Jag hade inte ens hunnit torka tårarna från nederlaget efter Alfakassans avslag, förrän jag fick ett samtal om jobbintervju på Sony Ericsson. Med gråtdarr, som förhoppningsvis togs som sugenhetsdarr, på stämman tackade jag och bugade. Och hur många har de kallat till intervju? Bara en, bara en headhuntad tant. Handen sitter väl ändå i handsken?
En mästare på att ta ut segern i förskott blir så mycket mer nedslagen när han i slutändan inte får som han vill. Men jag kan inte hjälpa det. Jag tänker redan i termer som den senaste mobilajamodellen i min hand, vad kan de tänkas servera på julbordet och när börjar jag, kanske redan på måndag.
Och samtidigt, här hemma i mammas kök tar den lilla söta, som nästan är ett år gammal, två steg på de köksrutiga golvet. Ett stort steg för mamma, ett litet steg för mormor. Två steg.
Och om några dagar flyttar jag hemifrån för andra gången i mitt liv.
Livets tvära kast. Ena dagen självanklagelse och självdestruktion, nästa dag självförtroende och självbelåtenhet. Mitt så kallade liv. Jag börjar få berg- och dalvana.
1 comment:
åh, härligheten!
Post a Comment