Sol i sinnet

Nu står sommaren som spön i backen här i Skåne, har du märkt det? Den ena kontorsråttan efter den andra låter den likbleka vaden smekas av solljus på lunchtrappan. Någon föreslår glass och alla hänger som i masspsykos på. Det är vad sommarsolen gör med svensken - äntligen finner hen ro, lycka, balans - allt är ljust och härligt, folk pratar med varandra, nästan skrattar.

Mitt högsta önskemål just nu är att få sitta och ljuga på en uteservering med en eller annan docka, en eller annan butelj. Det är vad sommaren gör med mig. Jag vill beer garden, jag vill Constitution för fan, vid Camdens vackraste kanalj, jag vill smygröka, jag vill skratta högt och jävligt åt allt det roliga jag kunde ha haft.

Visst, barfota på en lekplats, kall cola i ett glas, varma glada barn i sandlådan, det är fint det med, men en enda kväll skulle jag vilja ha mitt lystmäte, i form av en livlig afton i pubmiljö med goda vänner. Och jag vill att det ska ske spontant, just en dag som denna, när solen står som högst, när sinnet är suget efter avslutad jobbvecka.

Det var ju så självklart förut, att man fick sin fredagspint. Det var aldrig fråga om vem som eventuellt kunde tänkas var sugen, alla var sugna, I say pint you say vart ska den stå, frågan var bara vart vi skulle gå med vår sugenhet, och den frågan var lätt att besvara, det fanns en handfull favoriter att välja och vraka bland, det var alla överens om.

Numera sitter det sociala yrvädret Vulbansson här hemma på soffkanten med nynattade barn och dricker ett gammalt rödtjut från början av maj medan mannen är ute på lokal. Och det unnar jag honom förstås, fast helst vill jag vara med, just dag vill jag särskilt vara med, jag är så strängt sugen.

Och tyvärr har jag inte längre den där spontana vänkretsen där det i princip bara är att säga pip och så är   alla med på noterna och ses på puben en halvtimme senare. Och i sanningens namn har jag väl heller inte den livsstilen längre. Men inte ens tisdag nästa vecka funkar för mina polare, livet kom emellan. Jag kunde anordna after work kanske, med det fåtal av mina kollegor som är störtballa att vara med, men jag tvivlar på att det heller kan ske särskilt spontant. Kanske en torsdag om tre veckor, men vem orkar med sådan framförhållning? Jag vill nu! Iallafall imorgon. Iallafall på tisdag.

Det är vad sommaren gör med mig, den gör mig sugen på bus och lek och blomma, den gör mig social i ett allmänt sett asocialt liv, och med den attityden har man så klart inget fräckt och spontant kompisgäng att falla tillbaka på, det fattar jag.

Anmäl gärna intresse nedan om du är sugen på att ta ett järn på stan på tisdag, annars håller jag väl mig till på torsdag, då kommer min allra snyggaste brumfru, och aktarej vad vi ska mumsa blomma på min balle!

Vad hände med killar, smink och disko?

Som alla vet fikas det väldigt mycket på svenska arbetsplatser. Ibland kan det säkert vara så att de viktigaste besluten och överenskommelserna sker över en slät kopp med vetelängd. Så kan det vara. Men fikastunden kräver också sitt dösnack. Ge avkoppling för den sönderstressade sargade arbetsmyran. Inga konstigheter.

Då pratas det om saker som inte är jobbrelaterade.

I min arbetsgrupp, eftersom jag jobbar i byggbranschen och eftersom de flesta är 50+ och eftersom de alla är välbeställda pratar vi mest om följande tre saker:

1. Golf
2. Fritidsbåtar
3. Hem och trädgård

Det är ju säkerligen intressanta ämnen för den som regelbundet svingar klubba, har en småbåt i hamn och innehar en prunkande villaträdgård. Men för oss som hamnat lite på glid i vår efterkälke, som fortfarande har ena benet kvar i tonårsträsket, är det inte mycket man har att komma med. Så där sitter jag som en tomte och ler lite fånigt när något tycks vara roligt.

Emellanåt pratar vi visserligen om annat. Fotboll är också ganska hett, och där kan jag väl hänga med, jag kan ju offsideregeln och jag har ju vart kär i både Gary Lineker och Eidur Gudjohnsen, men jag har ju också lämnat det där bakom mig. Ibland pratar vi om vädret, vi är väl inte svennebananer för intet, men det ämnet har vi väl sagt allt om härvidlag, har vi inte.

Så nej, jag är inte aktivast i stan vid morgonfikat, det är jag inte. Eventuellt har de missat det faktum att jag är typ skojigast, klipskast och ballast i kommunen, och det är ju synd för dem.

Idag halade vi dock upp ett nytt ämne, någon hade läst att det knarkades mycket i Malmö, det hade man mätt i avloppsvattnet, och då kunde jag, som vet att det inte är någon som dött av lite knark, vara med i tugget.

Men killar, smink och disko - de lyser med sin frånvaro.

BFF's

I helgen var vi en grupp fräcka morsor från Lund födda 1976 som sammanstrålade i en tjusig Skåne-länga utanför Helsingborg. Jag älskar att se mina barn leka fint med mina kompisars barn. Jag tänker att detta kommer att leda till livslång och vacker vänskap.

Lolo och Turre sticker och jobbar på kibbutz år 2027.

Kanske hånglar hon med Rion på nån tokig fest år 2023. Eller varför inte med Ella-Bella, jag är inte sån.

Eller vad fan, Kibbutz, så jävla 89. De åker väl och trekkar i Machu Picchu, kan jag tro.

Men jag har bara tjejleksaker

Nu börjas det. Jag är ju som alla säkert misstänkt motståndare till allt vad könssegregation innebär. I alla andra sammanhang utom då man ligger tillsammans nakna i en säng, tycker jag det ska kvitta vem som har snopp och vem som har snippa. Så enkelt kunde det vara.

Om inte samhället pådyvlade oss en massa skit om Venus, Mars, mansgrisar och kvinnorfällor stup i kvarten. Om inte denna ständiga uppdelning försiggick. Damgolf och herrtoalett. Dambinda och herrtrosa. Pojkleksaker och flickleksaker, könsuppdelade barnkläder, tufft eller sött, blått och rosa. Tröttsamt är bara förnamnet.

Själv ignorerar jag ju dessa tramserier i möjligaste mån, så även i min barnuppfostran. Eventuellt kompenserar jag till och med det dockiga flickstereotypa med lite extra Blixten McQueen, svart och pangpang, för man måste ju försöka väga upp vad de lär sig på annat håll.

Häromdagen var vi på HM:s barnavdelning, tittade på några balla tischor. "Det här är ju pojkkläder!" utbrister Lovisa. Varpå jag frågar henne hur hon menar, har kläderna månne någon särskild funktion eller sömnad anpassad för en snopp? Nej, jag menar det.

Eller när en dagiskompis av pojkkön sa att han ville komma hem till Lovisa och leka och hon replikerar: "Fast jag har bara tjejleksaker!" - hur menar hon då? Vilka leksaker är det hon styr med underlivet? Dem har inte jag köpt.

Det känns så tragiskt att all min ansträngning att ignorera könsmaktsordningen till trots, trampar det sjuka samhällsklimatet ifatt mitt barn och får henne att ens reflektera över vad flickor får och pojkar får göra och ha på sig.

Man skulle ha levt under en sten, det skulle man fan ha gjort.

Snyggare än snyggast, fittare än fittast

Det är modernt nu, att springa. Alla coola gör det. Gym, det är bara blaha-blaha. Stå och dra i maskiner som en gammal ost, 90-talet ringde och ville ha tillbaka sin trappmaskin, liksom.

Jag är inte sämre än sämst så jag hoppade på springtåget. Tanken var att jag med hjälp av en app av typen "couch to 5k"skulle långsamt bygga upp denna chipskropp till en löpardito på 8 veckor. Detta genom att intervallträna på att springa varvat med gång utefter appens instruktioner.

Men trodde du i din enfald att jag skulle ha tålamod att jobba långsamt, hålla ut i 8 veckor? Nej, du trodde förstås att jag skulle ge upp, lägga springfittan på hyllan och sjunka tillbaka i soffpotatisen med en trehundragrammare ostbågar?

Fel, fel, fel!

Vad jag däremot gjorde var att fortsätta springa när appen sa att jag skulle gå. Det är fortfarande krut i denna gumma, resonerade jag när appen tyckte jag skulle sänka tempot, lite till orkar fan. Och så sprang jag lite till, inte i världsmästartempo, men nog sprang jag. Och lite till. Det finns en tröskel att komma över, det kallas att komma in i lunket på löparspråk, och när man gjort det så är det inget som kan stoppa den joggandes framfart. Man bara fortsätter. Så det gjorde jag, igår:

Du ser ju med eget glasöga, statistik ljuger inte, jag fullständigt krossade 5-kilometersvallen, I could have been in fucking Lundaloppet! Här är min tid på 5 kilometer, färsk statistik från min Endomondo-app: 

Jag blev så sjukt inspirerad av mig själv att jag klickade hem dessa skönheter:

Hur snygg blir jag nu på en skalad banan?

Den sämsta men roligaste konserten ever!

Jag hade väl aldrig kommit på tanken att betala för att se ett gäng gamla greker i kjolar, eller Darin för den delen - men fy vad kul det var med Eurovision-genrep på Malmö Arena. De 120 spänn jag pröjsade unnade jag oavkortat Norges magnifika bidrag. Det är faniminbrasa den bästa låten jag hört på hela 2013 (nåja).

Det bästa var för övrigt inte de sina hemländer representerande artisterna, utan själva upplevelsen att vara del i något så stort. Närheten - jag kunde fan skönja Azerbajdzjanens kroppsbehåring, lukta på Petra Medes puder, höra (skön)sången utanför mikrofonen. Kamerarobotarna som svävade över mitt huvud, vindfläkten när en Ungersk dansare svepte förbi, scenarbetarnas frenetiska sopande mellan akterna. Proffsigheten. Planeringen in i minsta detalj, jag såg den.

Och dessutom såg jag Margaret Berger, Norges fantastiska kvinna, på Emporias shopping mall bara en timme innan föreställningen, det var kanske ändå coolast av allt, iallafall topp tre.

Stuck on a level with you

257 ligger jag och pruttar på. Och tror att jag aldrig ska komma loss med arslet ur brevlådan. Men det gör man ju. När jag gräsänkade mig häromsistens i tre veckor satt jag fast som ett skruvstäd på en nivåjävel, kan ha varit 107, men precis dagen innan de kom hem lossnade det för mig, vilken förlösande känsla, som att gå på toaletten efter en veckas väderspänning på Rhodos.

Vilken sjuk besatthet det utgör, detta helvete kallat Candy Crush Saga.

Dags att bli lite fittare, som prästen sa

Jag har fått ett av dessa berömda ryck. Fitnessrycket. Det började med att jag tyckte jag såg tjock och pösig ut på videon från karaoke-jobbfesten, lite som en kraftig dvärg såg jag ut bredvid den långsmale portugisen jag duetterade med. Och dubbelhakan som åkte fram varje gång jag tog i. Inte ok.

Så då sparkade vi igång LCHF här hemma. Serverade korv med bröd till barnen medan vi själva åt den med räkröra. Ägg och bacon-frulle. Gräddigt mustig broccolisoppa - allt av livets goda, utom förstås det bästa av allt - lösgodis och bakverk. Självklart har jag redan "fuskat" - vad gör man inte när mamma kommer med cupcakes, man kan ju inte annat. Och ja, mamma, jag tänker fuska igen på lördag på vår Eurovision-fest, så snåla ICKE med godsakerna, hör du det?! Och så föll det sig så att det var jobbfika TRE fucking dagar i rad på jubbe denna vecka, måndag, tisdag, onsdag, vad ger du mig för den? Kanylballarna och Keylemonpajen lyckades jag säga nej till, trots att mitt gomsegel fullkomligt stod ut av sugenhet. Men när en rackare langade fram kokospaj i onsdags och avslöjade att det var min favoritingrediens sweet condensed milk i, då mäktade jag inte vara ståndaktig längre, då kapitulerade jag fullständigt med en sked härlighet i mun. Fy fan vad förbjuden frukt smakar godast!

I lördags lämnade jag och Lovisa sjukstugan ett par timmar och gick till stan för att åskåda årets löpfest i staden - Lundaloppet. Och tror du inte jag drabbades av inspo och tänkte kan den fan kan jag. Så nu har jag laddat in en sådan där appajävel som får mig att kunna löpa som en tik 5 kilometer om 8 veckor. Och kört första passet, som gick som en dans. Så klart, för det är ju så lätt i början, dansar fram bland hästhagarna som på rosor, med Margaret Berger i mina lurar, vad annat kan man lyssna på? På lördag vinner hon hela skiten om jag får bestämma, och jag dansar och springer bort alla cupcakes jag under kvällen satt i mig.

Oh du helgade ledighet

Vad har kreti och hans pletigäng ägnat kristiflygarhelgen åt, tro? Flärdfulla grillfester på altanen, slottsutflykter, lekfulla strandbesök med glass -det var iallafall vad jag såg framför mig när fyradagarsledigheten tornade upp sig framför mig. Som en hägring skulle det visa sig.

För den som aldrig vabbar, den kläpper naturligtvis magsjukan from hell på sin långledighet istället. Har ett litet ynkligt barn om halsen, ur vilket det sprutar åt alla håll och kanter. Vämjeliga bakterie, vik hädan.

Det var den helgen, kan man säga. Ajöss med den, gick till historien som sämsta skithelgen ever.

Nu köper Pippi 18 kilo karameller, och jag är så sugen att jag saglar.

Stress & press

Idag har jag varit på ett stresseminarium. Detta ordnades för de anställda på mitt jobb. Naturligt för dessa typer av frivilliga arrangemang är dock förstås att de som är mest stressade inte anser sig ha tid med det. Där sprack det lite.

Man fick lära sig att det var dåligt för effektiviteten att multitaska. Och jag som är multitaskingens okrönta drottning, som gärna har 20 fönster öppna samtidigt på datorn och simultanjobbar med en massa olika saker samtidigt hela tiden, för annars blir det ju tråkigt, fick mig en knäpp på näsan.

Man ska helst ta mikropauser under arbetsdagen, pauser där man gör helst ingenting alls, eller om man måste göra något ska man meditera och upprepa mantran, medan man gör avslappningsövningar. Det duger tydligen inte att pausa med en vända Candy Crush eller lite Fejsbok. Här är det old-school som gäller. Bete sig som en annan Buddha eller Dalai och finna inre frid.

Och så ska man stänga av och in sig någon stund under varje arbetsdag. Vara ifreeed. Att moderna människor blir stressade av tystnad och absolut lugn, var det ingen som nämnde.

Själv kan jag tycka att arbetslivets stress är ingenting mot privatlivets. Räkningarna, barnskriken, högarna med sopor, tvätt och skit, LIVET - det stressar mig. Har jag mycket att göra på jobbet är jag däremot bara skitglad och taggad, på mitt cv skriver jag (inte, för jag är ingen ost) att jag gillar att ha många bollar i luften, att jag trivs bäst när det är högt tempo och jobbar gärna mot deadlines. Det är ju sant, det är då jag känner mig duktig, behövd och viktigpettrig. Inte när jag sitter och drömmer om höga berg och vågskvalp med stängd dörr och ingen som stör. Jag vill bli störd, jag vill vara Till Er Tjänst. Har jag inget att göra, det är DÅ jag blir stressad. Då börjar tankarna galoppera om att jag är en meningslös fjant som inte bidrar med något vettigt.

Så mer stress i jobbet - ja, tack. Mindre i hemmet - men det får jag väl när jag blir rik och gammal.

Mikrofonkåt - man blir ju inte coolare med åren precis, eller?

Jag är nöjd med min insats, vad annat kan jag vara. Jag, ja just jag med håret, ordnade en karaoke-fest med Eurovision-tema på jobbet. Det var liksom min fest. Hundratals var bjudna, visserligen kom bara ett 30-tal, men det är så klart för att de var fega, inte för att jag inte är ball nog. Eller min fest för den delen, den var dödslattjo, So Cool.

Man kan säga att jag ägde karaoke-maskinen, och då skulle man inte ljuga. De som känner mig vet ju att jag egentligen är blyg, att jag spänner mig rejält i sammanhang där jag ska stå i centrum. Blir röd i nyllet bara jag ska säga flasklock och min titel på ett jobbmöte, som nån jävla tonåring. Sån är jag, trist men sant. Därför var det alldeles enastående att jag sjöng inte en, inte två, snarare 20 låtar på maskinen. Inför publik! Som någon slags stjärna! Och jag var inte ens full! Inte till att börja med iallafall. Mot slutet var jag nog det, särskilt att döma av den förfärliga baksmälla som drabbade mig med full frenesi nästföljande dag, men skit i det nu, det var ändå bara jag och en hjälte till som körde YouTube-karaoke med Pet Shop Boys och Depeche-tema mot slutet, bara Carlos som lyssnade ändå.

Och medan de andra mindre rutinerade snöade in sig på Schlagerlarv och ostiga svennebananbitar, körde jag mitt race med de coolaste av medartister. En favorit i repris; Utan dina andetag - med en Fredrik på gitarr, och jag solo inför hela församlingen! Något portugisiskt trams. Sedan en bejublad östgötsk version av The Final Countdown med en annan snygging, en enastående version av My Way med min portugisiske bästis - och jag vet att den var smått fantastisk, för jag har sett videon i efterhand. Skön avslappnad stil som du kan se i screenshotsen nedan. Jag gav mig till och med på Whitney Houston, fast där småsprang nog ändå gränsen. ABBA? Inga problem, den tar vi! Självklart Total Eclipse of the Heart, ett måste i karaoke-sammanhang.

Jag sjunger riktigt bra, kan du tro! Så jävla roligt!

Det här är kanske inte ett av mina snyggaste ögonblick, men jag tar ju iallafall i från tårna, utan att skämmas för mig, utan att vara en tönt. Tycker jag. Vilken fantastisk afton för mitt ego, för mitt rykte och för mänskligheten!

Sova hela natten, utan AW

Eftersom det förmodligen bara är min mamma kvar som läser bloggfan, vill jag nu berätta för henne att denna lilla docka, dryga två bast, för första gången inatt sovit hela natten själv i sin säng på eget våningsplan, UTAN att ropa mamma!

Det var alltså en utvilad kärring (nåja) som stapplade ner för trappan kl 05:48 i morse och mötte den avbildade synen. Snyggt!

Nu vet jag att det finns folk, helt i enlighet med den gamla östgötska principen att det finns folk till allt, iallafall på familjeliv.se, som anser att bäbisar måste sova i egen binge och eget rum från fem månaders ålder minst för att det ska bli självständiga individer av dem. Dessa vill jag fråga om de inte fått majs idag, alternativt ryta till; Tyst lantis, du tröttar mig - för så har min far lärt mig att avfärda idioter.

Höjden av likes-fiske

Jag postar en bild på mig själv, berättar att självaste mamman min tyckte jag var ful och såg sliten ut. Stackars sate, och "alla" gillar. Ett intressant experiment. Som ju i själva verket är ett exempel på vad många sysslar med i sociala medier till vardags.