Självanalys

Jag är:
a. roligare än andra
b. konstigare än andra

Det märks i sociala sammanhang. Att jag är rolig är ju ingen nyhet, men det som förvånar är hur tråkiga folk över lag är. Spända, torra och olustiga är vad dom är. Allt dom säger är förutsägbart, trist och platt – inga höjda ögonbryn, inga aha-upplevelser, inga skratt. Ingen vill sticka ut, ingen vill väcka uppmärksamhet. Och nu grovgeneraliserar jag.

Med roligheten följer också att jag uppfattas som konstig, lite knäpp, lite svår. Man vet inte om jag är allvarlig, ironisk eller till och med sarkastisk. Det är sådant man lär sig hantera och uppskatta efter hand, men till att börja med skapar min approach ett visst mått av förvirring.
Och jag gillar ju chockvärdet. Att få folk att rycka till ur sin dvala, skratta lite i sin vardagsmisär. Principen att det är skönt att svära i kyrkan applicerar jag i många situationer. Men när jag anser mig vara lustigkurrig skojare, kan nya bekanta gärna tolka mig som konstig, på gränsen till vulgär. Man får bjuda på det.

Vardagsexempel:

Generellt sett äger jag inte förmågan att kallprata. Detta för att jag tycker det är så evinnerligt tråkigt. Jag har fan inte ens tid med mina riktiga vänner, hur ska jag ha kraft att ge tid till tomma nissar vars mundiarré hotar att söva mig med sin tristess? Igår på Manpowers julmiddag kom det till exempel fram en snubbe som jobbade som säljare och ville kallprata (jaha, vad heter du, vad jobbar du med, vad gott det ska bli med mat). Henrik hette han och såg ut som den fjant han var. Himla kul att träffa nya människor. Det var bland det tråkigaste samtal jag haft det här året, och det var inget jag dolde att jag tyckte. Suck.

Sedan satt jag till bords på ovan nämna kalas med ett gäng låglandskossor, alla konsulter på mitt företag. Världens tråkigaste människor med världens tråkigaste samtalsämnen.

Ja, nu blir det nog rusning efter de ekologiska julskinkorna i år.

Min katt kissar i en låda i hallen.

Jag är laktosintolerant därför blir jag körig i magen när jag äter mjölkprodukter.

Ibland tror jag att jag har ett barn för att min pojkvän/sambo är som ett.

Gud, vad ris à la malta är gott. Vad ska vårt quiz-lag heta? Jag vet, Ris-à-la-Malta-lovers, så himla fyndigt.

Sedan var det en kärring i just Ris-à-la-Malta-lovers som var helt bombsäker på att Jesus hade talat hebreiska, men jag visste ju att det var armeiska. Men så lät jag henne hållas. Och så fick vi fel. Jag blir så jävla lack. ”var fan hittade ni henne?” utbrast jag till resten av lagkamraterna efter att vi hade förlorat och kärringen redan gått hem. Vilken sopa. De skrattade visserligen åt mig – och åt min Karl-Bertils ömma moder-imitation, min analys om grisköttet som lika gärna kunde skapas direkt på laboratoriet utan grisar involverade – men de såg samtidigt konfunderade ut och det var ingen som kontrade med något kul själv.

Och alla tog det lugnt med spriten, on a school night liksom. Det blev till och med en drinkbiljett över som jag inte vågade ta, vilket grämde mig (alkoholmissbruk är vad det kallas).

Nej, vet du vad, jag tror inte jag passar in, jag tror aldrig att jag kommer passa in, och det är jag fan i mig glad för.