Hej, jag heter Ulrika

Och det gör inget att jag heter Ulrika!

Det fanns en tid då jag tyckte att Ulrika var en tråkig tjej, Ulrika H as apposed to Ulrika N i klassen liksom, lite för blyg, lite för tafatt. Ulrika, hon utan smeknamn, hon utan kompisar. Hon med alla gosedjuren. Hon som man som förälder röt åt om man var arg.

Sedan kom ju Ullis, den där tonåringen som blev rödlätt i ansiktet, men som var rolig med sina östgöte-parodier, som åkte på skidsemester, som ernådde fjortisfylla de luxe vid 17 års ålder och fick åka till lasarettet och spy. Hon var rätt kul, om än omogen, om än snedsminkad och lite osäker. Begär inget, men vill ha allt.

Därefter föddes Ulla. Lill-tanten som vägrar bli tant. Som lever efter mottot att allt blir mycket roligare om man är snygg. Det finns inget som heter för kort kjol eller för mycket smink, och fullast vinner. Hon är rapp i både käft och tanke, ett socialt vidunder och yrväder, alltid med där det är som mest action, alltid på g, alltid på väg.

Men nu är hon tillbaka, Ulrika. Inte den tråkiga, inte den osäkra. Kanske den vuxna versionen, den med lika delar Ullis, Ulla och Ulrika – den som tar det bästa ur det mesta. Fortfarande roligast av alla, lite tuffare än de flesta. Ulrika 2.0, fortfarande betaversionen, men jag börjar bli varm i kläderna nu, jag tror minsann jag börjar trivas som Ulrika. Bara jag ibland får vara Ulla och Ullis också.