Cade Lovisa

Veckans rabatterbjudanden

I ett föga händelserikt liv som mitt kan det mest exalterande som händer en dag vara att gå på ICA. Eller Willy's om det är ett extra exotiskt dagsschema.

Därför har veckans jobbigaste händelser utspelats sig på just dessa platser, händelser som har fått mig att stå på sammanbrottets rand.

På Willy's letade jag efter mandlar i cirka 15 minuter, innan jag blev så ledsen att jag istället övergick att leta efter en plats att hänga mig i butiken.

På ICA köpte jag två paket Zoegas för 45 spänn, bargain tyckte jag och kände mig nöjd. Tills jag när jag nästan var hemma kollade mitt kvitto och såg att jag inte erhållit rabatten. Som ett bevis på löjlighet trampade jag tillbaka till butiken och hävdade min rätt till avdrag till kassörskan, som i sin tur upplyste mig om att jag inte handlat för de för rabatten erfordrade hundra kronorna. 95 kronor hade jag kommit upp i. Regler är regler. Med svans mellan ben återlämnade jag det ena cp-dyra kaffepaketet och cyklade hem på sura trampor och kände mig ungefär som den mest misslyckade och fulaste handikappskadan i världshistorietten.

Sådana saker kan få den labile på fall. Nästa gång jag stöter på motgång i dagligvaruhandeln finns det risk för ett oerhört pinsamt offentligt sammanbrott, det känner jag med skräck på mig.

Lilla kvinnan i köket

Här har man fått en liten kvinna, vars största intressen är att diska och plocka med skor. Säkert gillar hon att städa, tvätta, stryka också, men dessa leksaker har vi inte introducerat ännu. Små plastvarianter av tingestar såsom strykbräden, spisar och hushållsassistenter är ju annars väldigt heta, och ges med självklarhet bara till flickebarn. Grävskopor åt pojkarna, karlarna har sitt.

Här hjälper Lovisa mormor att tömma diskmaskinen, det gör hon varje dag, för det är så vansinnigt jävla roligt.

Åh, typiskt

Idag hade jag en telefonintervju. Ett par minuter in i samtalet får jag en tupp i halsen, en riktigt retlig en som vägrar ge med sig. Jag harklar mig ljudligt och torrhostar. Detta fortsätter under resten av samtalet. Jag får dessutom en svag lite svajig röst, jag låter sådär liten och löjlig, säkert osäker.

Detta hade kanske varit okej om jag hade haft vett att säga något i stil med "ojdå, jag har visst något i halsen, ursäkta mig". Men icke. Jag säger INGENTING. Som om det vore normalt att låta sådär, som om det vore helt ok att hosta rakt in i någons öra (nej, jag höll inte undan luren medan jag hostade, inte alls). Vilket äckel, tänkte hon säkert, hon intervjuarn.

Dessutom var det så svårt att prata att jag blev fåordig. Vilken vinnare.

Tror du att jag får jobbet?

Dra mig baklänges.

Och nu blir det reklam

Älskar't - som vi säger på McRånalds.

Socialfallets strategi

Om du går på restaurangbesök i grupp och notan ska betalas individuellt vid kassan, kan det vara smart att vänta med att betala sist av alla. Förhoppningsvis har alla lagt ett par extra spänn mot sin slutsumma, så blir det mindre kvar för dig att betala. Snyggt, och det drabbar ingen fattig.

Vänta tills du kommer till gymnaaasiet

Igår var jag ute och svirade i Lunds centrum med stora delar av mitt gymnasiegäng. Det var väl egentligen bara en som fattades, hon som bor i Göteborg. Annars var alla där - Helsingborg, Malmö, Esarp och Lund fanns representerade.

Och vad gamla vi har blivit, vad längesedan det var allt begav sig. Fast ändå är vi samma. Vi har känt varandra i nästan 20 år nu.

Det var 17 år sedan vi halsade 80%-ig Strohrom för att våga vara med som Muppet Show i revyn i nian. Med Sverre på pianot. Det var lika längesedan vi spelade in relationsdramat "Åktenskapsfrågan" i Lottas föräldrars vardagsrum. Det var på den tiden vi använde sprit som "medicin" och en pappa som var doktor skrev ut tabletter mot hjärtklappning inför skolredovisningen. En annan gång bjöds man på en flaska häxa till frukost, för att våga redovisning, med fnitter istället för rodnad.

För nästan lika länge sedan hade vi 80-talsförfesten i den där källaren där allt hände (det var där vi såg Top Gun och Dirty Dancing cirka 50 ggr stycket). Föräldrarnas spritgömma tömdes och flaskorna fylldes upp med vatten. Vi blev snyggare och snyggare med hjälp av axelvaddar, våffeltång, turkos ögonskugga och vodka. Allt filmades, allt finns kvar. Sedan körde en pappa de tre packade tonåringarna på fest i Dalby. Där stannade vi inte länge. Det snurrade för mycket. En av oss fick ta cirka 5 olika taxibilar hem för att hon hela tiden blev utslängd för sitt spyende. Det var då.

Vi reste till Grekland, jag tror det var 1996. Nån fick nästan stryk för att hon sa "sluta titta på min fitta" till en snubbe som visade sig vara svenne. Gissa vem. Kunde väl inte jag veta, Ios är väl inte Sverige, bara nästan. Sedan var det någon som nästan "älskade i regnet", dvs hotellduschen. Och nån annan som inte kunde hålla sig och gjorde på sig i en trappa. När vi lämnade hotellet brakade övriga hotellgäster ut i glädjesång: "The singers are leaving!". En veckas bräkande av snapsvisor ackompanjerat av 3 liter Rotunda-vin a 6 kronor buteljen hade visat sig lite väl magstarkt. Det var tider det.

Det var festival varje sommar, skidsemester på vintrarna, sedan studentnationer, baler och allehanda trams. Allt i ett töcken av alkoholdimma. Vi minns inget, men roligt var det.

Sedan var det vissa, alla utom jag, som stadgade sig och blev någorlunda vuxna. Vissa har 10 år gamla förhållanden. Barn uppemot 11. Alla har bil. Examen. Jobb.

Jag är lite på efterkälken. Men det gör inget, för ändå är vi nästan samma som vi var då när vi först träffades. Lika snygga, lika roliga, bara lite torrare. För en utomstående som tittar ser vi kanske ut som ett gäng låglandskossor, mammor på stan som fått en kväll ledig från familj och ansvar, lite för korta frisyrer, lite för lite smink. Men egentligen är vi fortfarande dom där 6 skojarna vi var, om än vissa mer än andra lägger band på sig, på den tiden det begav sig i Lottas källare, på Sodom, i Pelarsalen, Zell am See, Munka Ljungby folkhögskola och på Jesus hostel i London.

Min bäbis är sötast i hela världen - det ser jag väl

Saker som gör att jag är Mamma med stort M - och tvärtom

När jag går i klädaffärer tittar jag inte på modekläder åt mig själv utan går direkt till bäbisavdelningen och botaniserar. Det märkte jag idag när jag hade en stund över efter att jag varit hos jobbcoachen och ystat en ost eller två.

Alla pengar jag spenderar, och jag har egentligen inga att spendera eftersom min spenderbyxa i princip är tömd på mynt, lägger jag på den lilla snygga. Idag har hon fått nya strumpbyxor, ny klänning och nya skor. Själv fick jag ärva ett par gamla avlagda strumpbyxor som inte ens dög för min ömma moder, köpta på barnavdelningen, storlek 158 centilong. Satt som korvskinn, som en kniv i ryggen på länsman, snyggt ska det va.

Sedan har jag också, för att kompensera, varit tre gånger på ungdoms-macdonalds idag - en gång för att kissa, en gång för att smörja mitt krås och en gång för att köpa t/a till min man. Jag har använt smink, och inte bara grundmink som svenne, utan även kajal och skugga och rouge. Och dessutom haft för kort kjol, samt jättelångt hår i opraktiskt men snygg frisyr, och skinnblus till det. Kanske att jag svor lite för mycket och var ironisk enligt min jobbcoach. Och dessutom tror jag mig ha druckit lite för mycket vin för att det ska anses kliniskt rumsrent och politiskt korrekt.

Jag har dessutom fotograferat min dotter ungefär 65 gånger, och tänkt att det här är nog Sveriges kanske världens snyggaste människa.

Imorgon har jag möte på socialkontoret med en socialtant. Gud hjälpe mig om den fan fanns. Godnatt.

Vinter-09: En lång, kall vinter

Nu står Kung Bore runt hörnet och hotar med ispsikan, därför har jag investerat i en overall till det facila priset 40 kronor som gör att Lovi ser ut som en astronaut.


Som alla borde känna till vid det här laget blir allt jävligt mycket roligare om man är snygg.

Bevis på min dotters intelligens

När man säger "var är x?"eller "cadê x?", svarar hon "däää!" och pekar. Följande ord kan hon, vissa av dom på två språk:

katten/gato

hund/cachorro

ankan/patinho

apa/macaco

passarinho

flickan/menina

lampa

cavalo

Shiva

umbigo

barriga

näsa/nariz

boca

Cecilia

gubbe

papai

mamma

mormor

vovó/vovô

Pingu

Gato Negro

Pippi

Nasse, Nalle Puh

Mônica, Cebolinha, Magali

Iggle-Piggle

cachaça

majskrok

Nenê feio

Mimmi

Sofie

chapéu

Och säkert fler som Mormor kan berätta om. Och här några specialare som leder till handling:

Var är Guran?

-Lovisa plockar upp Guran medan hon gör pussljud och ger honom till mig så jag kan pussa.

Cadê nenê?

-Lovisa pekar på sig själv med pistol-mot-mot-tinning-gesten och säger "nenê!", urgulligt.

puss/beijinho

-Lovisa pussar och smackar

hejdå

-Lovisa vinkar

upp med händerna

-Lovisa sträcker händerna i luften och säger "aaaaaah!"

klappa händerna/bate palminha

-Lovisa applåderar

parabéns

-Lovisa applåderar

telefon/telefone

-Lovisa tar upp telefonen och sätter långt bortom örat och säger "allå!"

kamma dig

-Lovisa tar upp borsten och drar den mot huvudet

uta

-Lovisa kramas

De ord (ljud) hon oftast säger själv är mama, momo, papa (pappa sägs viskande), däää, ja, hejj, vovo, nene.

När hon nyss har nyst skrattar hon hysteriskt.

Aaaaaaauuuuuuuu! Älskar't.

Meddelande från en av mina jobbagencys

Hej Ulrika!

Din Jobbagent har hittat följande tjänster som matchar din profil:

- VD


För mer information är du välkommen att besöka vår hemsida.

Lycka till!

Med vänliga hälsningar:
Randstad AB

Eller hur. Dra den om rödluvan/snödrivan när ni ändå är på g.

Engelsk tv i Sverige på datorn, ja tack

Japp, skönt att veta att Dfs fortfarande har rea på sina soffor. Alltid rea, dvs alltid dyrt. Lättgenomskådat! Men gött att se x-factor, ingen ursäkt att man bor utomlands, i det globala nätverket kan man se alla analer, lätt som en plättlagg.

Nu är det 10 deltagare kvar. Skönt att bli av med de talanglösa rötäggen, de ostigaste av nyystade camemberter. Idag släppte vi han den trista med vårtan i ögonbrynet, fan vad skönt att slippa höra honom yla. Och stripporna flög ut med fittan före i förra programmet, tack för det.

Nu ska vi i tur och ordning göra oss av med:

Rachel - meningslös menlös kärring med ståfräs på huvet och förutsägbar attityd, trist varar länge.

John&Edward - talanglösa, tondöva fjantiga fjortisar har ej i sångtävling att göra, duger inte, bort.

Miss Frank - tre småfeta fula kärringar som sjunger illa och ser illa ut tillsammans. En av dom rappar - så jävla 93. Usch.

Joe - smörig, ful, personlighetslös, ostig, trist bög med darrig pojkbandsröst. Blä.

Lloyd - svag röst, löjlig frippa, typiskt att man ska ha en liten gosse med, för fjortisarna, men gudars skymning vad tradig han är. Enda behållningen är att han ser ut som Marcy i dörren på Dublin, det är kul.

Danyl - Jo visst han kan sjunga, men är han kul? Nej.

Olly - Jo, visst han kan nog sjunga, men med ostiga rörelser som om han hade en orm i brallan, krälandes uppför byxbenet, vilken larvig dans att förknippas med, förutsägbart, pinigt, nehejdutack.

Tills vi har de tre i eliten kvar.

Stacey - hon är kul för att hon snackar som om hon vore total-cp och genom-clueless och sedan öppnar hon munnen för att sjunga och låter alldeles flott och fin.

Lucie - hon är söt, hon är gullig, hon har fin röst. Men det är klart, hon vinner inte.

För vinnaren i år det ska bli Jamie. Rock and roll afro, bäst på allt, tuffast, snyggast, coolast, inga problem, och med åldern inne. Den tar vi, sa polisen.

Så blire. Och det med all rätt.

Aldrig nöjd

När mitt barn inte vill sova på kvällen (alltså efter 10) eller stiger upp för tidigt på morgonen (alltså före 10) blir jag grinig och gnäller om EGENTID. När ska jag få tid att måla naglarna och pilla mig i skrevet?

När mitt barn sover för länge på eftermiddagen eller på kvällen när mitt barn gått och lagt sig och jag fortfarande är vaken, då saknar jag henne.

Nu t.ex. Hon bara sover och sover. Jag måste gå in och titta ibland, inne i sängkammaren. Där ligger hon och myser med sig själv i lilla sängen. Ska hon inte vakna, ska vi inte leka, ska vi inte utta, kramas, peka på djuren och säga dääää? Va?

Jag saknar henne när hon sover. Men när hon varit vaken för länge blir jag frustrerad.

Kan man kanske uppfinna en bäbis som sover en liten stund ungefär varannan timme och sedan igen hela natten, det vore smidigast så.

Iggle-piggle

Här är han, den trevligaste av alla i drömmarnas trädgård. Utrustad med snuttefilt, skuttig och glad, självklart snyggast.

Mycket bättre än de andra stollarna i drömträdgården, tycker vi. Makka-pakka och hans tråkiga stenar, och det faktum att han gillar att torka sina vänners ansikten, vad är det för en sjuk faiblesse. De där pipiga irriterande pontipinerna som jämt ska räkna hela skaran, så evinnerligt tjatigt. Och Upsy Daisy med sitt repetativa upsy-daisy-ooopsy-daaaaisy, är det allt hon kan säga. Tomblibooerna är väl de enda som kan tävla om titeln som tuffast i trädgården, dom tappar nämligen sina byxor när dom minst anar det, vilket är coolt. Men sedan får man höra att dom allltid borstar tänderna innan läggdags och dom kan genast avfärdas som töntar.

Men Iggle-Piggle han är fin, flyter runt och sover i sin lilla båt med sin filt som segel, det är snyggt det. Här tittar vi varje dag. Sjukt bra låt också (man kan dock ifrågasätta introt där nån tjomme cirklar finger i en baby-handflata och säger obegripligheter på finskklingande dialekt "men någon jag TJänner...").

Du behöver dock bara titta på ett avsnitt för att haja hela grejen, för på engelska barnprograms vis (Teletubbies etc) upprepar man exakt samma handling i varje avsnitt. Brist på fantasi eller så tror man sig leverera vad målgruppen (dumma engelska toddlers) vill ha.

11 månader - Lilla sötaste

Lagen om alltings jävlighet

Lagen om alltings jävlighet går ut på att ingenting är så dåligt att det inte kan bli värre. Och det här med att en olycka sällan kommer ensam.

Förlorar du jobbet en dag kan du blint räkna med en släng av cancer med. Malign, galopperande och dödlig.

Om du föder ett cp-skadat barn är det säkert fult också. Och har astma. Svår närsynthet. Kanske diabetes och säkert ADHD.

Blir du rånad av en skummis på vägen hem i mörkret, kanske du blir våldtagen av nästa. Analt.

Om du är så jävla värdelös att du inte kan skaffa ett herrans jobb får du ingen lägenhet heller.

Lagen om alltings jävlighet. Det tycker jag känns otryggt.

Lång näsa

Eftersom jag inte får någon fet respons på de jobb jag sökt hittills har jag nu anammat en mer aktiv approach.

Jag söker alla jobb, minst 10 om dagen, även de jag inte är intresserad av eller kvalificerad för.

En man 35-40 med låg panna, sökes? Ja visst för fan. That's me.

Eller vad sägs om denna formulering, som jag använde i ett ansökningsbrev nyss:

Jag har visserligen ingen direkt erfarenhet av transportbranchen, men är oerhört fänglsad av den och lär mig nya rutiner på rekordfart.

Yeah right. Fängslad my ass. Men det är vad jag gått och blivit, en hora rätt och slätt.

Låg panna, fan vad fult, vad ska dom med det till.

Another day, another job interview

Idag har jag haft jobbintervju med den fördelen att förfarandet skedde helt på engelska och jag därmed har ett sjuhulvetes försprång på svenne-banan och hans cp-svengelska.

Imorgon kommer besked om utfall.

Jag tycker som sig bör att jag vore en perfekt person för dom att anställa, bättre saft har ingen haft, men det kan ju som vanligt röra sig om 450 sökanden till 1 post och ett svar i stil med det jag idag fick från marknadsassistentintervjun när jag bad om feedback på ratningen:

"Det var inget fel på din insats Ulrika din tur kommer, du har kvalitéerna och ambitionerna."

Som språkpolis kan man ha mycket att anmärka på kommatering och meningsuppbyggnad, men jag väljer att ignorera detta och bara konstatera att han gjorde ett fett misstag i att rata mig. Big mistake, BIG, som Julia Roberts sa i Pretty Woman till Hollywood-boutique-kärringen som inte ville sälja till en hora.

Nu blir det någon annan som får mumsa på karamellen, nu är det en annan arbetsplats som kommer att förgyllas istället. Kanske den jag var på idag. Kanske jag börjar redan på Måndag. Håll i hatt och tumme.

They got the C***-factor

Vem fan behöver tv-apparat när det finns internetch. Jag kan kolla på alla engelska analer så mycket jag orkar, dom finns minsann inte i den svenska tv:n. Mest av allt vill jag kolla på X-factor, och mest vill jag se hur vacker Cheryl Cole-snyggast-i-hela-världen är. Så det gör jag.

Och vem åkte ut? Jo, det gjorde naturligtvis stripporna. Dom tyckte nämligen att det var tråkigt att uppmärksammas för sitt strippande istället för skönsjungandet. Därför klädde dom ut sig till burleska moulin rouge-horor inför sitt uppträdande. Trovärdigt!

Ut slirade dom på halvnakna brummor till ingens förvåning.

Tätstriden står mellan Jamie och Lucy. Heja heja!

Loppor och löss

Äntligen fick jag se vad mussarna har innanför burkorna. Och det kan jag tala om, att det var alls inget som hade potential att framkalla kåtslag hos betraktaren. Tvärtom.

Jag har alltså varit på Loppis. Den där på Södra Esplanaden som funnits i Lund under alla år men som jag aldrig lyckats ta mig till för att jag varit för trött eller för bakfull. Nu, 33 år in i livet, gjorde jag min premiär.

Verdict? 95% skit och snusk. Någon tjomme sålde tex toalettsitsar, visserligen paketerade i kartong, men ändå. Usch. Värsta pråliga glasstatyetterna och vämjeligaste porslinskaninerna. Udda tallrikar, bruna stötta muggar med terand, kärringkläder i drivor, äckliga söndertuggade gosedjur.

Jag undrar hur dom gör som lyckas fynda på loppis och secondhand, dom måste ha någon slags radar med vilken dom kan se förbi all dynga för att lyckas riva åt sig godsakerna. Jag äger inte den förmågan. Jag ser inte skogen för alla träden.

Dessutom blir jag oerhört snobbig i sådana här sammanhang. Jag vill inte att mitt barn ska ha på sig någon annan äcklig unges avlagda. Det måste isåfall vara någon fräsching som haft plagget, man får kolla in föräldern eller skojaren som säljer, om den ser någorlunda ren och snygg ut kan man kanske överväga att handla.

"Vad tar du för dessa persedlar?" frågade jag och var överdrivet artig och artikulerande. Vilken snobb i läderblus och gymnastikskor.

Sedan tog jag mig samman och köpte en overall, en mössa och en träleksak av en i kort praktisk frisyr och med tvååring på axlarna. 55 kronor utan prut. För att pruta var jag nämligen för snobbig. Det drabbar ingen fattig.

Eskimo Disco 7 -11 featuring Pingu

Den här videon tittar vi på varje dag. Inget fel med ett repetativt liv. Och så dansar Lovisa. Typ snyggast i kommunen. Älskar't.

Mamman stryker högvis och pappan sorterar post. Precis som det ska va. Fruntimrena har sitt. Karlarna med. Och Pingu bara dansar, ler och leker.

Mwat mwat!

Hennes barn kanske är apor?

Jag tänker på Anna Anka varje kväll jag sätter pyjamas på min lilla. Ytterst irriterande. Detta sedan i Måndags. Jag undrar om det är jag, hon eller bäbisen som är äcklig.

"Jag bytar pyjaumas pau minna ongar vaRje daug. Det är ju skitällit att ta samma, så i mitt hushåll auR det ny pyjaumas var daug"

Säger hon.

Och det kanske stämmer. Där har hon den lilla snuskhummern legat och svettats och gjort gud vet vad hela natten i pyjamasen. Att sätta samma nästa natt är, enligt Anka och därmed hela svenska folket eftersom hon enligt folkopinionen "säger det alla tänker men ingen vågar säga", oerhört snuskigt.

Och så ska pyjamasarna skrykas också. Det är viktigt med skrynkelfritt om natten.

Mycket får man lära sig om man tittar på kvalitets-tv.

Jag förutspår dock att Anka-hysterin ska lägga sig nu och alla ska inse att hon var rätt jävla ointressant, obehaglig, otrevlig och ouppfostrad. Det kan lätt bli så.

Och så kan jag fortsätta använda samma pyjamas tills den blir nerkissad, nersölad eller nerbajsad utan att min dotter klassas som äckel. Så.

Låt dig inte luras!

Tillhör du, liksom jag, gruppen av lite småfeta som behöver lasta av ett par kilo eller tio?

Då vill jag bara upplysa om en sak som det inte verkar vara många som är medvetna om.

Akta dig för lightprodukter! Vi vet ju redan att Cola Light framkallar om inte cancer så iallafall huvudvärk (fast just det tror jag är bullshit). Nej, akta dig för lightvarianterna, inte för att de är farliga utan för att de är dumma!

Jag snackar om produkter såsom lättmjölk och lättyoughurt. Allt producenten har gjort är att hälla i vatten. Ja, det är säkert. Blaskigheten i lättmjölk är inte att leka med, minimjölk ska vi inte ens tala om. Herregud, vatten kan jag väl hälla i själv om jag vill minska på fettprocenten. Den kostar dessutom samma som standardmjölken. Och lättyoughurt då, som jag var tvungen att köpa för att Willy's hade slut på starkyoughurt. Bären, linfröerna, sesamfröerna och mandlarna (ja, jag äter en hälsosam hemma-musli) sjönk direkt till botten, ingen spänst alls i youghurten. Fy för den lede.

Om du alltså köper en liter standardmjölk kan du tillsätta lika mycket vatten och vips har du TVÅ liter lättmjölk. Till samma pris. Alltså är det dubbelt så dyrt om du köper lätt i affären där de redan tillsatt vattnet du har hemma i kranen.

Lurendrejeri är vad det är. Man spelar på den tjockes samvete, inte ska väl jag ha full-fat, jag min knubbis, bäst att vara "duktig" och ta lätt-light.

Men nehejdutack, den gubben går inte på mig, jag kan addera mitt vatten själv om jag vill ha blask, sådetså.

Grön av avund

Den av de 7 dödssynderna som är absolut syndigast idag verkar vara avund. Häxan Avundsjuka är den fulaste fisken man kan vara. Man vågar knappt klaga på sina medmänniskor, med rädslan för risken att verka avis. Man kan till exempel inte som tonåring öppet säga att man tycker att någon av de s.k. bloggdrottningarna (Kissie, Dessie, Pissy, Blondy) är fula, patetiska och cp-skadade. Och om man så gör måste man alltid dementera att man är avundsjuk. Det är det värsta man kan vara. "Fy vad du är äcklig och ful, och NEJ jag är inte avundsjuk", säger de andra tonåringarna i bloggkommentarerna och de fullständigt lyser gröna av avund.

Och varför skulle de inte vara det? Inte på vilka de ÄR, uppblåsta idioter med ointressanta liv, men på vad de HAR. Fan, vem skulle inte vilja tjäna sig en hacka på att skriva "idag har jag fikat", "idag har jag på mig det här". Så enkelt, så dumt. Och alla som läser smörjan tänker så klart att det där hade jag kunnat göra minst lika bra, om inte bättre. Då blir man arg, då blir man avundsjuk. Och det är inget fel med det.

Själv har jag ingen skriande behov att bli bloggdrottning, utan jag är mer avundsjuk på de här donnorna. För att de är så jäääääääävla snygga. Cheryl Cole kan så klart ingen mäta sig med, hon är den alla tjejer vill vara och alla killar vill vara med. Så klart, en underbar människa. Och som inte ens har behövt börja med botoxen. Smink, hairextensions och brun-utan-sol-spray räcker gott nu för att stoltsera på pallen som världens vackraste kvinna.

Men de andra tre då, 60-talisterna, hur fan lyckas dom? Pengar och injektioner, så klart. Men fy fan vad snygga dom är, fy fan vad jag är avis nu när mitt ansikte snart faller ihop och mina ögon begravs i rynkor. Skitavundsjuk. Och varför ska jag hyckla med det?

Det kanske är ok att vara sotis på dessa superkvinnor jämfört med airheads och dokusåpa-pattlisor, för dom har ju dessutom en talang att sjunga eller skådespela. Fast det är inte det dom är bäst på, det finns andra som är mycket bättre. Nej, bäst är dom på att vara snygga, och fy fan vad roligt dom måste ha när dom är så snygga.

Bara för att jävlas har jag dragit fram lite bilder på dom från deras pinsamma förflutna. Bara för att jag kan, bara för att jävlas. Cheryl Cole är så klart snygg ändå, det kan ingen rucka på. Men de andra ser rätt risiga ut, och detta var innan botox, så dom ser nästan äldre ut än vad dom gör idag.

Vad fan har ni på er? Ska ni på maskerad? Och vad fan har ni gjort med håret? Är det peruker från Butterick's?

Haha, där fick ni så ni teg.

Cadê os passarinhos?

Här skådar vi fåglar från köksfönstret. Det är därför vi ser så härligt drömska ut. För vi ser inga.

Men Lovisa kan massa portugisiska ord. Om man säger cadê os passarinhos? pekar hon upp mot skyn och fåglarna. Om man säger cadê os cavalos? pekar hon mot tavlan med hästarna. Om man säger cadê a menina? pekar lilla fingret på tavlan med flickan som sitter vid brunnen. Och om man säger cadê Shiva? pekar hon mot shiva-statyetten.

Vänta nu, stopp ett tag i lagens namn, protesterar du. Vabeva, en shiva-statyett, en gudaavbild, i ditt hem, vadan detta sjuka?

Ja, vi driver gäck serru. Gör oss lustiga på hans, Shivas, bekostnad. Smart va.

Tjärlek

Yttersta formen av förnedring

Inatt drömde jag att jag fick det där jobbet på ABF. Fast jag fick inget eget skrivbord, utan fick sitta i en vilstol ute i receptionen och jobba. Ingen dator heller, utan bara ett kollegieblock och några dokument att arbeta med. Vad fint det kändes.

Och där har vi det i nötskalet - det förnedrande jobbsökandet, kravet att man måste söka vad fan som helst för skitjobb, att man ska nöja sig, att JAG ska jaga DOM.

När det borde vara tvärtom. DOM borde sukta efter min snillrikhet, intelligens och förträfflighet. DOM borde självmant vilja ha en creative thinker with a can-do attitude. Jag borde inte behöva anstränga mig och suga pung för att få jobb, jag borde inte behöva söka bajsjobb jag helst ändå inte vill ha, det är fan inte rätt.