Min lilla bäbis första födelsedag

Har jag ingen bäbis längre nu när klockan är över midnatt och dygnet slagit om till 15 november 2009, har jag ett litet barn, en liten flicka istället? En som kan gå och snacka, skoja, busa och gulla. En liten Lovisa som ska bli kvinna. Oj.

För precis ett år sedan just nu befann jag mig på Royal Free Hospital i Camden. Jag var öppen nog för att få stanna men inte tillräckligt öppen för att få tillträde till förlossningsrummet. För min man var däremot dörren inte öppen utan stängd. Han fick vackert sitta utanför i väntrummet, inga män de första fem centimetrarna, regler är regler. Därför satt jag där också. Och drack coca-carola. Och gick upp i brygga av smärta ungefär vart 3e minut. Och tänkte att det här har många kvinnor gjort före mig, både de tuffa och de svaga. Och alla klarar det. Vissa säger att det är en häftig upplevelse. Vissa säger att visst gjorde det ont men det glömde man fort när man sedan fick underverket på bröstet.

Ingen hade förberett mig på de vidrigheter som försiggick senare denna natt och långt in på eftermiddagstimmarna nästa dag. Jag var chockad länge efteråt, jag är nog fortfarande chockad, om jag tänker efter. Där låg man alltså och lät ha naturen sin gång. Och det kunde man ju ha räknat ut med arslet att naturen som vanligt skulle vara vidrig, brutal och onaturligt obehagligt ond. Och varför jag inte sa ifrån om att jag skulle ha epidural eller åtminstone petidin, det undrar jag fortfarande. Jag tror att jag helt enkelt var för svag - jag orkade inte. Jag dog ju en smula. Sedan levde jag igen, men det är en annan historiett. Just då dog jag och det var fan i mig varken läckert eller skönt.

Sedan kom hon ju, som ett yrväder en novembereftermiddag. Hon Lovisa den lilla och den bästa. Glömde man smärtan, glömde man det vidriga? Var hon alldeles underbar, sagolik och värd all vedervärdig möda? På a svarar jag Nej och på b svarar jag Ja - det ena behöver ju inte utesluta det andra. Fittan sprack från kant till kant, elva dog i dimman. Men som vanligt vill jag poängtera att jag inte bajsade på mig, vilket nog är det jag är mest stolt över i livet.

Och jag dog faktiskt lite där på förlossningsbordet, på riktigt alltså. För efter detta är det iallafall inte mitt liv som är viktigast, det är inte jag som står först i kön längre. Jag står precis bakom och håller i den lilla när hon tar sina första stapplande steg. Allt jag har vill jag ge till henne och ingenting förutom hon känns egentligen särskilt viktigt. Kärlek. Love Lovisa.

Grattis på födelsedagen, min lilla.