasligt intressant vad folk verkligen inte gör sig till för att resa till Ikea, det kan man inte beskylla dem för. Och än värre de som åker till RUSTA. Det är mjukisbrallor, burka-sjaletter och fläckar på piketblusen hela vägen.

Pippi Arons arm

När Thandi, Göteborgs sötaste afro, var liten hade hon ett gosedjur som hette Pippi Aron. När jag träffade Thandi för första gången cirka 20 år senare hade hon Pippi Arons arm. I sängen hos sig, såsom jag har Guran. Allt annat var borta. Numera tror jag att även armen är förlorad.

Och på tal om armar. Fy fan var jag har ont i min vaccinarm. Jag kan knappt lyfta ett finger, bokstavligen, än mindre diska och städa som jag hade planerat.

Dessutom blev jag så akut trött igår att jag var tvungen att gå och lägga mig med jeans och hela baletten redan vid midnatt. Jag tror fanimig att jag till och med hade feber.

Och nu ligger Ludde uträknad.

Kanske inte så jävla flott med svinvaccin ändå. Vad var Pippi Aron för djur? En gris?

Nu är det kokta fläsket stekt

Nu har vi fått injektioner i armarna. Men jag känner ju inget. Jag nöffar inte ens. Skittrevlig barnmorska som stack mig förresten, hon jobbade på KK i Lund sedan 40 år, tex 1976, och vi kom överens om att hon förmodligen förlöst mig en gång i tiden. Bra jobbat. Tack för den.

Ibland, nu när jag har flyttat tillbaka till hålan där jag är född och uppvuxen, är jag lite spänd över att jag kanske kommer att stöta ihop med någon gammal bekant/flamma/skolkamrat på stan. Den lilla storstaden kallar man Lund.

Tänk att stöta på K Blom tex, man skulle ju inte ha ett skit att säga. Man skulle förmodligen låtsas dels som att det regnade och dels att man inte kände igen varandra. Min mamma har samma skräck - idag var hon tvungen att vända i dörren på Erikshjälpen för att Sverres morsa stod i kassan. Jag förstår henne, fy vad jobbigt att ysta den osten.

Men jag stötte bara på bra gamla gubbar idag. Dels Staffan Dykes, vilken hyvens prick. Och vilken trevlig fru han hade, som tyckte att jag såg alldeles för ung ut för att få svinvaccin med åldersgruppen 30-39. Jo för fan!

Och sedan stötte vi ihop med dom 3 kusinerna på Nova, vilken överraskning och en rolig sådan.

Vi handlade upp hela barnbidraget utan att besöka barnbidragsbutiken (Systembolaget) och matade oss med burgare, espresso och snask. Lördagsgodis.

Och inga Malin Stenberg, Johannes Tesfai eller för den delen Sofie Arfvidsson så långt ögat med sitt blickfång kunde nå. Phew.

Att hålla helg är bra mycket roligare när man jobbar under veckorna. Skål, nu öppnar jag vinet (köpt för egna slantar, ja).

Live från mcDonken, Nova Lund

Nu är vi live från mcD. Akta så inte Big Tastyn blir kall. Chipp!

Fredagsmys och Lördagsgodis

När jag var liten fick man vänta till på lördagen med att mumsa, så var det bra med det. Men numera är det dubbelt upp. Vi har inte bara lördagsgotter, utan nu har vi även fredagsmyset. Det är när mamma och pappa bullar upp med chirre, larre och kanske en duuvd efter jobbet på fredagen, när alla samlas hemma och myser tillsammans och utbrister "äntligen fredag!" och somnar snarkigt på tv-soffan cirka klockan 23.

En härlig ny tradition. Jag och Lotta brukade visserligen snatta till oss ingredienser till en marängswiss ungefär varje fredag på högstadiet, men vi kallade det inte fredagsmys, om än det var mysigt och vanligtvis skedde på fredagar.

Och tro inte att lördagsgodispåsen blir lidande bara för att du myst på fredagen. Nehejdutack, den gubben går inte. Låt barna ha sitt lördagssnask ifred.

Svenska dockor

Kärlekstema på idol idag

Kärlekstema här med. Och lite glöggfryntlighet, med all rätt efter jobbveckan. De flesta tillägnar kärleksbitarna till - ja, gissa vem. Mamma förstås. Mamma är bäst. Eller hur, Lovi?

En stor tv och en liten flicka

Arg på mig?

Tårtan

Lovisa och hennes mamma på födelsedagen

En lång dag, en bra dag. Nu är vi trötta, men ack så nöjda.

Nu ritar hon på sitt nya drawing board iklädd pepparkakskostymen. Vi har ätit pannkakstårta, kattårta, chokladtårta och brigadeiros och beijinhos för hela slanten, Brasilien har tappert varit med på webblink hela dagen. Pingu har gått varm på storbilds-TVn. Iggle Piggle har åkt i Bamsevagnen, vi har läst böcker, byggt en clown och smällt ballonger. Och ramlat ur sängen med huvudet före så att tårarna sprutade och mamman blev arg dvs rädd. Men sedan fick hon ta saltoskulden på riktigt och äta pommes frites från Max.

Helt enkelt en underbar dag. Lovisas första födelsedag. Fy fan vad fint.

Den som inte har barn borde se till och skaffa några, herregud vad livet vore meningslöst utan Lovisa.

Min lilla bäbis första födelsedag

Har jag ingen bäbis längre nu när klockan är över midnatt och dygnet slagit om till 15 november 2009, har jag ett litet barn, en liten flicka istället? En som kan gå och snacka, skoja, busa och gulla. En liten Lovisa som ska bli kvinna. Oj.

För precis ett år sedan just nu befann jag mig på Royal Free Hospital i Camden. Jag var öppen nog för att få stanna men inte tillräckligt öppen för att få tillträde till förlossningsrummet. För min man var däremot dörren inte öppen utan stängd. Han fick vackert sitta utanför i väntrummet, inga män de första fem centimetrarna, regler är regler. Därför satt jag där också. Och drack coca-carola. Och gick upp i brygga av smärta ungefär vart 3e minut. Och tänkte att det här har många kvinnor gjort före mig, både de tuffa och de svaga. Och alla klarar det. Vissa säger att det är en häftig upplevelse. Vissa säger att visst gjorde det ont men det glömde man fort när man sedan fick underverket på bröstet.

Ingen hade förberett mig på de vidrigheter som försiggick senare denna natt och långt in på eftermiddagstimmarna nästa dag. Jag var chockad länge efteråt, jag är nog fortfarande chockad, om jag tänker efter. Där låg man alltså och lät ha naturen sin gång. Och det kunde man ju ha räknat ut med arslet att naturen som vanligt skulle vara vidrig, brutal och onaturligt obehagligt ond. Och varför jag inte sa ifrån om att jag skulle ha epidural eller åtminstone petidin, det undrar jag fortfarande. Jag tror att jag helt enkelt var för svag - jag orkade inte. Jag dog ju en smula. Sedan levde jag igen, men det är en annan historiett. Just då dog jag och det var fan i mig varken läckert eller skönt.

Sedan kom hon ju, som ett yrväder en novembereftermiddag. Hon Lovisa den lilla och den bästa. Glömde man smärtan, glömde man det vidriga? Var hon alldeles underbar, sagolik och värd all vedervärdig möda? På a svarar jag Nej och på b svarar jag Ja - det ena behöver ju inte utesluta det andra. Fittan sprack från kant till kant, elva dog i dimman. Men som vanligt vill jag poängtera att jag inte bajsade på mig, vilket nog är det jag är mest stolt över i livet.

Och jag dog faktiskt lite där på förlossningsbordet, på riktigt alltså. För efter detta är det iallafall inte mitt liv som är viktigast, det är inte jag som står först i kön längre. Jag står precis bakom och håller i den lilla när hon tar sina första stapplande steg. Allt jag har vill jag ge till henne och ingenting förutom hon känns egentligen särskilt viktigt. Kärlek. Love Lovisa.

Grattis på födelsedagen, min lilla.

Don't bother me, I'm from Camden

Ibland saknar man Camen och det livet som var. Hur kul vi hade jämt, hur glada vi var, hur snygga vi var. Hur fulla vi var jämt.

Men så tittar man på den här bilden, och tänker att ibland går det lite för långt för dom som fastnar i Camden och aldrig kommer loss. Det var tur att vi kom loss, vidare och hem. Här är några av de största Camdenprofilerna i sina essen.

Vi har den avdankade Eda från Darkness och från Dublin Castle. Ser du honom?

Vi har Cykelmannen, tyvärr är hans yviga frisyr dold på denna bild. Men visst känner du igen honom? Du vet väl vem han är?

Och sist men inte minst allas vår rockgud Rick Gill. Precis där vi helst och oftast finner honom, på golvet efter alldeles får många flaskor Grolsch, sådär tröttful och sur som han brukar bli.

I wasn't born in Camden, but I got there as fast as I could. Jag var 25 år när jag var redo för Camden, jag var 33 när jag kastade in handduken. Rick Gill fyller år idag, 46 tror jag att han blir. Rick Gill kommer aldrig att lämna Camden.

Min snygga arbetsvecka

Nu har jag knarchat telefoner hela veckan på mitt finfina jobb. Så jävla snyggt. Alla är snälla mot mig och tycker att jag är duktig. Jag har berättat för dom att allt blir mycket roligare om man är snygg, och det verkar dom fatta.

Jag har båda de senaste modellerna nu, "årets julklapp" och "årets julegave", skulle jag tippa. Aino och Satio. Maskiner kan också vara sexiga, ingen tvekan.

Jag har fått passerkort med foto som jag spänner i en dosa i rockslaget, så att jag kan passera in i den hemliga världen via dörrslussen. Jag känner mig lika tuff varje gång jag seglar in genom snurrdörrarna, kan jag avslöja.

Allt är modernt, snyggt och tufft. De som jobbar där verkar smarta, duktiga och coola. Precis som jag ju.

Man skulle kunna säga att jag älskar't, och då skulle man iallafall inte ljuga.

Last day of freedom innan jag går i pension

Nej du, nu har jag nog allt nerverna utanpå skjortan ändå.

Imorgon börjar min nya karriär. Och jag kanske är ringrostig i kontorslandskapet, har ju inte varit yrkesverksam på ett helt år. Och aldrig i Sverige, om man inte räknar bajsjobben på McD, vårdhemmen och GfK och det gör man ju inte. Jag är grön. Eller kanske jag är utvilad, sugen och redo. Det kan vara så.

Jag hoppas så att dom är snälla mot mig, och att jag kan visa mig från min duktiga sida. Och min roliga, fast helst inte min sarkastiska eller cyniska till att börja med. Det får dom ta lite pö om pö. Det går ju knappast att dölja i längden att man är en skojare av rang.

Just nu har jag en liten olustig bild av mig själv ätandes två bananer till lunch, på toaletten.

Bara för att ingen ville luncha med mig, för att alla hade sina lådor eller för att dom helt enkelt glömde bort mig.

Hoppas det inte blir så. Men för säkerhets skull ska jag ta med mig ett par bananer.

Håll nu din tumme!

Headhuntad

Det tror fan det, att bara för att man fått jobb vill varenda jävel plötsligen ha en.

MediaMarkt ringde imorse: "vi vill gärna träffa dig". Tyvärr, jag har inte tid.

Bjurfors ringde flera gånger, de ville säkert träffa mig, alla vill ju det, men jag tryckte bort samtalen.

Och när man anmäler intresse på bostadsannonser, ja då får man plötsligt svar, för att man på pappret låter som en vinnare numera.

Det är rena rama ketchupeffekten. Först kommer inget, sen kommer inget, sen kommer allt.

Nyinflyttad

Första natten i nya lyan gick väl sådär kan man säga.

Jag tog mig vatten över huvudet när jag tyckte att Lovi kunde gå och lägga sig klockan 10 när hon vällingsomnade. Ner i bingen for hon, varpå vi stora lekte vidare ett antal timmar. Vid halv två-draget tyckte jag det var dags att kasta in handduken och gjorde mig redo för bädden.

Det var i den vevan Lovi tyckte det var dags att vakna. Det kan ha varit för att golvet här knarrar så förskräckligt när man går på det. Vad vet jag. Men vaken blev hon iallafall och oj vad kul vi hade till cirka halv fem när vi äntligen fick sova.

Jag vet inte vad folk som har barn som inte sover hela natten menar. Är det just det där att barnet vaknar och är skitpiggt och vill lattja, ja då är det ju besvärligt. Men om det bara vaknar till och vill dricka pattmjölk eller välling, sedan sover det igen, då är det väl ingen match. Så gör dock inte mitt barn. Hon vill leka. Heja, heja, heja! Och studsa upp och ner i sängen. Och sparkas i de storas ansikten.

Imorgon ska vi till tannaprägan klockan 9.10, i ottans timme. Nästa dag börjar jag mitt nya jobb. Jag förutspår att jag inte kommer att få mitt sömnbehov tillgodosett, men hoppas att jag kan vara duktig och hålla god min ändå.

Heja, heja, heja!

Årets svar på Laura White

Om Lucie åker ut ska jag sluta titta.

Sa min man, klart uppbragd.

Ja, jag med.

Sa jag, i förvissningen att så blir det naturligtvis inte.

Men sedan fick jag surt bita i äppelskrutten när jag insåg att:

a. den brittiska publiken är pundare som röstar med röven

b. det är en tävling där man som mentor naturligtvis strategiskt skickar hem de mest talangfulla för att rädda sin egen röv

Trist resultat. Och löjligt att Lloyd är kvar bara för att han är gullig. Ännu löjligare att tvillingarna är kvar bara för att de kan skutta på scen. Herregud, en kanin kan skutta.

Vem ska vinna nu då? Förmodligen Olly, vars kuk verkat växa flera meter de senaste veckorna (han har blivit stöddig). Eller kanske Stacey (men isåfall bara för att folk gillar det faktum att hon verkar pantad). Själv tycker jag Jamie, men han åker nog nästa vecka, allt enligt principen om att Brittland röstar som från cp-rullstolar.

Ja, jag säger då det. Men sluta titta, det ska jag då rakt inte. Jag höll ljugekors. Det var väl lustigt.

Ingen fara, Iggle Piggle

Det blir ingen sylta, rödkål, sillsallad eller gravad lax. Inga köttbullar, rävben eller prinskorvar. Inget vörtbröd, inget julöl. Enligt Sydsvenskan knappar min nya arbetsplats in på de förlorade miljarderna genom att snuva de anställda på julbordskonfekten.

Tur för mig då att jag är anställd av Manpower och jag redan blivit bjuden på julfest den 3e december. Verkligen tur, eftersom ju julbord känns som en av de viktigaste eventsen i den nyanställdes yrkesliv.

Jag kan fortfarande bli tjockare. Fetare fläsk från grisen, yez.

Om handläggningstider och nya tider

Det talas om att "komma in i systemet" och hur viktigt det är. När man väl är inne går allt som på räls. Sägs det. Om Sverige, det fantastiska landet som tar hand om sina medborgare på ett föredömligt sätt. Eller?

Jag har nu bott i Sverige i nästan 4 månader. Under hela denna tid har jag varit arbetslös utan a-kassa eller motsvarande. Min man har varit föräldraledig utan föräldrapenning. Vi har bott hemma hos mina föräldrar.

Vill man ha rätt till a-kassa, dvs 80% av tidigare erhållen lön måste man betala en månatlig avgift till sin arbetslöshetskassa. Glöm det om du är utlandssvensk, alltså. Om man inte har jobbat i Sverige det senaste året, allt enligt den synnerligen genomtänkta 8-timmarsregeln, har man ingen rätt till alfakassa à 320 riksdaler om dagen. Det fick jag bittert erfara när jag fick mitt avslag från kassan Alfa häromdagen. EU och fri rörlighet och arbeta över gränserna, skit i det. Du ska inte tro att du är tuff för att du bott utomlands, inte tro att du är cool för att du bott i London, inte komma här och komma. Lev du på luft och se glad ut. Socialbidrag får du bara om du har 0 kronor på kontot, inte en spänn mer för då kan du köpa bröd och vatten för pengarna, och hör sen.

Handläggningstiden på arbetslöshetskassan är för övrigt minst 11 veckor, så det tar sin lilla tid att få sitt avslag. För utlandsinflyttade tar det ännu längre tid, eftersom man t.ex. måste vänta på ett intyg E301 från de engelska skattemyndigheterna som i sin tur har en handläggningstid på 8-12 veckor. Det intyget visade sig dock värdelöst eftersom man inte hade jobbat i Sverige de senaste 12 månaderna. Men det var viktigt för kassan Alfa att denna handling inkom, det var det.

Föräldrapenning (alltså minimibeloppet à 180 kronor om dagen) kan man bara få om man är registrerad hos Försäkringskassan. De har en handläggningstid på upp till 6 månader. Dessutom måste man som EU-medborgare vänta på att man får ett registreringsintyg från Migrationsverket innan man kan vara fullt registrerad hos Försäkringskassan. De har i sin tur en handläggningstid på cirka 3 månader. Att man sedan inte fyllde i rätt blankett vid inträdet i Sverige i Juli försinkar processen ytterligare.

Däremot går det fort och lätt att komma in på SFI, att folkbokföra sig i Sverige och få svenskt ID-kort. Hakuna matata. Inga problem. Vilken lustig motsägelse, sa Iggle Piggle.

Men vi ska inte bara måla fan på Sveriges vägg, icke då. Den engelska byråkratin är ungefär lika tungrodd. Om man hoppades på pengar tillbaka på skatten från den engelska staten får man också hålla i hatten och vänta snällt. Handläggningstiden är här cirka 3-4 månader, och dessutom verkar det vara en myt att man skulle kunna få tillbaka pengar från tidigare skatteår.

Dessutom har jag erfarit att handläggningstiden för att AVSLUTA en utbetalning av skattereduktioner tar den engelska staten cirka 2 månader. Det är den enda gången jag har mått bra av långa handläggningstider, kan jag förtälja.

Men. Nu vänder vinden, nu brakar livet loss på ny kula, nu tar vi nya tag med nya myndigheter.

Tant har fått jobb! Och med det lossnar allt annat sägs det. På tisdag travar jag in i världens tjusigaste byggnad, den heter Glasgow och är en del av Sony Ericssons komplex på Brunnshög och där ska jag få bita i vad jag gissar spännande och utmanande arbetsuppgifter i rollen som executive assistant. Gissa om jag är nöjdast i kommunen, gissa om jag flinar mig till sömns numera.

Och inte nog med det! Imorgon flyttar vi hemifrån. I två månader får vi låna lya av en snygg som ska på långsemester, vilket betyder att vi har lika lång tid på oss att fixa något eget snyggt redo för inflyttning i Januarg.

Jag undrar vad de har för handläggningstider på bostadsbidragsansökningar. Förmodligen får man besked långt efter att vi flyttat ut, kanske inte förrän vi sitter på ålderdomshemmet, det känns rimligt.

Och dagisköerna. Dom kan man säkert få stå i tills barnet går i pension, det är alla tiders.

Men i övrigt är allt fantastiskt, tant är både snygg och glad, och lönen kommer den 23e december som en julklapp. Tjoflöjt, håll i hatt, håll i börs, vinden har vänt, det är min tur nu.

På Malmöbussen i morse

-Till Lund, tack (jag)

(Busschauffören ställer in maskinen och nickar ok)

(Jag sticker ner åkkortet i kortläsaren som piper felsignal och matar ut kortet)

-Ojdå, fel kort! (jag, muntert)

-Jag ska strypa dig! (busschauffören)

-Va, ska du strypa mig??? (jag, bestört)

-Nejdå, höhö. (busschauffören, vinkar avärjande med handen och ler fånigt)

(Jag sticker ner mitt andra åkkort i kortläsaren och betalar för min resa)

Va? Hörde jag rätt? Vad sa munnen? Varför sa den så?

Jag har tidigare undrat om lokaltrafikens anställda har några hästar i sina stall, nu fick jag bekräftat att så förmodligen inte är fallet. Freak!

Luktar skumt, bränt och unket

Tycker du att det luktar?

Jag svarade på en bostadsannons på Blocket, 4:a uthyres i Lund fr.o.m. 1 Januari 2010. Står inte var den ligger, och inte vilket pris. Men vad fan, jag mejlar och anmäler mitt omåttliga intresse.

Svaret kommer omedelbart.

"Jag skojar inte när jag säger att jag fått över 100 svar på bara några minuter. Eftersom jag bor i Luleå och det är bökigt och kostsamt att ta sig ner till Lund, ska alla som är intresserade av att komma och titta sätta in tusen spänn på mitt konto, dessa får man tillbaka såvida man inte uteblir från visningen. Vänligen maila om du fortfarande är intresserad."

Driver du med mig, drar du mig baklänges, gör du det långsamt? 1000 riksdaler för privilegiet att titta på en lägenhet, vem går på den lätte? Jag svarade så klart att sådana ockerfasoner går jag inte på, visa mig gärna lägenheten, men inte fan får du slant för besväret.

Gissa om lägenheten finns kvar på blocket?

Nej, annonsen är borttagen.

Gissa om lägenheten finns på riktigt?

Jag gissar att allt är hittepå och lurendrejeri.

Gissa om någon satte in tusen lökar på ockrarens konto?

Jag hoppas det inte, men mänsklighetens intelligens och logiska slutledningsförmåga är ibland diskuterbar, så det är ju möjligt att kärringen tjänade sig en hacka.

Hoppas det inte drabbade någon fattig.

Livets berg- och dalbana

Äntligen förstår jag de manodepressiva. Hur allting kan gå från svart till vitt, pestig kolera till perfekt paradis.

Jag hade inte ens hunnit torka tårarna från nederlaget efter Alfakassans avslag, förrän jag fick ett samtal om jobbintervju på Sony Ericsson. Med gråtdarr, som förhoppningsvis togs som sugenhetsdarr, på stämman tackade jag och bugade. Och hur många har de kallat till intervju? Bara en, bara en headhuntad tant. Handen sitter väl ändå i handsken?

En mästare på att ta ut segern i förskott blir så mycket mer nedslagen när han i slutändan inte får som han vill. Men jag kan inte hjälpa det. Jag tänker redan i termer som den senaste mobilajamodellen i min hand, vad kan de tänkas servera på julbordet och när börjar jag, kanske redan på måndag.

Och samtidigt, här hemma i mammas kök tar den lilla söta, som nästan är ett år gammal, två steg på de köksrutiga golvet. Ett stort steg för mamma, ett litet steg för mormor. Två steg.

Och om några dagar flyttar jag hemifrån för andra gången i mitt liv.

Livets tvära kast. Ena dagen självanklagelse och självdestruktion, nästa dag självförtroende och självbelåtenhet. Mitt så kallade liv. Jag börjar få berg- och dalvana.

Cade Lovisa

Veckans rabatterbjudanden

I ett föga händelserikt liv som mitt kan det mest exalterande som händer en dag vara att gå på ICA. Eller Willy's om det är ett extra exotiskt dagsschema.

Därför har veckans jobbigaste händelser utspelats sig på just dessa platser, händelser som har fått mig att stå på sammanbrottets rand.

På Willy's letade jag efter mandlar i cirka 15 minuter, innan jag blev så ledsen att jag istället övergick att leta efter en plats att hänga mig i butiken.

På ICA köpte jag två paket Zoegas för 45 spänn, bargain tyckte jag och kände mig nöjd. Tills jag när jag nästan var hemma kollade mitt kvitto och såg att jag inte erhållit rabatten. Som ett bevis på löjlighet trampade jag tillbaka till butiken och hävdade min rätt till avdrag till kassörskan, som i sin tur upplyste mig om att jag inte handlat för de för rabatten erfordrade hundra kronorna. 95 kronor hade jag kommit upp i. Regler är regler. Med svans mellan ben återlämnade jag det ena cp-dyra kaffepaketet och cyklade hem på sura trampor och kände mig ungefär som den mest misslyckade och fulaste handikappskadan i världshistorietten.

Sådana saker kan få den labile på fall. Nästa gång jag stöter på motgång i dagligvaruhandeln finns det risk för ett oerhört pinsamt offentligt sammanbrott, det känner jag med skräck på mig.

Lilla kvinnan i köket

Här har man fått en liten kvinna, vars största intressen är att diska och plocka med skor. Säkert gillar hon att städa, tvätta, stryka också, men dessa leksaker har vi inte introducerat ännu. Små plastvarianter av tingestar såsom strykbräden, spisar och hushållsassistenter är ju annars väldigt heta, och ges med självklarhet bara till flickebarn. Grävskopor åt pojkarna, karlarna har sitt.

Här hjälper Lovisa mormor att tömma diskmaskinen, det gör hon varje dag, för det är så vansinnigt jävla roligt.

Åh, typiskt

Idag hade jag en telefonintervju. Ett par minuter in i samtalet får jag en tupp i halsen, en riktigt retlig en som vägrar ge med sig. Jag harklar mig ljudligt och torrhostar. Detta fortsätter under resten av samtalet. Jag får dessutom en svag lite svajig röst, jag låter sådär liten och löjlig, säkert osäker.

Detta hade kanske varit okej om jag hade haft vett att säga något i stil med "ojdå, jag har visst något i halsen, ursäkta mig". Men icke. Jag säger INGENTING. Som om det vore normalt att låta sådär, som om det vore helt ok att hosta rakt in i någons öra (nej, jag höll inte undan luren medan jag hostade, inte alls). Vilket äckel, tänkte hon säkert, hon intervjuarn.

Dessutom var det så svårt att prata att jag blev fåordig. Vilken vinnare.

Tror du att jag får jobbet?

Dra mig baklänges.

Och nu blir det reklam

Älskar't - som vi säger på McRånalds.

Socialfallets strategi

Om du går på restaurangbesök i grupp och notan ska betalas individuellt vid kassan, kan det vara smart att vänta med att betala sist av alla. Förhoppningsvis har alla lagt ett par extra spänn mot sin slutsumma, så blir det mindre kvar för dig att betala. Snyggt, och det drabbar ingen fattig.

Vänta tills du kommer till gymnaaasiet

Igår var jag ute och svirade i Lunds centrum med stora delar av mitt gymnasiegäng. Det var väl egentligen bara en som fattades, hon som bor i Göteborg. Annars var alla där - Helsingborg, Malmö, Esarp och Lund fanns representerade.

Och vad gamla vi har blivit, vad längesedan det var allt begav sig. Fast ändå är vi samma. Vi har känt varandra i nästan 20 år nu.

Det var 17 år sedan vi halsade 80%-ig Strohrom för att våga vara med som Muppet Show i revyn i nian. Med Sverre på pianot. Det var lika längesedan vi spelade in relationsdramat "Åktenskapsfrågan" i Lottas föräldrars vardagsrum. Det var på den tiden vi använde sprit som "medicin" och en pappa som var doktor skrev ut tabletter mot hjärtklappning inför skolredovisningen. En annan gång bjöds man på en flaska häxa till frukost, för att våga redovisning, med fnitter istället för rodnad.

För nästan lika länge sedan hade vi 80-talsförfesten i den där källaren där allt hände (det var där vi såg Top Gun och Dirty Dancing cirka 50 ggr stycket). Föräldrarnas spritgömma tömdes och flaskorna fylldes upp med vatten. Vi blev snyggare och snyggare med hjälp av axelvaddar, våffeltång, turkos ögonskugga och vodka. Allt filmades, allt finns kvar. Sedan körde en pappa de tre packade tonåringarna på fest i Dalby. Där stannade vi inte länge. Det snurrade för mycket. En av oss fick ta cirka 5 olika taxibilar hem för att hon hela tiden blev utslängd för sitt spyende. Det var då.

Vi reste till Grekland, jag tror det var 1996. Nån fick nästan stryk för att hon sa "sluta titta på min fitta" till en snubbe som visade sig vara svenne. Gissa vem. Kunde väl inte jag veta, Ios är väl inte Sverige, bara nästan. Sedan var det någon som nästan "älskade i regnet", dvs hotellduschen. Och nån annan som inte kunde hålla sig och gjorde på sig i en trappa. När vi lämnade hotellet brakade övriga hotellgäster ut i glädjesång: "The singers are leaving!". En veckas bräkande av snapsvisor ackompanjerat av 3 liter Rotunda-vin a 6 kronor buteljen hade visat sig lite väl magstarkt. Det var tider det.

Det var festival varje sommar, skidsemester på vintrarna, sedan studentnationer, baler och allehanda trams. Allt i ett töcken av alkoholdimma. Vi minns inget, men roligt var det.

Sedan var det vissa, alla utom jag, som stadgade sig och blev någorlunda vuxna. Vissa har 10 år gamla förhållanden. Barn uppemot 11. Alla har bil. Examen. Jobb.

Jag är lite på efterkälken. Men det gör inget, för ändå är vi nästan samma som vi var då när vi först träffades. Lika snygga, lika roliga, bara lite torrare. För en utomstående som tittar ser vi kanske ut som ett gäng låglandskossor, mammor på stan som fått en kväll ledig från familj och ansvar, lite för korta frisyrer, lite för lite smink. Men egentligen är vi fortfarande dom där 6 skojarna vi var, om än vissa mer än andra lägger band på sig, på den tiden det begav sig i Lottas källare, på Sodom, i Pelarsalen, Zell am See, Munka Ljungby folkhögskola och på Jesus hostel i London.

Min bäbis är sötast i hela världen - det ser jag väl

Saker som gör att jag är Mamma med stort M - och tvärtom

När jag går i klädaffärer tittar jag inte på modekläder åt mig själv utan går direkt till bäbisavdelningen och botaniserar. Det märkte jag idag när jag hade en stund över efter att jag varit hos jobbcoachen och ystat en ost eller två.

Alla pengar jag spenderar, och jag har egentligen inga att spendera eftersom min spenderbyxa i princip är tömd på mynt, lägger jag på den lilla snygga. Idag har hon fått nya strumpbyxor, ny klänning och nya skor. Själv fick jag ärva ett par gamla avlagda strumpbyxor som inte ens dög för min ömma moder, köpta på barnavdelningen, storlek 158 centilong. Satt som korvskinn, som en kniv i ryggen på länsman, snyggt ska det va.

Sedan har jag också, för att kompensera, varit tre gånger på ungdoms-macdonalds idag - en gång för att kissa, en gång för att smörja mitt krås och en gång för att köpa t/a till min man. Jag har använt smink, och inte bara grundmink som svenne, utan även kajal och skugga och rouge. Och dessutom haft för kort kjol, samt jättelångt hår i opraktiskt men snygg frisyr, och skinnblus till det. Kanske att jag svor lite för mycket och var ironisk enligt min jobbcoach. Och dessutom tror jag mig ha druckit lite för mycket vin för att det ska anses kliniskt rumsrent och politiskt korrekt.

Jag har dessutom fotograferat min dotter ungefär 65 gånger, och tänkt att det här är nog Sveriges kanske världens snyggaste människa.

Imorgon har jag möte på socialkontoret med en socialtant. Gud hjälpe mig om den fan fanns. Godnatt.

Vinter-09: En lång, kall vinter

Nu står Kung Bore runt hörnet och hotar med ispsikan, därför har jag investerat i en overall till det facila priset 40 kronor som gör att Lovi ser ut som en astronaut.


Som alla borde känna till vid det här laget blir allt jävligt mycket roligare om man är snygg.

Bevis på min dotters intelligens

När man säger "var är x?"eller "cadê x?", svarar hon "däää!" och pekar. Följande ord kan hon, vissa av dom på två språk:

katten/gato

hund/cachorro

ankan/patinho

apa/macaco

passarinho

flickan/menina

lampa

cavalo

Shiva

umbigo

barriga

näsa/nariz

boca

Cecilia

gubbe

papai

mamma

mormor

vovó/vovô

Pingu

Gato Negro

Pippi

Nasse, Nalle Puh

Mônica, Cebolinha, Magali

Iggle-Piggle

cachaça

majskrok

Nenê feio

Mimmi

Sofie

chapéu

Och säkert fler som Mormor kan berätta om. Och här några specialare som leder till handling:

Var är Guran?

-Lovisa plockar upp Guran medan hon gör pussljud och ger honom till mig så jag kan pussa.

Cadê nenê?

-Lovisa pekar på sig själv med pistol-mot-mot-tinning-gesten och säger "nenê!", urgulligt.

puss/beijinho

-Lovisa pussar och smackar

hejdå

-Lovisa vinkar

upp med händerna

-Lovisa sträcker händerna i luften och säger "aaaaaah!"

klappa händerna/bate palminha

-Lovisa applåderar

parabéns

-Lovisa applåderar

telefon/telefone

-Lovisa tar upp telefonen och sätter långt bortom örat och säger "allå!"

kamma dig

-Lovisa tar upp borsten och drar den mot huvudet

uta

-Lovisa kramas

De ord (ljud) hon oftast säger själv är mama, momo, papa (pappa sägs viskande), däää, ja, hejj, vovo, nene.

När hon nyss har nyst skrattar hon hysteriskt.

Aaaaaaauuuuuuuu! Älskar't.

Meddelande från en av mina jobbagencys

Hej Ulrika!

Din Jobbagent har hittat följande tjänster som matchar din profil:

- VD


För mer information är du välkommen att besöka vår hemsida.

Lycka till!

Med vänliga hälsningar:
Randstad AB

Eller hur. Dra den om rödluvan/snödrivan när ni ändå är på g.

Engelsk tv i Sverige på datorn, ja tack

Japp, skönt att veta att Dfs fortfarande har rea på sina soffor. Alltid rea, dvs alltid dyrt. Lättgenomskådat! Men gött att se x-factor, ingen ursäkt att man bor utomlands, i det globala nätverket kan man se alla analer, lätt som en plättlagg.

Nu är det 10 deltagare kvar. Skönt att bli av med de talanglösa rötäggen, de ostigaste av nyystade camemberter. Idag släppte vi han den trista med vårtan i ögonbrynet, fan vad skönt att slippa höra honom yla. Och stripporna flög ut med fittan före i förra programmet, tack för det.

Nu ska vi i tur och ordning göra oss av med:

Rachel - meningslös menlös kärring med ståfräs på huvet och förutsägbar attityd, trist varar länge.

John&Edward - talanglösa, tondöva fjantiga fjortisar har ej i sångtävling att göra, duger inte, bort.

Miss Frank - tre småfeta fula kärringar som sjunger illa och ser illa ut tillsammans. En av dom rappar - så jävla 93. Usch.

Joe - smörig, ful, personlighetslös, ostig, trist bög med darrig pojkbandsröst. Blä.

Lloyd - svag röst, löjlig frippa, typiskt att man ska ha en liten gosse med, för fjortisarna, men gudars skymning vad tradig han är. Enda behållningen är att han ser ut som Marcy i dörren på Dublin, det är kul.

Danyl - Jo visst han kan sjunga, men är han kul? Nej.

Olly - Jo, visst han kan nog sjunga, men med ostiga rörelser som om han hade en orm i brallan, krälandes uppför byxbenet, vilken larvig dans att förknippas med, förutsägbart, pinigt, nehejdutack.

Tills vi har de tre i eliten kvar.

Stacey - hon är kul för att hon snackar som om hon vore total-cp och genom-clueless och sedan öppnar hon munnen för att sjunga och låter alldeles flott och fin.

Lucie - hon är söt, hon är gullig, hon har fin röst. Men det är klart, hon vinner inte.

För vinnaren i år det ska bli Jamie. Rock and roll afro, bäst på allt, tuffast, snyggast, coolast, inga problem, och med åldern inne. Den tar vi, sa polisen.

Så blire. Och det med all rätt.

Aldrig nöjd

När mitt barn inte vill sova på kvällen (alltså efter 10) eller stiger upp för tidigt på morgonen (alltså före 10) blir jag grinig och gnäller om EGENTID. När ska jag få tid att måla naglarna och pilla mig i skrevet?

När mitt barn sover för länge på eftermiddagen eller på kvällen när mitt barn gått och lagt sig och jag fortfarande är vaken, då saknar jag henne.

Nu t.ex. Hon bara sover och sover. Jag måste gå in och titta ibland, inne i sängkammaren. Där ligger hon och myser med sig själv i lilla sängen. Ska hon inte vakna, ska vi inte leka, ska vi inte utta, kramas, peka på djuren och säga dääää? Va?

Jag saknar henne när hon sover. Men när hon varit vaken för länge blir jag frustrerad.

Kan man kanske uppfinna en bäbis som sover en liten stund ungefär varannan timme och sedan igen hela natten, det vore smidigast så.

Iggle-piggle

Här är han, den trevligaste av alla i drömmarnas trädgård. Utrustad med snuttefilt, skuttig och glad, självklart snyggast.

Mycket bättre än de andra stollarna i drömträdgården, tycker vi. Makka-pakka och hans tråkiga stenar, och det faktum att han gillar att torka sina vänners ansikten, vad är det för en sjuk faiblesse. De där pipiga irriterande pontipinerna som jämt ska räkna hela skaran, så evinnerligt tjatigt. Och Upsy Daisy med sitt repetativa upsy-daisy-ooopsy-daaaaisy, är det allt hon kan säga. Tomblibooerna är väl de enda som kan tävla om titeln som tuffast i trädgården, dom tappar nämligen sina byxor när dom minst anar det, vilket är coolt. Men sedan får man höra att dom allltid borstar tänderna innan läggdags och dom kan genast avfärdas som töntar.

Men Iggle-Piggle han är fin, flyter runt och sover i sin lilla båt med sin filt som segel, det är snyggt det. Här tittar vi varje dag. Sjukt bra låt också (man kan dock ifrågasätta introt där nån tjomme cirklar finger i en baby-handflata och säger obegripligheter på finskklingande dialekt "men någon jag TJänner...").

Du behöver dock bara titta på ett avsnitt för att haja hela grejen, för på engelska barnprograms vis (Teletubbies etc) upprepar man exakt samma handling i varje avsnitt. Brist på fantasi eller så tror man sig leverera vad målgruppen (dumma engelska toddlers) vill ha.

11 månader - Lilla sötaste

Lagen om alltings jävlighet

Lagen om alltings jävlighet går ut på att ingenting är så dåligt att det inte kan bli värre. Och det här med att en olycka sällan kommer ensam.

Förlorar du jobbet en dag kan du blint räkna med en släng av cancer med. Malign, galopperande och dödlig.

Om du föder ett cp-skadat barn är det säkert fult också. Och har astma. Svår närsynthet. Kanske diabetes och säkert ADHD.

Blir du rånad av en skummis på vägen hem i mörkret, kanske du blir våldtagen av nästa. Analt.

Om du är så jävla värdelös att du inte kan skaffa ett herrans jobb får du ingen lägenhet heller.

Lagen om alltings jävlighet. Det tycker jag känns otryggt.

Lång näsa

Eftersom jag inte får någon fet respons på de jobb jag sökt hittills har jag nu anammat en mer aktiv approach.

Jag söker alla jobb, minst 10 om dagen, även de jag inte är intresserad av eller kvalificerad för.

En man 35-40 med låg panna, sökes? Ja visst för fan. That's me.

Eller vad sägs om denna formulering, som jag använde i ett ansökningsbrev nyss:

Jag har visserligen ingen direkt erfarenhet av transportbranchen, men är oerhört fänglsad av den och lär mig nya rutiner på rekordfart.

Yeah right. Fängslad my ass. Men det är vad jag gått och blivit, en hora rätt och slätt.

Låg panna, fan vad fult, vad ska dom med det till.

Another day, another job interview

Idag har jag haft jobbintervju med den fördelen att förfarandet skedde helt på engelska och jag därmed har ett sjuhulvetes försprång på svenne-banan och hans cp-svengelska.

Imorgon kommer besked om utfall.

Jag tycker som sig bör att jag vore en perfekt person för dom att anställa, bättre saft har ingen haft, men det kan ju som vanligt röra sig om 450 sökanden till 1 post och ett svar i stil med det jag idag fick från marknadsassistentintervjun när jag bad om feedback på ratningen:

"Det var inget fel på din insats Ulrika din tur kommer, du har kvalitéerna och ambitionerna."

Som språkpolis kan man ha mycket att anmärka på kommatering och meningsuppbyggnad, men jag väljer att ignorera detta och bara konstatera att han gjorde ett fett misstag i att rata mig. Big mistake, BIG, som Julia Roberts sa i Pretty Woman till Hollywood-boutique-kärringen som inte ville sälja till en hora.

Nu blir det någon annan som får mumsa på karamellen, nu är det en annan arbetsplats som kommer att förgyllas istället. Kanske den jag var på idag. Kanske jag börjar redan på Måndag. Håll i hatt och tumme.

They got the C***-factor

Vem fan behöver tv-apparat när det finns internetch. Jag kan kolla på alla engelska analer så mycket jag orkar, dom finns minsann inte i den svenska tv:n. Mest av allt vill jag kolla på X-factor, och mest vill jag se hur vacker Cheryl Cole-snyggast-i-hela-världen är. Så det gör jag.

Och vem åkte ut? Jo, det gjorde naturligtvis stripporna. Dom tyckte nämligen att det var tråkigt att uppmärksammas för sitt strippande istället för skönsjungandet. Därför klädde dom ut sig till burleska moulin rouge-horor inför sitt uppträdande. Trovärdigt!

Ut slirade dom på halvnakna brummor till ingens förvåning.

Tätstriden står mellan Jamie och Lucy. Heja heja!

Loppor och löss

Äntligen fick jag se vad mussarna har innanför burkorna. Och det kan jag tala om, att det var alls inget som hade potential att framkalla kåtslag hos betraktaren. Tvärtom.

Jag har alltså varit på Loppis. Den där på Södra Esplanaden som funnits i Lund under alla år men som jag aldrig lyckats ta mig till för att jag varit för trött eller för bakfull. Nu, 33 år in i livet, gjorde jag min premiär.

Verdict? 95% skit och snusk. Någon tjomme sålde tex toalettsitsar, visserligen paketerade i kartong, men ändå. Usch. Värsta pråliga glasstatyetterna och vämjeligaste porslinskaninerna. Udda tallrikar, bruna stötta muggar med terand, kärringkläder i drivor, äckliga söndertuggade gosedjur.

Jag undrar hur dom gör som lyckas fynda på loppis och secondhand, dom måste ha någon slags radar med vilken dom kan se förbi all dynga för att lyckas riva åt sig godsakerna. Jag äger inte den förmågan. Jag ser inte skogen för alla träden.

Dessutom blir jag oerhört snobbig i sådana här sammanhang. Jag vill inte att mitt barn ska ha på sig någon annan äcklig unges avlagda. Det måste isåfall vara någon fräsching som haft plagget, man får kolla in föräldern eller skojaren som säljer, om den ser någorlunda ren och snygg ut kan man kanske överväga att handla.

"Vad tar du för dessa persedlar?" frågade jag och var överdrivet artig och artikulerande. Vilken snobb i läderblus och gymnastikskor.

Sedan tog jag mig samman och köpte en overall, en mössa och en träleksak av en i kort praktisk frisyr och med tvååring på axlarna. 55 kronor utan prut. För att pruta var jag nämligen för snobbig. Det drabbar ingen fattig.

Eskimo Disco 7 -11 featuring Pingu

Den här videon tittar vi på varje dag. Inget fel med ett repetativt liv. Och så dansar Lovisa. Typ snyggast i kommunen. Älskar't.

Mamman stryker högvis och pappan sorterar post. Precis som det ska va. Fruntimrena har sitt. Karlarna med. Och Pingu bara dansar, ler och leker.

Mwat mwat!

Hennes barn kanske är apor?

Jag tänker på Anna Anka varje kväll jag sätter pyjamas på min lilla. Ytterst irriterande. Detta sedan i Måndags. Jag undrar om det är jag, hon eller bäbisen som är äcklig.

"Jag bytar pyjaumas pau minna ongar vaRje daug. Det är ju skitällit att ta samma, så i mitt hushåll auR det ny pyjaumas var daug"

Säger hon.

Och det kanske stämmer. Där har hon den lilla snuskhummern legat och svettats och gjort gud vet vad hela natten i pyjamasen. Att sätta samma nästa natt är, enligt Anka och därmed hela svenska folket eftersom hon enligt folkopinionen "säger det alla tänker men ingen vågar säga", oerhört snuskigt.

Och så ska pyjamasarna skrykas också. Det är viktigt med skrynkelfritt om natten.

Mycket får man lära sig om man tittar på kvalitets-tv.

Jag förutspår dock att Anka-hysterin ska lägga sig nu och alla ska inse att hon var rätt jävla ointressant, obehaglig, otrevlig och ouppfostrad. Det kan lätt bli så.

Och så kan jag fortsätta använda samma pyjamas tills den blir nerkissad, nersölad eller nerbajsad utan att min dotter klassas som äckel. Så.

Låt dig inte luras!

Tillhör du, liksom jag, gruppen av lite småfeta som behöver lasta av ett par kilo eller tio?

Då vill jag bara upplysa om en sak som det inte verkar vara många som är medvetna om.

Akta dig för lightprodukter! Vi vet ju redan att Cola Light framkallar om inte cancer så iallafall huvudvärk (fast just det tror jag är bullshit). Nej, akta dig för lightvarianterna, inte för att de är farliga utan för att de är dumma!

Jag snackar om produkter såsom lättmjölk och lättyoughurt. Allt producenten har gjort är att hälla i vatten. Ja, det är säkert. Blaskigheten i lättmjölk är inte att leka med, minimjölk ska vi inte ens tala om. Herregud, vatten kan jag väl hälla i själv om jag vill minska på fettprocenten. Den kostar dessutom samma som standardmjölken. Och lättyoughurt då, som jag var tvungen att köpa för att Willy's hade slut på starkyoughurt. Bären, linfröerna, sesamfröerna och mandlarna (ja, jag äter en hälsosam hemma-musli) sjönk direkt till botten, ingen spänst alls i youghurten. Fy för den lede.

Om du alltså köper en liter standardmjölk kan du tillsätta lika mycket vatten och vips har du TVÅ liter lättmjölk. Till samma pris. Alltså är det dubbelt så dyrt om du köper lätt i affären där de redan tillsatt vattnet du har hemma i kranen.

Lurendrejeri är vad det är. Man spelar på den tjockes samvete, inte ska väl jag ha full-fat, jag min knubbis, bäst att vara "duktig" och ta lätt-light.

Men nehejdutack, den gubben går inte på mig, jag kan addera mitt vatten själv om jag vill ha blask, sådetså.

Grön av avund

Den av de 7 dödssynderna som är absolut syndigast idag verkar vara avund. Häxan Avundsjuka är den fulaste fisken man kan vara. Man vågar knappt klaga på sina medmänniskor, med rädslan för risken att verka avis. Man kan till exempel inte som tonåring öppet säga att man tycker att någon av de s.k. bloggdrottningarna (Kissie, Dessie, Pissy, Blondy) är fula, patetiska och cp-skadade. Och om man så gör måste man alltid dementera att man är avundsjuk. Det är det värsta man kan vara. "Fy vad du är äcklig och ful, och NEJ jag är inte avundsjuk", säger de andra tonåringarna i bloggkommentarerna och de fullständigt lyser gröna av avund.

Och varför skulle de inte vara det? Inte på vilka de ÄR, uppblåsta idioter med ointressanta liv, men på vad de HAR. Fan, vem skulle inte vilja tjäna sig en hacka på att skriva "idag har jag fikat", "idag har jag på mig det här". Så enkelt, så dumt. Och alla som läser smörjan tänker så klart att det där hade jag kunnat göra minst lika bra, om inte bättre. Då blir man arg, då blir man avundsjuk. Och det är inget fel med det.

Själv har jag ingen skriande behov att bli bloggdrottning, utan jag är mer avundsjuk på de här donnorna. För att de är så jäääääääävla snygga. Cheryl Cole kan så klart ingen mäta sig med, hon är den alla tjejer vill vara och alla killar vill vara med. Så klart, en underbar människa. Och som inte ens har behövt börja med botoxen. Smink, hairextensions och brun-utan-sol-spray räcker gott nu för att stoltsera på pallen som världens vackraste kvinna.

Men de andra tre då, 60-talisterna, hur fan lyckas dom? Pengar och injektioner, så klart. Men fy fan vad snygga dom är, fy fan vad jag är avis nu när mitt ansikte snart faller ihop och mina ögon begravs i rynkor. Skitavundsjuk. Och varför ska jag hyckla med det?

Det kanske är ok att vara sotis på dessa superkvinnor jämfört med airheads och dokusåpa-pattlisor, för dom har ju dessutom en talang att sjunga eller skådespela. Fast det är inte det dom är bäst på, det finns andra som är mycket bättre. Nej, bäst är dom på att vara snygga, och fy fan vad roligt dom måste ha när dom är så snygga.

Bara för att jävlas har jag dragit fram lite bilder på dom från deras pinsamma förflutna. Bara för att jag kan, bara för att jävlas. Cheryl Cole är så klart snygg ändå, det kan ingen rucka på. Men de andra ser rätt risiga ut, och detta var innan botox, så dom ser nästan äldre ut än vad dom gör idag.

Vad fan har ni på er? Ska ni på maskerad? Och vad fan har ni gjort med håret? Är det peruker från Butterick's?

Haha, där fick ni så ni teg.

Cadê os passarinhos?

Här skådar vi fåglar från köksfönstret. Det är därför vi ser så härligt drömska ut. För vi ser inga.

Men Lovisa kan massa portugisiska ord. Om man säger cadê os passarinhos? pekar hon upp mot skyn och fåglarna. Om man säger cadê os cavalos? pekar hon mot tavlan med hästarna. Om man säger cadê a menina? pekar lilla fingret på tavlan med flickan som sitter vid brunnen. Och om man säger cadê Shiva? pekar hon mot shiva-statyetten.

Vänta nu, stopp ett tag i lagens namn, protesterar du. Vabeva, en shiva-statyett, en gudaavbild, i ditt hem, vadan detta sjuka?

Ja, vi driver gäck serru. Gör oss lustiga på hans, Shivas, bekostnad. Smart va.

Tjärlek

Yttersta formen av förnedring

Inatt drömde jag att jag fick det där jobbet på ABF. Fast jag fick inget eget skrivbord, utan fick sitta i en vilstol ute i receptionen och jobba. Ingen dator heller, utan bara ett kollegieblock och några dokument att arbeta med. Vad fint det kändes.

Och där har vi det i nötskalet - det förnedrande jobbsökandet, kravet att man måste söka vad fan som helst för skitjobb, att man ska nöja sig, att JAG ska jaga DOM.

När det borde vara tvärtom. DOM borde sukta efter min snillrikhet, intelligens och förträfflighet. DOM borde självmant vilja ha en creative thinker with a can-do attitude. Jag borde inte behöva anstränga mig och suga pung för att få jobb, jag borde inte behöva söka bajsjobb jag helst ändå inte vill ha, det är fan inte rätt.

Internationella blasfemidagen

Varje dag är nog snart sett en speciell dag med ett särskilt tema. På söndag, 4 oktober, är det till exempel kanelbullens dag, då får vi frossa i kanylballar utan att skämmas eller hålla tillbaka.

Denna dag idag har nu vigts åt hädelse. Just idag firar (?) vi 4-årsdagen för Mohamlet-grejen i Danmark, och därför har dagen tydligen utsetts till blasfemi-dagen. Idag kan alla gäcka religionenernas låtsaskompisar, ordet är fritt, luften är allas.

Man får sätta upp affischer med en karikatyrritning där jävulen bajsar på Jesus, det är ok. Man får säga att Allah är en tramspelle och tjock-Muhammed var hans (pro)fet. Man kan öppna Allah-ak-bar på skoj och ha servitriser i sexiga burkor serverande starksprit. I vomit you Jesu, judar är gnällspikar och Dalai Lama en bedragare och maktmissbrukare i illasittande kåpa.

För några hundra år sedan var Sverige kristet i allra högsta grad och vi betedde oss mot varandra ungefär som muslimerna gör idag. Aggresiva korståg, diskriminering mot kvinnor, skrämselpropaganda och hot, you name it. Men vi har lärt oss av våra misstag. Synd att de andra ännu inte lärt sig av våra, att de måste göra alla själva. Nu tolkar de svennar som fortfarande anser sig kristna bibeln lite som dom vill, tar bort det som inte passar, stryker över det onda och tolkar lite fritt, för att det ska passa. Så kommer Islam kanske (förhoppningsvis) också att utvecklas, de är bara snäppet trögare. Sedan när de är på "vår" halvblasfemiska nivå har vi kanske trampat vidare ut ur allt trams och dravel. Man hoppas.

Alla dessa otänkande individer som befolkar vårt samhälle idag, som tror att det kanske "måste finnas nåt", men som lever bara för dagen och tror att den som legat med flest och har flest prylar när han dör vinner, med dessa individer kommer religionen till slut att självdö, för dom behöver den inte. Det räcker så bra med en ny skinnväst och en snygg liggduglig kropp.

Men bäst är alltså en aktiv, blasfemisk ateistisk approach. Och inte bara idag på själva dagen, utan alltid, varje dag, tills vi har övertygat varenda liten präst, abbot och smygreligiös att allt är trams, allt ska bort. Blasfemidagen ska inspirera oss att tänka och ifrågasätta.

I en värld av idioter, står jag först i kön. Duger inte, bort.