Tantvarning på stan

Här sitter jag i min bil helt slut som artist, efter midsommarfirande i Karlskrona. Det värker i hela min kropp, jag har en viss antydan till skallebank och det river ogött i halsen.

Då tror förstås du att jag firat en traditionell midsommar med nubbar nonstop, tokroliga sånger, säcklöpning och liknande vuxenförnedring, småtimmar med gitarr och flera omtag sill, tömda ölflaskor, blå blå känslor i natten, som Tomas L sjöng i ett av sina många ostiga nummer.

Men nejdå. När pensionärerna, föräldrarna i huset vi bodde, kom hem från sin fest vid 23:30 hade vi alla, vissa sedan länge, gått och knutit oss. Alla planer på att sitta uppe och ljuga över en flaska vin, halvdog där i någon slags nattningsdimma, förkastades helt då det visade sig att vi vuxna tappra själar var tröttare än valfritt barn i åldrarna 1-7.

Jag fick ligga som en korv vid tre personers fotända, hur läckert var inte det. Och på morgonen vaknade jag alltså och kände mig krasslig och rivig trots att jag knappt hunnit fira nån midsommar alls.

Lyckat.

Men vi fick iallafall se lite folkdräkter, små grodorna, jungfru skär och basfiol och flöjt. Vi hann med en skärgårdstur, vi fick jordgubbstårta, en Hallands Fläder till sillunchen och vi såg att Karlskrona är minsann en jävligt vacker stad som dessutom är livlig.

Så lite midsommarfeeling fick vi, bara inte så ungdomlig som man hade kunnat önska.

Lovisa håller ett vakande öga på sin lillasyster

Puss pårej

Porslinskatten - för man står sig själv närmast

De senaste dagarna har jag fått höra en massa historier om folk som sätter i halsen. Alla vill berätta. Om han som dog av en morot. Det är den värsta. Ett litet barn till någon som känner en jag känner. Fruktansvärt, utan motstycke. Heimlich hit och dit. "Jag har hört att päron är allra värst", sa någon (hur då menar du?). Eller banan! Sätter sig som en propp.Och mynt! Sätter sig som ett lock, gör den, guldtian. Och en människa på mitt jobb, let's not nämna några namn men hen som ALLTID oavsett pratar sjukt mycket och ointressanta saker om sina barn, you know who. Hen, som inte ens har någon kvävningsolycka att komma med, måste ÄNDÅ mala på om hur hens tradige son minsann brukar äta nötter och druvor. Ge mig en kloroformerad näsduk, jag orkar inte mer, vill jag gny/spy. Alla vill delge SIN historia. Korv i gubbhals, ryggdunk, karamell på tvären, upp-och-ner-vända småbarn.

Det är ju helt förståeligt, jag gör säkert likadant. För man står sig själv närmast, man utgår från sig själv, och vill om någon hävda sig själv.

Men samtidigt har jag insett att det GER ju verkligen inget att komma dragandes med sina egna jävla historietter när någon annan är med om något jobbigt. De är ju sällan på samma nivå, och därmed irrelevanta. När min katt dog ville jag verkligen inte höra om en porslinskatt som sprack.När jag berättade om min vämjeliga förlossning ville jag inte höra om nån tants njurstensanfall. Och när mitt barn sätter äpple i halsen, blir blå och får åka ambulans, då vill jag varken höra om pojken som dog av moroten eller flickan med tuschpennelocket, som formligen flög ut när mamman daskade där bak.

Jag vill inte veta vilken frukt som egentligen är farligast.Och jag vill framförallt inte att dagispersonalen serverar några äpplen till min lilla. Varför tjatar de om att få göra det? Idag föreslog de att de skulle ge henne ett HELT äpple att gnaga på. Är ni helt från vettet, kommer inte på fråga. Riv det på rivjärn (jag är ett) om ni måste. Men helst av allt tycker jag att ni ska tiga med era äpplen.

Jag har förresten gått och blivit en fullblodsost - jag tittar på min lilla Bella och ler lyckligt, tänker att vilket fantastiskt under att du finns, att du lever, och att du är så jävla snygg, duktig och glad.

Det är det bästa med traumatiska upplevelser, att man blir en så förbannat varm, ömsint, eftertänksam och tacksam jävel. Vissa blir till och med religiösa, men där går naturligtvis min intelligens-gräns.

Det kommer dagar då man inser att allt annat är meningslöst

Det är dagar som denna, när man åker plingplongdroska till Lunds Universitetssjukhus med sin lilla bäbis. För en liten bit äpples skull. En skruttig liten äpplebit skapade världens kaos i mammahjärnan och mammahjärtat. Jag har väl länge hävdat att Apple är inge bra, men riktigt såhär illa hade jag väl aldrig tänkt. Läget är under kontroll nu, äpplebiten är upphostad, hon har till och med ätit massa fisk och sedermera köttbullar (mosade!), sover nu snyggt i sjukhussängen. Här stannar vi för observation över natten och det känns tryggt. Jag blir lugn och stark av sjukhus, har en oerhört stor tilltro till sjukhuspersonal. Av alla besök jag gjort på sjukvårdsinrättningar när det verkligen gäller, har jag aldrig behövt vackla i min övertygelse om att sjukvårdsapparaten håller mycket hög kvalitet. När vi anlände med ambulansen och vår brits rullades in på akutmottagningen stod det ett 10-tal människor i vita och blåa rockar och agerade välkomstkommitté. Jag blev lugnare direkt, det var nästan så att mina ben slutade skaka, men bara nästan. Och den lilla var tapprast i kommunen. Slang och kamera i näsan, ner i halsen, röntgens strålar, stick och blod. Så jävla duktig! Och så liten, min lilla.

Där satt jag i nåt meningslöst möte om något jag inte minns, kan ha varit relaterat till telefoner, och tänkte att vem fan är det som ringer mitt i mitt viktiga, och varför ringer Ludde från två våningar upp, vill han att jag ska komma med kaffe eller vad.

Till slut svarade jag ju, och den vidriga känslan av att mitt barn är i fara, trappor som tas i tre steg, sprint till bil som kör i 100 och mot rött, dagispersonal med rödkantade ögon, liten rosslig i ambulanstantens famn, en nalle som heter Emma Falck, en liten röst som skrovlar "mamma", en brits, en slemmig hosta med pipljud, blåljus på ambulansen, 2 minuter till akuten, provtagning, stickningar, slem som kommer upp, röntgenvästar, litendocka, mini-ulla. Så fasansfullt, värsta skräcken, tankar om "tänk om".

Men det gick ju bra! Nu mår hon bra. I sjukhusbyxor i sjukhussängen, kopplad till en apparat som säger att läget är under kontroll, syresättningen 98%. Ibland 99. Jag stirrar mig blind. Jag älskar min lilla mest i hela världen.

World in motion

Det är märkligt många människor  "i detta avlånga land" (www.slitnafraser.nu) som är totalt ointresserade av fotboll. Män som kvinnor, unga som gamla.

Man tror ju att när det vankas stora mästerskap då är alla engagerade, då viftar alla med den svenska fanan, målar naglarna gula och blåa, sjunger "Du gamla du fria" för kung och fosterland, bokstavligen. Men icke.

På jobbet i fredags, på fikat, under den obligatoriska och faktiskt jävligt tröttsamma rundan runt bordet med "vad ska du göra i helgen"-tugget, tog jag för givet att ALLA skulle titta på fotboll, iallafall med ett getöga. Men icke. "Vem är det som spelar?", "Nej, fy fan, jag är så fruktansvärt ointresserad" lät det. Och de var inte ens bögar de som sa det! (tror jag tralala). Och hela Fejsboken fylldes av svennebananer som stolt deklarerade att de minsann inte skulle kolla på "nån jävla fotboll".

Detta beteende hade aldrig funkat i England, hade aldrig accepterats. Följer du inte Engelska Landslaget, och absolut har en favoritklubb i Premier League, då är du ingen riktig engelsman, och är du ingen riktig engelsman, som jag till exempel, då väljer du ett fotbollslag på ålderns höst, Chelsea, och hejar dig BLÅ på det. Man vill ju vara en del av kulturen, man vill ju vara med i tugget. Och vad gäller EM, då är det bara att bita ihop, heja och glo - hur tråkigt du än tycker det är att se 22 män springa runt och svettas på en jävligt stor gräsmatta - på en pub, med en pint, så är det bara. Fotboll är en del av livet, även den mest inbitne fotbollsointresserade TANT vet väl för fan vem England spelar mot och om de inte mäktar med att personligen SE matchen så har de åtminstone vett att hålla koll på resultaten.

Att inte hänga med i fotbollssvängen, det är likartat med att visa ett totalt ointresse för politik, orättvisor i världen, det allmänna nyhetsflödet (är man ointresserad så har man iallafall vett att dölja det, folkvett). Även de av mina svenska vänner i England som knappt vet vad offside-regeln är, än mindre kan förklara den, de har åtminstone vett att hänga med till puben och se matchen, och ENGAGERA SIG, skrika, ropa, BRÖLA för det egna laget. För man gör alltid så!

Men inte Sven. Han fnyser, står över, tycker det är ointressant. Hallå, OINTRESSANT?? Du kan vara ointressant.

Förresten tyckte jag att Sverige gick ur tävlingen med flaggan i topp, fint spelat av Mellberg som för en gångs skull inte gjorde sig känd för sina jävla ballonger utan istället bjöd på VÄRLDSKLASS, så det gör inget att England vann. 51 miljoner genomlyckliga människor, visavi 9 miljoner likgiltiga, you do the maths. Största möjliga lycka för största möjliga antal, är väl en applicerbar devis, kan jag tycka.

Heja Engerland!

Bjud in dina bästa vänner på fest men tro för fan inte du får chansen att prata med dem

Här sitter jag och är typ tröttast i iallafall den här kommunen. Kan vara någon lite tröttare i Arjeplogs eller Finnspångs, vad vet jag, vad vet en ko.

Men mitt hem är välstädat, jag har två söta barn i två små sängar och en man på dansk hårdrocksfestival, så jag klagar inte, det gör jag sällan, som du eventuellt har märkt.

Igår natt var jag uppe till tvådraget och lagade biffar och allehanda såser, typ alla innehöll vitlök, tycker du att det luktar, då är det bara jag. Och 3 hjältar från min ungdomstid och deras avkommor, för det var dem jag bjöd hit. Flott ska det vara. Ball på ballen. 

Alla andra har visserligen en trädgård, men jag har balle, jag ska alltid vara värst. Dessutom har jag en handikappanpassad lekplats, med rullstolsramp och särkild upphöjd sandlåda som man kan lattja med från rullstolen, säg någon annan som kan skryta med en sådan.

Dock är det så, och det får man leva med och detta accepterar man, att när det är 4 vuxna och 6 barn med i leken, då är det barnen som klappar takten och tar tonen i kråksången. Alla de vuxna samtalen blir sporadiska, liksom hackvis, ofta i ett högt tonläge och med svulstig volym, så att man kan överrösta små, små röster som pratar i ett. Därmed blir det inte så mycket sagt; HUR ÄR DET PÅ JOBBET? Jo, tack bra/bu/bä...TITTA MAMMA VAD JAG KAN GÖRA! TITTA DÅ! (barn står på ett ben med rumpan flaxande). SKA VI SES NÅN DAG UTAN BARN KANSKE OCH PRAAAAATA (dricka vin). Ja, så får det bli.Vid ett tillfälle när vi satt i soffan och var i full färd att inleda en intressant konversation, och jag tänkte "fan vad fint och tyst de leker tillsammans på Lovisas rum", ja då hördes det plötsligt ekande rop från trapphuset, och någon lite klåfingrig skojare hade ÖPPNAT YTTERDÖRREN, och ett gäng 1-3-åringar höll på att hasa ner för stentrapporna. Lyckat läge. Not.

Missförstå mig rätt, det är kul med barn också, och det är riktigt jävla skitskoj att träffa de andras snygga, välartade, vältaliga barn. Men jag undrar fortfarande hur det är med mina vänner, vad de tänker på, hur de ser på livets bergiga dalbana, vad de anser om den politiska utvecklingen i Syrien, om de läst några intressanta skrifter på sistone, vad de ska göra i framstjärten.

Men det tar vi nästa gång! Eller i pensionens glada dagar. Och det var sjukt trevligt att de kom, det enda jag egentligen kan klaga på, om jag måste, och det måste man, är att 1. de inte åt tillräckligt mycket av mitt mat- och kakberg och att de 2. gick hem alldeles för snabbt.

En vit kladdhistoriett

För tredje gången på en vecka har jag nu bakat en sjukt god kladdkakevariant. Först hade jag den på jobbfikat, varpå mina kollegor höll på att FULLSTÄNDIGT gå upp i limningen, alldeles till sig i trasorna, med dreglet rinnande som en Pavlovsk hund då de satte min kaka mot gommen. "Den var så jävla god att jag hade kunnat trycka i mig hela formen själv", som en av dem uttryckte det. Helt i enlighet med sanningen, för det är så man känner när denna gudom står på bordet. Habegäret ser inga gränser, suget har ingen ände. Man vill äta tills det sprutar ur öronen på en, man vill det. Och eftersom denna där på bilden tog slut i ett nafs, var jg tvungen att gå hem och svänga ihop en till åt min sugne make. Inga problem, tar typ 5 minutas, så jävla värt. Och 15 innanför ugnsluckan.

Idag såg jag på min idols hemsida att hon gjort en nästan precis likadan där hemma i Lidingö-villan, vad är oddsen, det måste väl vara någon form av telepatisk receptöverföring från min hjärna till hennes, när Pernilla W bakar kladd. Det enda hon hade missat, vilket jag tycker är en het bonus, var glasyren av grädde blandad med smält vit choklad, den är s.a.s. grädden på moset, det lilla extra som gör att kakan smälter som skit i munnen och gör varje ätare helt och hållet lycklig under den stund det tar sig att möla i sig, så känner iallafall jag när jag får mumsa vitkladdkaka. Med hallon! Alla med sunt förnuft och god smak älskar hallon.

På lördag ska jag ha främmande, som man sa på 80-talet, trots att det alls inte är något främmande över mitt damlandslag som jag känt sedan jag var en tuff skolungdom, då ska de få smaka. Jag gissar att de svårligen kan bärga sig. Och det med all rätt, för det här är grejer det. Håll i hatten, ni får biff också!

Här fick du en jävligt läcker bild på min arbetsplats som bonus, femte våningen Glasgow. Om jag fick välja, men det får jag nog inte, skulle jag vilja jobba där, just där, på femte våningen i den snyggaste byggnaden i hela Lunds kommun. Domkyrkan är bara skitig och kristen, modernt är mycket snyggare än gammalt. Och Greenland byggdes faktiskt på 90-talet. Tyvärr får man inte välja dock, man får sitta där man sitter, gömma sig lite smidigt under radarn, låtsas som det regnar och hoppas att kappan vänds efter vinden.

Path

Nu har vi hoppat på Path-tåget, jag och min snillrika, moderna man. Hänger du fortfarande på Facebook, Instagram, Twitter, eller rentav Lunarstorm? Dra du något gammalt över dig, Google-plussa du for all I care, själv har jag gått vidare. Här har du ett smidigt sätt att dela allt det vardagliga med de som verkligen bryr sig. Och ja, att umgås via internetch även de stunder man befinner sig i samma rum, det är HELT normalt och faktiskt ganska trevligt.  Hur många likes genererar jag på Fejjan nuförti´n? Typ noll, ska jag be att få tala om. På Path däremot gillar min ende kompis allt jag gör. Dvs varenda bild jag laddar upp på mina små snygga. Ingen annan får se, och ingen annan VILL väl se? Det finns kanske nån gammal bloggläsare i London, LA, Madrid eller Motala, varför inte Göteborg och Grängesberg. This one is for you.

I övrigt håller jag mig till Path med mitt tjat om mina fina flickor. En av dem sjöng förresten en spontansnickrad sång på vägen hem från Momoi i afton:

"Snippan i rumpan, den blir så jävla grann"

Precis så. Ordagrannt. Jag vet inte om jag ska bli stolt eller förfäras, men det förstnämnda lockar mer. Sådan mor, sådan dotter. Tourette's går väl i arv som allt annat trams?

Filter.

Bilden är tagen med min nya fräcka 12-megapixlare på supertelefonen från Japan, med Vignette-appen, sedan filtrerad genom Path och igen i Instagram. Gilla! Älska!

Partaj i brallan

Slut som artister är vi nu efter en vecka kantad av fest och allehanda tossigheter. Och alla dessa appar jag måste underhålla. Jag är ju testare, jag MÅSTE ju. Twitter har jag typ släppt, jag följde för många och för ointressanta människor. Instagram är rätt coolt, men man tröttnar ju på det fåtal filter som finns. Vignette är bättre. Just nu pular vi mest med Path. Det är bara jag och Ludde som är tillräckligt coola för att vara med. Där lägger vi upp grejer, mest bilder på våra snygga barn ska erkännas, och gillar/älskar/ler åt varandras poster. Man kan ogilla också! Det är en fräck bonus. Men hittills har jag inte behövt använda den funktionen. Jag gillar ju allt som Ludde gör, jag gillar mina barn. Mycket!

Gilla!

Gilla!

Where are all the Camden people?

Var är alla med sådana där stora örhål uttryckta i en plastring? Medelålders män med långt risigt hår? Folk med svulstiga tatueringar på ställen som inte kan döljas?

Jo, de finns, även i Sverige. På ricko! Jag har sett med eget tantöga. De samlades allihopa på Ozzys jigg på Malmö Stadion i helgen. Det var gött för en gammal rockröv kan jag säga, jag kände mig hemma. Plötsligt passar jag in med mina skabbiga svarta kläder. Inte alls så malplacé som jag ofta känner mig i t.ex. kontorsmiljö eller i uppklädda sammanhang. Alltid är det nåt som inte stämmer - har jag ansträngt mig att se proper ut så är det iallafall något gammalt avskavt nagellack eller en ostruken skjorta som avslöjar mig som den slacker jag är. Men plötsligt, hos Ozzy och hans vänner, känner jag mig inte skabbig. Snarare lite snobbig. Tittar lite snett. Glor och undrar vad dessa människor egentligen gör på dagarna. Var de gömmer sig. Har jag gått och blivit lite av en banan?

Är det den s.k. Ledighetskommittén, de man känner igen från a-lagsbänken utanför "Konsthallen". Men som uppenbarligen har 600 spänn till övers (social benefits in Sweden are generous) att gå på konstjärt. Men de ser ju inte risigare ut än mina hetaste snubbar i Camden-svängen, det gör de inte. Vem är jag att snobba, att döma? Det gör jag inte heller, inte så mycket - mest är jag glad att se dem. Jag är glad över deras rosa hår, klumpiga kängor, allt det svarta, allt det skitiga, de fula tatueringarna, sugenheten på plastflasksölen. Det är ju sådana här människor man VILL träffa. Skabben är ju egentligen de bästa, villamänniskorna och de med två bilar, de har väl aldrig haft något intressant att berätta. Vinprovningar, fnys på dem.

Bor jag i fel stadsdel? Fel stad? Jag har varit på Stockholms Good Mixer, det är fan ingen Mixer alls ska jag få be att tala om. Folk spänner sig ju. Som fiolsträngar. Ingen får göra fel. Ingen får vara fel. Ingen är så skabbig som i verkligheten i Camden som jag kommer ifrån, i de smutsigaste av vattnen simmar de finaste fiskarna. De som knarkar är väl också människor, iallafall ibland. Och Ozzy har ju faktiskt blivit vit. Han lever! Oddsen för det. Älska den karl'n. Mr Crowley, need I say more?

En lite medelålders konsertbetraktelse bara: Varför står vi här och vaggar i småkylan under regntunga skyar, när vi kunde suttit uppkurade i soffan med en live-dvd och en kopp te? Den tanken tänkte jag, och insåg samtidigt att jag inte är ung och tuff särskilt mycket längre.

Men så tänker nog Ozzy också.

Too much blood in the alcohol system?

Sådana här varningsskyltar finns på tvålen på bajamajorna. Jag vet inte vad som har föranlett denna övertydlighet, men man får anta att det är festivalskojare med desperation efter sprit som sugit ur tvåldispensern, varpå de inte drabbats av den önskade cp-fyllan utan snarare just halsbränna och magont. Det är väl ungefär samma människor som tycker det är en god idé att toppa spritfyllan med ett gäng huvudvärkspastiller, lite living on the edge, lite lukt av huvudlös ungdomlig jakt på redlöshet.

Själv drack jag två öl i plastflaska häromdagen på rockjigget och tyckte det var lite wild&crazy, men så är jag också dubbelt gammal som de potentiella tvålkonsumenterna.

She loves me, yeah yeah yeah

Titta, hon pekar ut den snygga. Mamma säger hon! Favoritordet. Så klart. Lovisa säger ungefär 10 gånger om dagen att hon älskar mig. Idag berättade hon för en pappa på lekplatsen att hon älskar sin mamma så väldigt väldigt mycket. Fint för mig!

Party like a rockstar

Min man sitter och mixar på sin syntersajser. Han har spelat in när jag säger min favoritfras "Allt blir mycket roligare om man är snygg", så sitter han där och mixar och trixar och skrattar. Nu har han emellertid bytt till att säga fula ord på portugisiska. Men skrattar lika mycket för det. Spelar Vivaldis årstiderna (Vinter, tror jag) med det portugisiska ordet för sperma. Humorn i det! Man skulle kunna kalla det efterfest, det vi har. Minus brudarna, bärsen och Hugh/Yvonne.

Tidigare ikväll var vi nämligen på fest. Med en massa medelålders människor (ja, folk i vår ålder) och ett gäng barn. Vad är det för jävla fest, undrar väl du och Rick Gill, men det ska jag be att få tala om, att det är såhär vi festar nuförtiden. Dagisets sommarfest. Vi hade skrivit upp oss på att ta med ost och smör. Lätt som en plätt. Någon annan hade jobbat med en paj. En annan svängt ihop en lyxig pastasallad. Fröknarna ställt sig och bakat en rabarbersmulis. Det är till att göra det lätt för sig. Dessutom hade vi köpt Coop-ost, så de flesta blev avskräckta och vi fick med oss det mesta hem, så ska slipstenar dras i dessa sammanhang.

Så blev det den vanliga historietten att jag försökte vara rolig men nästan ingen skrattade (mest jag själv, förstås, och det är ju bra, för det viktigaste för mig är förstås att JAG har roligt). Som när en pappa vid sandlådan ville föra konversation om att barnen minsann älskar sandlådan och att "man kan äta den" varpå jag låtsades missförstå att det var HAN som ville käka sand, varför jag påpekade att jag tyckte det var lite udda med vuxna män som äter sand. Eller han med vinprovningen, som tyckte det var helt normalt att smutta viner i 1000-kronorsklassen, och jag deklarerade att jag tycker det viktigaste är att man blir glad i hatten (blunda och svälja är helt ok mao). Och tog tre gånger av rabarberpajen. Liknade socker vid kokain (fast mindre lattjo). Sjöng högt på sångstunden. Blev tävlingsinriktad på tipspromenaden. Lät mina barn äta ohämmat från buffébordet. Och dricka saft. På en tisdag!

Det är något med tanter som stretar emot sitt åldrande, att de istället blir infantila. Patetiska kanske. Jag nämner inga namn. För det vore ju tråkigt för mig själv att hamna i rampljuset i ett så tråkigt sammanhang.

Kort praktisk frippa, ett välpolerat magasininrett hem, ekologiska varor i skåpen, handpenning på banken, strykbrädan framme och gräsklipparen så välanvänd att den fortfarande är varm, Bamsecharter till Grekland, en röst på Miljöpartiet, en fis i världsrymden.

Allt blir mycket roligare om man är stygg.

Tryck gilla så är du inte bög

Det har hänt något tråkigt få Facebook. Jag tror att folk har gått och blivit spritt språngande tradiga. Nästan alla som i mitt tycke har något intressant att säga har slutat yttra sig. Och det som finns kvar kan jag inte snabbt nog scrolla igenom med ett sting av irritation. För det går ju samtidigt inte att låta bli, det är stört omöjligt. Man vill ju hänga med.

Det nya heta tycks vara att pk-hetsa fram en jävla massa gillanden.

Bild på en vit unge, en brun. De kramas! Vad vackert. Tryck gilla inom 3 sekunder så är du inte rasse.
Gilla om du är emot mobbing ( bild på mobbat barn som står utanför en grupp och gråter)
Bild på flintskalligt barn. Lite lätt ledset. Tryck gilla så ger du 2 öre till Barncancerfonden. (Eller gillar du cancer? Va? va? VA?)
Dalai Lama på en häst - gilla om du tyckte det var snyggt.

Annars? Ja, annars vadå. Det är intressant att se vilka av ens vänner som är icketänkande maskiner, aka idioter. Eller vänner och vänner, de är väl inte precis människor som är mina vänner i vardagen som sitter och toktrycker på like på random posts. Nån gammal flatmate från tidigt 2000-tal, en kompis kompis, min grannes ex, den kalibern. Hundvalpar? Pizza? En mysig kväll med dip och bra film? Gillar du inte det?

Tja jo, men till vilken nytta ska det basuneras ut? Jag fattar inte. Är jag för gammal?

Jag blir uppenbarligen så provocerad att jag vill göra parodi.

Cancer, Tre Blinka, Kärlek, Knulla, Döden.

Aldrig har jag väl önskat så mycket att det fanns en ogilla-knapp.