Hemma bäst, fuck the rest

Jag har inget socialt liv längre. Och det kan tyckas anmärkningsvärt med tanke på vilken avancerad socializer jag var för bara några år sedan. Sitta hemma och fisa en kväll utan sällskap? Ja eventuellt om jag måste, men aldrig på en fredag. Att det går flera veckor och ibland månader mellan att jag är full, det är också en stark kontrast mot hur det gick till under åldersspannet 18 till 32, då jag tror jag kan räkna vita veckor på ena handens fingrar. Nu tar jag på sin höjd en mugg glögg om aftonen, och blir kymig i magen och lägger ner verkstan. Och tar jag i med hårdhandskarna blir jag bakfull, vilket är mycket ovant och inte känns bra med en bäbis på sitt ansvar.

Ja, det stämmer, jag har helt enkelt blivit en tant, en kärring på riktigt. En sådan där mamma som bara är mamma. Nästa steg blir sluta sminka och klippa kort och praktiskt. Och fotriktiga skor och storhandla på Willy’s/AG:s favör. Man gör alltid så. Och jag varken har vett att skämmas eller vara missnöjd. Jag trivs ju bättre här, hemma i mjukisbyxan. Bland det roligaste och mest exotiska jag kan tänka mig att göra är att gå till Ica och botanisera bland dagligvaruprodukter. På riktigt.

Jag minns att man alltid sa, att det viktigaste det är vänner, pojkvänner dom kommer ju och går. Vänner är bestående, dom har man för livet.

Men så är det ju inte längre, snarare tvärtom. Vänner försvinner ju när man inte har möjlighet att ses, när man inte är med på fredagspinten, när man aldrig har tid (lust?) att höras, när man har olika intressen eller inriktningar på sina liv. Mannen däremot, han som är far till barnet, han består, han finns kvar, han kommer alltid att vara med. Och klyschan stämmer att när man får barn blir allt annat än barnet relativt oviktigt.

En gång i tiden var jag spindeln i nätet i bekantskapskretsen, var den som styrde upp bus och var med på allt.

Nu ringer jag aldrig till någon och ingen ringer någonsin till mig. Jag tror inte ens det är många som har mitt nya nummer, vad ska dom med det till, liksom.

När man bodde i England hördes man inte så ofta med sina svenska vänner, och när man flyttat ifrån England hörs man av allt mer sällan med sina engelska. Det blir lätt så när man inte finns i varandras vardag. Och bara för att man flyttat till Sverige betyder inte det att man per automatik tas upp i gamla vänners bekantskapskrets och umgänge. Med andra ord är man inte aktuell eller spännande för någon.

Och dessutom, med heltidsjobb och liten dotter som man vill maximera umgänget med på kvällarna, och som ju vanligtvis är uppe och leker till midnatt ungefär, har man inte tid med några sociala utsvävningar.

Jag VILL vara hemma varje kväll, jag vill vara med min dotter, och jag orkar inte riktigt prata i telefon, och att chatta är ungefär lika jobbigt med en bäbis som drar en i jackärmen. Alltså finns det för tillfället inget utrymme för eget socialt liv. Skulle jag gå ut och svira en kväll, blir det dessutom sjukt trist för min man som redan varit själv hemma hela dagen med den lilla. Och för den lilla som längtat så hett efter umgänget med mamman hela dagen, och vice versa. Någon måtta får det vara.

Missförstå mig rätt, jag är lite gnällig för att jag inte längre har något socialt umgänge, men samtidigt har jag ju inte själv ansträngt mig ett skit för att skapa sociala kontakter eller föreslagit umgänge, för det orkar jag ju inte.

Livet har förändrats och jag med det, pinten är utskvalpad, fimpen för länge sedan släckt och allt knark har blåst bort som mjöldamm i dimman.

Kvar står jag, stolt och snygg, julgranen redan färdigklädd, bäbisen i fokus och med matlåda med mig till jobbet varje dag - präktig, ansvarsfull och vuxen. Skål och välkomna.