Svartsjuka och avundsjuka - för dom små och dom osäkra

När min man är ute och far med sin cykel om kvällarna undrar inte jag om han kanske har rullat iväg till Industrigatan och tagit sig en snabbhora, då funderar jag inte på huruvida han ligger i sin älskarinnas armar på Djingis Khan, då antar jag inte att han sitter på kasinot och spelar bort alla våra pengar eller på puben och super sig snygg.

För jag ser ju precis var han befinner sig. På GPS-appen. Här är han  - Hardeberga, Södra Sandby, Kungsmarkens golfklubb. Och cykeln rullar fram utan stopp. Jag kan se det live på min dator. Så moderna är vi.

Men det är så klart mest på kul jag kollar. Och så att jag ska veta att nu är han snart hemma, nu ska maten stå på bordet.

Det där med att vara misstänksam och sotis, det har jag slutat med för länge sedan. Det är väl bara barn som håller på med sånt, vuxna barn och vanliga barn. För det vet vi ju, att det tjänar ingenting till och dessutom, om man är trygg och glad i sin relation vet man ju att den andre aldrig skulle hitta på något fuffens.

Skönt att slippa lägga energi och fokus på sånt. När jag var yngre brukade jag bli VÄLDIGT arg och fyllas av MISSTRO emellanåt. Var har du varit, vad har du gjort, vem är det, vill du ligga med henne eller? Helt poänglöst och töntigt. Men så har jag å andra sidan varit ihop med en del bottenskrap och ostar förut, ingen nämnd, ingen glömd.

Svartsjuka är ett annat ord för osäkerhet.

Och anledningen att jag nämner det här är att jag precis sett exempel på en dylik ungdomlig osäkerhetssjuka i min närhet - again inga namn nämnda, men fråga om du vill veta, det brukar funka.

"Han blir inte lugn förrän han får titta på grävskoporna"

Sa en mamma om sin lille son. Hon var tvungen att köra vagnen till byggarbetsplatsen för att sonen skulle kunna sova lugnt. Inte förrän han hörde traktorernas motorbuller, såg grävskopornas stolta gafflar i luften och byggjobbarnas gula västar kunde han somna tryggt.

Det här brukar min mamma berätta om. Jag vet inte om det är sant. Men jag tror det. Och hon tycker det är så löjligt, så löjligt.

För det är ju klart för var och en med hjärna att det är den förbannat könsstereotypa mamman som vaggar  in sonen i detta tänkande, som VILL att det ska lugna honom, för hon vill att han ska vara MAN och inte MUS (och inte bög heller för den delen). Givetvis är det föräldrars "fel" att pojkar gillar Byggare Bob och flickor Hello Kitty. Pojkar är tuffa och vilda, medan flickor är lugna och pyssliga. Pojkar klär sig i blått och brunt och med spindelmannen, flickor har rosa fluffpuff med Barbie (eller nja, det där kanske snarare är HM/Lindex/Kappahls fel). Hårda bilar vs mjuka dockor. Ta för sig eller hålla på sig. Trams, alltihopa.

Självklart tycker jag precis som mamma, det gör jag alltid (nästan). För på något sätt har hon alltid rätt. Det är väl lustigt. Jag hoppas att mina barn också ska tycka att jag alltid vet bäst och är smartast.

Här är min dotter. Hon sitter på ballen och spanar lugnt och förnöjt på byggjobbarna där nere. Och hon är så lycklig. Nu sover hon förresten i sin vagn, till ljudet av bygget. Fast hon har snippa. Hur gick det till?

Efterrätt

Min frukost på ballen.

Märk väl att jag har en blomma. Och den lever.
Det kan nog bli folk av mig med.

Min kompis

Idag har jag umgåtts med en tjej som:

är från Lund
men har bott utomlands i många år
född 76
har två barn av samma kön
en bäbis och en 2,5-åring
med en man hon hittat utomlands och hon förmått flytta till Sverige
hon är mammaledig, med storbarnet på dagis 9-14
hon bor i en trea i Lund, lite trångt
men har inte riktigt råd att köpa
och hon håller på att övningsköra, körkort vid 35 är inga problem
hon gillar att dricka vin, mera vin till maj
och hon är snygg

Det låter ju precis som jag. Men det är det inte. För det finns en till. Så jävla gött.

Potträning i sommarsolen?

Mitt barn är 2,5 år och använder i princip inte potta. Jo för att bada ankor, att diska i och ibland sitta på i 5 sekunder. En gång råkade det komma lite till kiss, och oj vad jag applåderade och lovade slant rätt in på hennes konto om hon gjorde om det. Det var några veckor sedan och har inte upprepats.

Mår jag dåligt över detta? Nej, inte nämnvärt. Såvida hon inte har blöja när hon börjar skolan är det lugnt. Men det hetsas ju. "Jao, min Fredrik slutade ju med blöja när han var fem månader" säger tanterna på slätten. Stolta som tuppar. Som om de åstadkommit något bra (en bajs- och kissfri blöja, hurra för dig).

Och så säger alla att "jag tänkte ta tag i det där med pottan på sommaren, för det är mycket lättare då". För man springer ju ändå runt naken. Typ. Hela tiden. Eller gör man?

Ja, jag vet inte. Har man en trädgård kanske man gör det. Men inomhus, i ett välisolerat dubbelglaserat svenskt hem, kan man ju faktiskt springa runt nakenfisk på vintern också om man känner för det. Men vem gör det? Och hur som helst är det ju precis lika störigt på sommaren som på vintern om någon liten knatte kissar i hörnorna.

Hon kunde ju vara naken på ballen, ha pottan nära till hands. Men klart som fan hon skulle gå in och joxa med någon leksak och passa på och lägga en kabel på vardagsrumsmattan, det tvivlar inte jag på. Dessutom är det väl nästan offentlig-nakenhet-varning på det och sånt sysslar ju inte vi med. OCH. Glöm inte att man kan bränna rumpan i sommarsolen. Vill man icke.

"Dagis fixar det där", säger andra. Men det gör de inte. De säger att hon kissar där ibland i deras potta, av grupptryck antar jag, men det betyder ju inte att hon gör det i vår.

Vi jobbar helt enkelt inte så mycket med pottan. "Det gör inget", säger hon när hon barrat i blöjan och så är det ju faktiskt. Det gör inget! Det är säkert så att det enligt familjeliv.se:s forum är bevis på att man är en dålig förälder om man inte pottränar varje dag. Låt gå för det. Själv tycker jag iallafall att jag är bra.

Apor går inte på pottan alls.

Mammis och Ullis

Vi har köpt likadana klänningar. För femtio riksdaler. Som hittat. Nu kommer folk tro vi är tvillingar. Eller kanske att vi är ett jättetufft synthband.

Flicka

Slagsmål om den nya maskinen

Nu är det ingen som vill använda den gamle datorn längre. Bara Paddan, och de gamla hederliga Androiderna så klart, även om de just nu inte känns allra hetast i kommunen, det ska (mot)villigt erkännas. På den här grunkomojen bloggar man som en kung. Och gör en massa andra saker som jag inte ens kommit underfund med ännu. Det finns säkert en väldigt het marknad att ge sig in på för den som kan programmera apps iallafall, slant att tjäna, berömmelse att nå. Kom i luckan, Iggaskalle, du får komma hit och prova min maskin. Men bara en liten stund för sen måste jag ha den igen.

Jag känner mig dock lite, lite som en hora nu när jag blivit köpt av Apple. Men eftersom Sony Ericsson i dagsläget inte har någon likvärdig produkt, får jag väl låta den känslan passera.

Om det drabbade någon fattig? Nejdå.

Gulligaste

We love Starbucks

My husband went to London and all I got was this lousy machine...

Jag fick just presenten av presenter. Jag anser iallafall att den är min. Helt och hållet. Det var ju mina euros i garderoben. 500 stycken. Som han snodde. Utan min vetskap. Och kommer hem med en jävla iPad.

Säg nu inget om att jag enligt egen utsago är allergisk mot âppleprodukter. Det är jag INTE. Tvärtom, jag âlskar min nya leksak.

Var är kvinnorna med röstresurserna?

Lady Gaga, Madonna, Amy Winehouse, Whitney-fucking-Houston, Celine Dion, Christina Aguilera, Kelly Clarkson, Alanis Morisette, Mariah Carey, Tori Amos, PJ Harvey, Björk för fan, Agnetha eller för den delen Anni-Frid, åtminstone Sarah Brightman, Shirley Bassey for crying out loud, Beyonce, Pink, eller vad ger du mig för Leona Lewis - Englands bästa sångerska trodde jag.

Till och med min all time favourite Pernilla Wahlgren.

Men icke. De enda två kvinnor som tydligen platsar på NME:s Greatest Singers of all time-lista är Aretha och Tina. Däremot lågvattenmärken som Elvis (han kunde väl inte sjunga, han var väl framför allt höftvickare med sängkammarblick?) och Bob Marley (den gamle knarkaren) får vara med. Är det folk som röstat med pungen? Knappast med öronen iallafall. Och att Michael Jackson vinner är ju bara för att han dog nyss, och man därmed glömt hur arg man var på honom för hans barn(sex)historier. De flesta på listan (9 av 20) är förresten döingar. Är det minnen som ska hedras eller vad är det frågan om? I princip ingen modern artist med andra ord - är det pensionärer som har röstat, är det din mamma?

Ensam är stark?

Så säger bara den bittre. Vad är det för något, ett ordspråk? Värdelösare står ej att finna. Det är ju så osant som något kan bli. Ensam är aldrig så stark som tvåsam.

Detta gäller alldeles särskilt när man har två små barn att underhålla, glädja, mata, byta, natta. Det är då den stora otillräckligheten rullar in. Matar jag bäbis kan jag inte spela boll med storsnygg samtidigt. Byter jag blöja på den ena kan du ge dig fan på att den andra bajsar. Lagar du mat så är det en som drar dig i benen och vill sitta på köksbänken medan den andra sitter i babysittern och galer. Ta dig en dusch, men låt det för fan gå undan innan lilla blir rastlös i stolen och stora tröttnar på att leka med badankor i pottan. Försök natta dagisbarnet under bäbisskrik, gör det bara. Och försök läsa saga med krånglande bäbis i knät. Gör't, om du kan, mig är det övermäktigt.

Därför har jag intensivumgåtts med min mamma, pappa och bror hela helgen. Enligt principen: Alla människor är ensamma. En del har bara så mycket människor omkring sig att de aldrig märker det.

Därför är jag jävligt nöjd över att min man kommer hem imorgon, efter fyra mycket långa dagar borta. Enligt principen: Ensam fånge söker cellskap.

Och inte bara det, vi ska få presenter!

Dockor

Picknick på vardagsrumsgolvet

Fylleri på midsommar

Inte en snaps så långt ögat kunde nå. Skönt tyckte tanten. Snaps schnapps, det var ju inte ens ett fan av på den tiden jag härjade i studentikosa sammanhang. Midsommarstången fick vi aldrig upp för det var för kallt. Men vi hade illa trevligt ändå och upplevde ett antal revolutionerande grejer.

Det är kanske inte helt rumsrent av mig att skryta om mina egna bravader först, men sån är jag.

JAG. KÖRDE. BIL. FRÅN SONY ERICSSON. TILL THULEHEMSVÄGEN.

Det är sant, det är säkert. Så här gick det till:

Vi började med enkel start- och stoppmetod (ej samlagsrelaterad). Jag tryckte plattan i mattan på Sony Ericsson helt öde parkering och bromsade hårt. Tuffast i kommunen. Jag backade runt ett hörn (det gick sådär). Jag svängde ut på en väg och råkade köra in på vänstersidan av vägen, ojdå (man har väl inte bott i England i åtta år för intet). Sedan sa jag helt frankt att nu är jag redo att ge mig ut i trafiken. Fast det så klart nästan inte var någon i Lund en midsommarafton cirka klockan 20:30 sånär som på ett fåtal taxibilar. Jag körde Utmarksvägen, Neversvägen (nu känner jag att jag blir onödigt detaljrik och din intressepil börjar värka i ögonvrån), rattade runt vattentornet (the water tower, för våra internationella läsare), parkerade i en ruta. Sedan sa jag: Tack för idag, nu kör vi hem. Och så gjorde jag det! Tog mellanstora rondellen vid Sony Ericsson, Spelemansvägen, via trafikljusen vid 4H-gården (du kan nog nästan se det framför dig nu), upp till Thulehemsvägens rondell och ner, blinkade höger och svängde snyggt in på området (här fick jag visserligen världens motorhack och cp-stoppade nästan in i en vägg, men skit i det, detaljer, detaljer, Carl drog ändå i nödbromsen). Lugnt och fint startade jag igen i det snyggaste av kryplägen och körde stilfullt in i min parkeringsruta och bromsade in. High five! Fy fan vad jag är bra.

Om jag ska fokusera lite mindre på mig själv kan jag avslöja det andra storartade som ägde rum denna ypperliga midsommarafton och det var att lilla lillaste satt i stol (se nedan), och åt potatis! Så utomordentligt duktigt.

Sedan var det ju egentligen inte det här med midsommar, brännvin och ligg i busken vi inriktade oss på denna junidag. Nej, det var ju fylleridag, närmare bestämt farsans 65:e, och det ser ni nedan hur vi skrattade och myste runt den snygga tårtan som Lovisa dekorerade (och mormor bakade).

Gött mos, jag är nöjd.

My father went to the Dublin Castle and all I got was this lousy t-shirt

Och medan farsan roar sig kungligt och ungdomligt i London, på Dublin Castle framförallt - då ligger vi i sängen med rufsiga frisyrer och undrar när fan vi ska få sova.

Midsommar - dra mig baklänges. Som nyinflyttad har man inget fräckt gäng med stuga att hänga med. Inga snapsar. Inga blommor under kudden. Skiter väl jag i. Vi ska på Morfars 65-årskalas. Kanske kan man sova där?

Good morning sunshine

Alltså, det är en herrans tur för dig att du är så jävla söt, annars hade jag inte kunnat svara för konsekvenserna.

Säger jag till min yngsta dotter.

För just idag av alla årets dagar, just idag när hennes farsa är bortrest och leker ungdom i London, då passar hon på att jävlas.

Som i att kräva uppstigning klockan 5 AM. Jag försöker förmå henne att sova igen, vilket ger oss kanske en kvart i halvdvala, men sedan ska det vändas och vridas och SKRIKA. Inte skrika av ledsenhet eller hunger, nej nej. Bara skrika för att öva stämbanden. Som en fågel. Skithögt.

I sammanhanget ska vi komma ihåg att det här normalt sett är en s.k. snäll bäbis. Som bara vaknar en gång framemot gryningen, häver en flaska och somnar om.

Men inte idag alltså, inte när mamman är ensamvuxen. Jag blir så lack. Tourettesmonstret i mig häver ur sig fulheter. Till en fyramånaders. Tur att hon inte fattar, för då hade jag blivit stämd för förtal.

Klockan blir åtta och fågelskrikmongot väcker andra barnet. Dags för allmän uppstigning alltså. Bolibompa, välling och ett klättrande barn.

Bra val av dag. Midsommar 2011. Och mamma är gräsänka. Bra där, barn. Braaaaaaa.

Vi tittar på Emil i Lönneberga

Emil har supit sig full. Genom att äta jästa körsbär. Där lärde vi oss nåt nytt.

Guide - hur man får ett verbalt barn

Så här tror jag att jag har lyckats:

Alltid svara på frågan VARFÖR, trots att den kommer 100 gånger om dagen. Och alltid ge ett riktigt svar. Även om barnet kanske inte förstår allt. Det fattar iallafall garanterat mer än du tror. Och snappar alltid upp något. Vet du inte - hitta på något plausibelt. Eller säg helt enkelt att du inte vet. Föräldrar, tvärtom vad man kan tro, vet inte allt.

Prata, prata, prata. Håll snackelådan igång hela tiden, snacka med barnet på bussen, i vagnen, när ni äter (även med mat i munnen är ok), bland folk, när ni är ensamma. Och sjung sånger! Slagdängor, pop och visor - allt går hem. Helst med vacker röst, men har du ingen går det säkert bra ändå.

Snacka så man fattar. Dvs tala som du gör med andra människor, även stora. Gör dig inte till med något slags bäbisspråk av typen "Mamma kommer snart". Du är inte en live-version av cp-boken Max nalle/potta/vovve. Tveka inte att använda "svåra ord", snart är de inte så svåra längre.

Förklara, konversera, fråga. Få barnet att tänka, minnas, tolka, förstå samband. Det gör inget om det är lite för avancerat, glöm aldrig det. Hellre det än tvärtom. Uppmuntra, beröm, skratta, skoja - ha kul! Ord är roliga leksaker.

Titta massor på film och teve. Tillsammans. Gamla Astrid Lindgren-klassiker, det som visas på Bolibompa, lite Mamma Mu, Pelle Svanslös, Hitta Nemo, whatever. Diskutera vad ni ser. Det mesta funkar, utom kanske våldsporr och actiongenren.

Läs böcker. Varje dag. Ställ frågor. Interagera. Peka, tramsa dig, förställ rösten, lev dig in, det är du som är Bamse, Skalman och Lille Skutt. Du vet att Vargen ju pratar östgötska. Och Kråken är jättekul att porträttera, han är så härligt sur!

Tala tydligt, och gärna, om du kan, med rikssvensk dialekt. Lokala accenter i all ära, men det är väl ändå synnerligen bonnigt och omodernt att t.ex. tala bred skånska?

Tack för tipsen, hör jag att du säger. Varsågod, säger jag, för all del.

Kvinnofällan

Ammande måste vara hemma med sina bäbisar. Det är svepskälet, det är därför kvinnan måste och mannen inte kan. Den första tiden. Alla vet nog vad jag tycker om amning, om inte: Överskattat och lite äckligt.

Sedan går det av bara farten - föräldraledigheten som skulle delas lika, skevfördelades så att mamman tog det mesta. Det är en ekonomisk fråga också, heter det. Man förlorar ju så mycket pengar om mannen, den som tjänar mest, tar dagarna. Och så är det ju amningen, det bästa för barnet. Närheten, som man bara kan uppnå om man har en bröstvårta i munnen. Immunförsvaret - alla flaskbarn dör ju i konstiga infektioner, eller? Och så är det ju så smidigt! För mannen ja. Som kan sova nätterna igenom. Nej, om amning tycker jag inte. Förlegat, omodernt - och lite äckligt. Myten om amningens storhet - en av samhällets största, som ständigt förstärks och återbekräftas, av både kvinnor och män. Kanske framför allt kvinnor? För att de vill känna sig oumbärliga.

The great enemy of truth is very often not the lie – deliberate, contrived and dishonest – but the myth – persistent, persuasive, and unrealistic.  (John F Kennedy)

I mitt fall är det varken bröst eller pengar som gör att jag ska vara hemma med mitt lilla barn i ett helt år, medan min man arbetar. Nej, det är ett helt och hållet strategiskt beslut. För att invandrare inte får jobb lika lätt som Svenne Bananer som jag. För att timanställningen ska övergå till heltidsanställning. För att brasilianaren ska vilja stanna i mitt moderland och trivas. För att annars blir det pannkaka. För att jag är så snygg och duktig att det säkert finns någon läcker anställning för mig i början av 2012. För att Manpower älskar mig. För att jag är ödmjuk, givmild och god. För att jag kan.

Så nu lutar jag mig tillbaka med min dotter i famnen. 2012, då är jag back in business. Glöm inte bort mig.

Att lägga vantarna på

Alltså - hej på dig din dåre med frukttelefon, nu ångrar du dig va? Nu har den här lilla snyggingen blivit publicly announced på Sony Ericssons hemsida. Och kalla mig inte biased, jag jobbar ju inte ens där! Jag jobbar på Manpower, serru. fast inte förrän 2012. Fram tills dess jobbar jag med uppfostring och utveckling av en liten snygg bäbis som fyller 4 månader just idag. Älskar't.

Det här är min andra lilla bäbis

Don't believe the hype

Intressant det här att vad man vill tro på kan man hitta bevis för det. En enkel googling och man får det svar man vill ha. En teori, en gud, en diet, sjukdomssymptom, sanningar och lögner. Förr i tiden slog man i uppslagsverk, det var den tidens sanningar. Nu finns de på Wikipedia. Och i bloggar. I var mans dator. Alla kan servera sanningen. Överallt finns den.

Det man trodde och tänkte från början, det är det man helst hittar belägg för. En hypotes man redan hade bekräftas. För det finns ju bevis för allt, om man bara letar. Alla mynt har två sidor. Det kan vara svart, eller så kan det vara vitt. Ja eller nej. Bu eller bä. Vad trodde du?

Finns Gud? Nej, tydligen inte. Den var lätt, det visste jag redan. Allah då? I hope not. Buddha, Dalai Lama och Moder Teresa, är de rättskaffens hyvens eller ena riktiga luspudlar och bedragare? Är Påven snäll? Åh nej, det är han då rakt inte, han ligger med barn, precis som Mohammed.

Är det lönt att återvinna hushållets avfall i olika containrar? Blandas inte allt och bränns på samma bål till slut? Ska man diska ur youghurtförpackningen och återvinna den eller är det mer energislösande än att bara slänga den i vanliga sopor? Varför är det i stort sett bara Svenne som har pippi på återvinning? Spelar det roll? Kanske inte, men det känns bra. Man måste tänka på miljöööön, vilket mantra. Fly mig en good guy badge, fakta lämnar jag på sopberget, duktig idiot.

Ekologiska alternativ - bluff eller båg? Funkar inte för alla i världen för det finns inte plats för odlingarna, bara ett alternativ för eliten. Ironiskt då att denna elit är den s.k. pk-vänstern som tycker sig rädda världen genom sin blotta eco-existens. Eller tvärtom? Nja. Det har jag inte googlat, det vet jag inte.

Vilken diet är bäst? Hur blir man smal? Kolhydrater är ju numera livsfarligt, man ska äta fett. Eller det beror kanske på hur man googlar. Kolesterol är minst lika farligt. Högst ett ägg om dagen, eller hur var det nu? Jag äter minst tre. Dör jag? Nej, jag blir frisk av fett. Smal och spänstig, rutor på magen. Står det att läsa, LCHF.com.

Kan man tala med döda? Spöken, finns dom? Änglar? Och människor som tror sig blivit bortförda av aliens, är det på riktigt, eller sinnesfrånvända? Jordens undergång - när kommer den? Hypnos - funkar det på alla eller bara på idioter va? Massage - en form av prostitution, eller? Finns den lyckliga horan, vill hon faktiskt ligga? Är porr skadligt, för den som ligger eller för den som tittar, eller rentav båda? Utrotningshotade djur, ska vi rädda dem eller är det ok att vissa arter helt naturligt dör ut, mammutarna dog ju för att det inte fanns papputar.

Jag vet inte vad som är sant och inte om det mesta. Jag blir förvirrad. Men jag gissar att det mesta är BULLSHIT. Vilket för övrigt är ett riktigt bra amerikattskt program som smular sönder de flesta ståndpunkter och argument som många av oss normalt sett tar för sanning. Allt är bullshit enligt Penn & Teller, och det är väl en fantastiskt befriande ståndpunkt och insikt, tycker jag. Kolla in listan, ladda ner avsnitten och inse du med! Luta dig tillbaka och njut, det behöver inte vara så jävla svårt.

Du kan iallafall inte rädda världen just idag.

Klär i hatt

Rökning dödar allt som rör sig

Det är ta mig fan ingen som röker längre. Det är inte så ballt att vara den som går ut på balkongen eller verandan och feströker längre. Det är inte där det händer. Det är inte där gräddan befinner sig. Och att gå ut och dra i sig halsbloss utanför kontoret en regning förmiddag i snålblåsten, det är ju rena vansinnet. Den som sysslar med det måste ha en seriös death wish. Danska kärringar röker väl fortfarande så fingrarna gulnar, men det var länge sedan jag besökte någon som stod och tryckte under en köksfläkt.

Huruvida det är ute att röka bland ungdomar vet jag inte så noga, eftersom jag inte är en. Men jag har hört att det hetaste är olika knarksorter med bokstavs- och sifferkombinationer i namnet. I pillerform. Som man köper på internet. Cigariller går kanske bort, vad är det för skitrus liksom?

Får jag påminna om hur det gick till när jag var ung. Då satt Alfons pappa och rökte på sängkanten medan han läste godnattsagor. Och Alfons använde pappans pipa som skorsten på leksakståget, så att det riktigt bolmade i lekrummet. Nu är det väl ingen förälder som skulle göra något så tokigt som att ens röka inomhus. På min barndomstid röktes det överallt och hela tiden, så fort man var sugen.

När det var jul hade vi, uppenbarligen, riktigt dålig fantasi. Så vi brukade köpa den synnerligen exalterande och uppskattade presenten piprensare åt vår far. Ville man spexa köpte man en lakritspipa. Säg det barnet av idag som köper gåvor till sina föräldrar på temat rökning.

Och när jag blev ungdomstant i London i början av 2000-talet, då rökte vi ikapp på puben. Rökte man inte själv så var det skitsamma, för hela pubhärligheten var full av tjock in- och utandad rök från cigaretter och en och annan haschpinne. När man vaknade nästa morgon trodde man att man tvättat håret med ett nytt fräckt schampoo med rökluktsparfym. Sedan förbjöds pubrökning och vissa envisa stackare fortsatte sitt giftpinnerace utanför ytterdörren. Många gav upp. Några blev gravida och slutade tvärt.


Men nu är det ta mig i brasan ingen som röker längre. Och gör de det så skäms de och gömmer sig. Säger att de ska sluta. Tvättar händerna noga. Är det inte tufft att röka längre?

Kom och tänka på det när jag tittade på Mad Men, för fy fan vad de röker mycket och gärna och framför barn, djur och fan och hans moster i den 60-talsserien. Ingen bryr sig. Barnen fick hosta bort röken bäst de ville. Så var det då. Nu är det bara stackare som röker, inga vinnare. Eller?

Det är inte en diet, det är en livsstil

LCHF, Paleo, Atkins. Med visst mått av variation handlar alla dessa dieter om samma sak: Ät fett, undvik kolhydrater. Ät när du är hungrig, ät tills du blir mätt. Ungefär samma princip som är du trött så går du och lägger dig alltså.

Chockerande innehåll såsom: Du blir inte tjock av fett! Ät mer kött! Motion har endast marginell betydelse för viktnedgång!

Så enkelt. Du får äta gott. Och du blir mätt. Länge. Slipper lida på gymmet. Men du går ändå ner i vikt.

Kolhydrater - alltså gryn, stärkelse och socker - gör dig tjock. Människan är inte byggd att äta så mycket bröd, pasta och sögel. Se på stenåldersmänniskan, hur han gnagde på ett köttben och rev åt sig en och annan näve bär från busken. Ingen var tjock på stenåldern, eller hur.

Jag är den förste att skriva under på att det funkar. Se på mig och min man och våra tappade kilon sedan i påskas. 18 kilo rör det sig om. Hur många mjölpaket som helst. En hel förskoleelev. You do the maths.

Men jag måste ändå tillstå att det är en sorglig diet. Man ska säga nej till så mycket som ju är så jävla gott. Och inte bara avstå just nu, utan helst för all framtid. Om man vill vara hälsan själv. Jag kan äta gryta utan ris, bolognese utan spaghetti, kalops utan potatis - no problem. Men när mamma bakat paj eller bullar - då vill jag också ha. Och lingonsylt till köttbullarna. Och lördagsgodis på lördagarna, iallafall en liten jävla ask Salta Katten kan jag väl få. Kaka till kaffet när jag fikar. Tårta när någon fyller år eller det är något annat som firas. Och pannkakor vill jag ha. Pang-pang-kakor. Pommes till min burgare. Läsk ibland. Chips är gott och ostbågemiddag kan det väl inte vara sista gången jag intagit. En glass i solen på sommaren. Alltid finns det en ursäkt.

Att 12 av de 18 kilo fallit från min man och inte mig är ingen slump. Jag är inte så strikt. Jag har ju varit på bröllop, flera 1-årskalas. Hemma hos mamma. På bjudning. Vem kan säga nej till nyvarma frallor, liksom. Det har ju funkat ändå, bara inte lika snabbt som jag kanske hade önskat, jag medger det. En otålig själ i en chipsig kropp.

Frågan är ju dock om jag är beredd att göra denna livsstilsförändring fullt ut. Jag tror inte det. En av sanningarna som serveras av denna diets followers är att "så fort du äter lite socker FÖRSTÖR du dieten och det tar dagar, kanske en hel vecka, för kroppen att komma igång igen, att förbränna fettet, hamna i ketos". Men vad fan. Det är ju sorgligt.

Att vara en besvärlig middagsgäst. Be om specialkost på restaurangen. Tacka nej. Slät kopp kaffe på fiket. Aldrig dricka pints. Ja men, du fattar. It's not me. Jag är inte redo för det här. Jag måste få göra avsteg på strängheten. Jag kan inte vara så rigorös, inte så principfast. Jag vill ju leva också. Och om att leva är att ta en pint när man är i England, mulla i sig en muffin när man är på café, käka jordgubbstårta på midsommar (och det är det, tro mig) - då vill jag nog fan hellre leva än vara pinnsmalsspinkig.

Liten

Ingenting är så dåligt att det inte kan bli värre

Om du tycker att livet är för jävligt, allt går fel, inget går din väg. Om jag ändå haft pengar. Eller en kille. Ett rikare socialt liv. Om det var bättre program på teven. Om jag hade varit mig själv. Om jag vågat. Om folk vore snällare. Om allt inte var så jävla jävligt.

Tänk om. För ingenting är så dåligt att det inte kan bli värre.

Det tycker jag är en skön strategi att ha när allt går åt fanders. För alla mår dåligt. Mer eller mindre hela tiden. Vi hade iallafall tur med vädret. Jag lever ju åtminstone. Och jag har inte cancer (tror jag).

Positive thinking, at its best.

Bögparet som går hand i hand på Ica, kärringarna tittar snett, nån gubbjävel häver ur sig okvädningsord. Men de slipper iallafall fängelse och stening som de arabiska bögarna. Och de har ju en prideparad där de kan lattja och vara sig själva.

De fattiga svenska barnen. Som inte får julklappar, canadagoosejackor eller semesterresor. Men de har åtminstone tak över huvudet och någon form av mat på bordet. Kanske en bil, rätt till sjukvård och skola.

Den från bilolyckan förlamade och rullstolsbundne. Men han lever ju iallafall och har förståndet i behåll.

Hon som blev invalidiserad efter bröstoperationen i Polen. Men hon har ju om inte annat väldigt snygga bröst.

Jag kan tänka mig ett fåtal situationer då denna tankestrategi inte funkar, typ hela familjen dör i en flygkrasch, men i vardagsmisären går det hur bra som helst.

Kläder från 70-talet

Kolla in den här blusen. Den hade jag på mig på den tiden jag hade typ storlek 68. Vi hittade den hemma hos kussarna och satte den på lillsnygg. Passformen är väl inte optimal, men vad kan man begära. Det är en mycket, mycket gammal blus. Nästan lika gammal som gammeltanten, och ungefär lika slapp i resåren kan jag tro.

Nu tar Isabella Gojoj!

Another day, another ettårskalas

Ett hejdundrans kalas har vi varit på idag. I den mest prunkande trädgård där det fanns ALLT. En röd katt att klappa, en gunga i äppelträd, lekstuga med plastmat, barnpool, studsmatta, cyklar, rockringar, what's not and you name it. Ett paradis för små barn. Och små barn, det fanns det så det räckte och blev över på denna fest, kan du tro. ALLA hade barn. Hade man varit där utan att ha förlöst, då hade man nog känt sig jävligt utanför, förmodligen hade man också tyckt att alla jävlar som bara pratade nattningar, blöjor och dagishämtningar var evinnerligt torra. För så tyckte ju jag innan. Och man ska veta att jag minns hur det var. Men man får också betänka att jag är 35 år fyllda. Det vore väl bara sorgligt om jag fortfarande traskade runt i Camden från pub till pub och pintade loss, även om det var allt bra härligt? Förmodligen hade jag suttit fast i något slags knarkträsk vid det här laget, man gör alltid så. Istället sitter jag i en barnpool med två små snyggingar, ränder på magen och ständig radarblick efter små människor som springer runt runt runt. Och det tycker jag är alldeles perfekt. Tur att man oftast är sugen på att göra just det man gör. Annars hade man ju gjort något annat. Eller funkar det inte så, är inte livet så enkelt?

Girafflicka

Hon gillar samma som mamma. Så klart. Bra smak. Fina giraffer.

I wish I was special

Den där goodiebagen man får på BB. Jättetrevligt, verkligen. Men min iPhone-allergi smittar av sig på andra saker också. Därför vill jag inte ha det där svartvitrandiga lilla biet med grönt huvud du ser till vänster i bilden på min vagn. Alla småbarnsföräldrar fucking have it. Som ett bevis på likformighet. Dvs lika fånigt som att ha en iFån.

Dinglisar, de där små sugfiltarna som föräldrar lär sina barn att älska, är också omåttligt populära. Han kan inte sova utan sin dinglis!, hörs det. Den kan jag dock inte annat än älska, inte för att det är en dinglis (vilket synnerligen töntigt produktnamn) utan för att det är en Gojoj!

Bäbisen däremot, den är bara min, den har jag gjort själv, och det finns ingen som den. Ingen lika snygg, ingen lika duktig. Speciell, unik och alldeles underbar.

Hon tar min Gojoj

Bara en sån sak. Att jag kallar honom Gojoj. Han heter faktiskt Guran. Men det är så det har blivit. Han sover med henne om nätterna, inte mig. Om hon lämnar sin säng har hon Guran under armen, som en ägodel, en maskot. Och nu har jag till och med sjunkit så lågt att jag låter henne ta med honom till dagis. Inte in på dagis, gud förbjude, men han får åka med i vagnen, bara hon lovar att han får åka hem med mig igen. Hittills har det gått smidigt, när de måste ta avsked. Men jag skulle inte precis bli häpen om det kom en dag då hon propsade på att han skulle med in på dagis och jag gav vika. För så svag är jag för min dotter att jag ger henne det finaste jag har.

Jag är med barn, jag är med barn, jag är med barnmorskan på stan

Kommer du ihåg den låten? Den smått urlöjliga fortsättningen lyder:

Jag är så kå- jag är så kå- jag är så colasugen så
Hon ville knu- hon ville knu- hon ville knuffa mig i sjön

Det är väl upp till ungefär 12-årsåldern man kan tänkas tycka att det är roligt. Alltså är det inte skojigt längre, det var bara ett minne från sent 80-tal. Min bror och jag.

Min barnmorska, som jag träffade på stan idag, undrade: Blir det fler barn nu?

Och det kan jag säga dig, att det blir det inte.

Fatta hur lugnande det var att tänka efter förlossningen att det här behöver du aldrig mer göra, Ullaguran. Helvetet sparar vi till efter döden. Att lägga undan bröstpumpen i förvissningen att den här kommer aldrig mer att behövas, den kan skickas till Öland i all hast och stanna där, ajöss med den. Amningskupor, dra på trissor, det ska jag aldrig mer handla, såvitt jag inte en dag vill hjälpa till som den mormor jag hoppas bli en gång långt in i framstjärten. Storlek 50-56-kläderna, nån som vill ha dem, jag kommer aldrig att behöva dem till något annat än möjligtvis dockor. Gravidtjockiskläder byebye längst in i garderoben. Svullenheten och känslan av att nu spricker jag nog, den kommer aldrig mer att infinna sig. Livmoder, vad ska jag med den till? Nåja, den kanske är snygg, på samma sätt som mitt blindtarmsbihang är det.

För min del räcker det alldeles perfekt såhär. Jag har ju de två snyggaste individerna på mitt cv, det vore ju bara löjligt att försöka överträffa det. Skulle jag, i ett ögonblick av tillfällig sinnessjukdom, försöka, är det ganska sannolikt att jag fick det cp-barn jag alltid varit rädd att få. Synden straffar sig själv. Ingen risk dock, för jag är klar, this is it.

Jag känner några tvåbarnsmorsor som säger sig vara sugna på trean. Ja, det får stå för dem. Det påverkar inte mig. Jag ska inte den vägen vandra. Jag är nere på 64,5 kilo nu, and counting, jag ska aldrig mer bli tjock, och hör sen. BMI - you stay under 25.

Och du, mitt ofödda barn, min son, om du läser det här - så skojade jag bara.

In bed with Isabella

Stoppa pressarna, ladda intressepilen

Båda sover. Klockan är bara barnet. Cirka 21. Plenty av det vuxna med småbarn suktar efter. Egentid. Blir det porrfilm eller vanlig film? Rödtjut eller te? Möjligheterna känns obegränsade. Det är, ta mig i brasan, fortfarande ljust ute. Nu kör vi så att det ryker ur öronen på oss.

Kulmen på min karriär som bilförare

Jag har kört bil igen. 50 kilometer i timmen. Fort som attan gick det. Visserligen på 70-väg, men ändå, cut me some slack, jag kör bil. Ettan, tvåan, trean, FYRAN. Jag skämtar inte. Jag rattade ratten, tog ett par snäva kurvor, höll mig på vägen. Och ingen blev skadad. Krypkörning någon, vill du veta hur man gör - come to mama.

Men nu vetifan om jag vågar mer. Nästa gång vill Fröken Carl ha mig till att BACKA och PARKERA. Lura ut mig på stora vägar där det kör ANDRA bilar med människor i. Jag vet inte om jag törs. Jag kan ha nått max nu vad gäller bilkörning. Jag sitter där bakom ratten och får känslan av att det här borde jag egentligen inte få göra. Vem satte tant i ett rullande skrälle med rattar, spakar och mojänger, är det ett practical joke? Räcker det inte nu?

Bara tanken på en rondell eller en motorväg får mig att vilja börja gråta. Där kan man inte drabbas av panik, där måste man med säkerhet veta vilken som är gasen och vilken som är bromsen.

Att stanna strax innan en kurva på 70-väg, det är inte optimalt. Det hände mig igår, att jag blev stående där. Andra bilister ville förbi. Jag satt fast i någon slags limbo, halvpanik.  Tur att min lugne, trygge handledar-Carl fick loss mig.

Men sedan tänker jag på alla ärkesepen här i världen som får köra bil med sina körkort i plånkan. Alla rädda kärringar och dumdristiga ynglingar som får, fast de kanske egentligen inte borde. Jag, som är både snygg och smart, skulle väl iallafall klara det bättre än dem?

Det bara känns som jag inte vågar mer nu, men det gör jag kanske. Bara man får ett par glas innanför västen så? Det får man väl. Jag har inte blir Körkortsboken ännu så jag vet inte så noga vad det är för regler som gäller.

She was happy to see me!

Kalashelg

Nu är tant Trött på väg hem efter en storstilad helg. Jag har fått hänga med toppskiktet av snyggingar. Ingen slår så klart bruden på fingrarna där, hon var lätt snyggast. Och idag går utnämningen till lillsnygg Elin som fyllde ett.

Igår anlände jag i rimlig och god tid till Varberg C där jag skulle plockas upp av Mr Clark för färd till Jesus i kyrkan. Bara att vi blev försinkade av att herrarna i framsätet prompt skulle ha en kebab. Bara att vi körde vilse (vilket jag, kartläsaren from hell rättade till med min telefjants snillrika funktioner. Sony Ericsson 1 iPhone 0). Bara att kyrkan inte låg där Ästad Gård låg, så vi fick köra lite till. Vilket ledde till att vi helt orutinerat kom för sent. Till vigseln i kyrkan, har du hört något så tokigt. När vi anlände var brudparet redan på väg upp mot altaret. Vi fick helt enkelt stå och skämmas i Guds farstu en stund innan vi kunde smyga in. Och som vanligt när jag befinner mig i en kyrkjävel fick jag en släng av tourettes och var tvungen att svära och ondgöra mig för min bänkgranne om hur sjukt det ändå är att dra in Jesus och hans farsa i sitt äktenskap. Men bruden var vacker och kyssen bejublad. Vi kastade fågelfrön istället för riskorn, modernt.

Sedan drack jag helt fräckt tre glas bubbel vid champagnemottagningen nere vid den natursköna sjön. Jag var väl sugen. Varpå jag var vuxet avhållsam en stund, innan jag gav mig på bordsvinet. Så att fyllan hölls stången. Jag vill hävda att jag var i god form, för det var jag. Och skaldjurstapas, enrisrökt kött, kantarellsås och ostar var fantastiska. Tårtan lyxigt god ackompanjerad av Baileys, mums. Sällskapet av det mest magnifika slag.

Ett klassiskt citat från kvällen kan jag bjuda på. Vi stod ute på verandan när ett gäng ynglingar, som inte tillhörde vårt festsällskap, passerade. "Men vänta nu killar", utbrister en av dem när han får syn på oss snyggingar, "vi kan inte gå hem nu, kolla in brudarna". (Eller nåt i den stilen). Varpå han släntrar bort till oss, tycker väl han är en cooling, vill väl ligga. "Vad är du för en pajas?" undrar jag och påpekar även att han har lössnusfläckiga tänder. "Tack" säger han indignerat, sarkastiskt och sårat. "Verkligen, tack", säger han och ryggar bort från oss. Så ska en slipsten dras, så gör man sig av med en ost.

Efter festen blev vi hämtade av Mr Rebeling som kört hela vägen från Göteborg, och nu tillbaka. Flott arr. Och jag, som hade flest glas innanför västen, snackade nonstop blajblaj hela vägen hem medan de andra försökte sova.

Idag vaknade jag smått bakfull till förberedelserna inför Elins ettårskalas. Mamma Dufmats botade mig dock medelst en vitaminbrustablett och två Alvedon, sedan var jag FFF (fit for fight) och kunde både diska och trä grillspett. Under ett partytält i trädgården avnjöts sedan den ena delikatessen efter den andra. Diet schmeet. Mums! Och vilka synnerligen trevliga människor som var där. Bäst av alla min kära kära exfru Emma Falk, fy farao vad söt. Massa småbarn, alla utom mina. Det är ingen hejd på 80talisternas barnafödande, härligt.

Har du kanske läst i tidningarna om hon som nekades att köpa ett andra glas vin på ett uteställe i Stockholm för att hon ammade sitt barn? Hon var där! En kändis! Nästan. En modern vardagshjälte. Gillar henne, ska fan Facebook-kläppa henne nu.

Och så blev det dags för tant att fara hem. Mormor Dufmats, en synnerligen trevlig kvinna, skjutsade mig till stationen. Nu är jag på tåget mot familjelyckan. Pratade med Lovisa i telefon nyss och aj vad mammahjärtat värkte av längt efter lilla sötaste och hennes syster då. Snart är mamma hemma! Bara rulla lite tåg till så kan vi kramas!

Jag säger då det, den som inte har skaffat barn vet inte vad livet går ut på, vet inte vad kärlek är. Detta var också temat för mycket av mitt fyllesnack igår. Lyssna och lär när tanten snackar goja!

Men en fantastiskt fin helg fick jag. Tack för den. Tack för att jag fick vara med.

1årskalas

Idag är jag på kalas för den här lilla snuttan fyller ett. Mamma och Pappa bygger partytält i trädgården och jag får passa lilla. Jag FÅR det. Och det är det visst inte alla som får. Jag har bra hand med barn, jag. Grattis, liten Elin!

Bröllopståget

Går mot Varberg C. Jag har sminkat mig på tågtoaletten. Jag tycker jag är ungefär så fin som det är möjligt att vara för en tvåbarnsmamma på 35 jordsnurr som sovit cirka 5 timmar. Nu blir det kärlek. Och lite Jesus. Fy fan vad vackert.

Olämpliga kommentarer till bilder folk lagt upp på Facebook

Vad tjock du har blivit!

Jeeez, vad du ser gammal ut. Nu har jag visserligen inte sett dig sedan vi slutade gymnasiet för 15 år sedan, men ändå, du ser minst 10 år äldre ut än mig

Snygg klänning....not!

Oh lord sweet Jesus vilken ful bäbis, men så har den ju också kommit ur ett jävligt fult hål

Här ser du ut som du tycker att du är jävligt läcker

Usch vad full du är, har du knarkat också, som vanligt?

Vilka långa bröst du har!

Men fy fan vad ostigt!

Renlevnadsmänniska

Usch jag är en sådan trist jävla häslofreak nuförtiden. Jag röker inte, jag super inte och jag knarkar inte. Damn, jag äter inte ens godis. Eller dricker läsk för den delen. Det gör jag inte. Smaksatt mineralvatten, det är så långt jag sträcker mig.

Hälsosamma människor, som äter groddar och springer på gymmet, dem har jag alltid ringaktat, sett ner på, vad har de för liv liksom. Men nu är jag där själv.

Lyxade med två skivor Finncrisp nyss. Det är tamigfan 3,5 gram kolhydrater per skiva, det är vad jag kallar godis. Men annars bara kött och ovanjordgrönsaker. Smör och flott på det. Inga onyttigheter. 16 kilo lättare än i mitten av februarg. Men det är fan inte mycket till nöje för en som alltid sett mat och dryck som två av livets viktigaste glädjeämnen.

Tur att jag ska på bröllopsfest imorgon och födelsedagskalas på söndag. Då ska jag hinka vin och festsnusa, sleva i mig tårta. För ibland måste man som det heter UNNA SIG.

Avslutning

Idag har alla svenska skolbarn sommaravslutning. Jag är självklart för gammal för att ha något med detta att göra och mina barn för små. Men jag har passerat ett antal sjungande skolgårdar på vägen in till stan, och jag minns. Inte som om det vore igår, det vore löjligt att säga, men fragmentariskt. Och det är fan inte vackert.

Högstadiet 1992. Vi var fyra personer i den s.k. Fyrklövern, två på pappret lite tuffare, två töntar. Jag var självklart en av töntarna. Jag kan med ingen grad av stolthet meddela att jag var en stalker under högstadietiden. Först var det några killar i nian som systematiskt förföljdes av mig och min kompis. Och detta var till och med innan Fyrklövern, i 7:an när jag var töntigare än töntigast, och min bästa kompis hette K Blom (allergisk mot allt och den enda med cykelhjälm, dessutom i frigolit). Vi smög runt i skolkorridorerna efter dessa två finniga ynglingar. Vi brukade cykla runt utanför deras flotta villor i Professorstaden, glo in med en dåres ogenerade stirrande. En gång telefonerade vi på en av killarnas födelsedag och pep "grattis" i kör, varpå det var tyst i 10 sekunder, en tystnad som bröts av att min ytterst pinsamma partner in crime yttrade följande ord: "Vad fick du då?". Han la på, ridå. Sedan cyklade vi dit och smög i hans trädgård. Genom villans panoramafönster såg vi att han fått en ny cykel. Johan och Peder hette de, och jag vet inte vem av oss som var kär i vem, det visste vi nog inte då heller. Vi bara triggade varandra till att göra den en sjuka saken efter den andra. En annan töntig grej vi brukade göra rätt ofta (!) var att låtsas prata om min fasters man, som råkar heta just Peder. Så här var upplägget: Jag skulle prata om honom, min fasters man, och så skulle min kompis undra "men vem är det nu du pratar om?" varpå jag lite irriterat skulle säga "men det vet du väl, min fasters man" och då kom hennes replik vars snillrikhet endast kunde ha skapats i två riktigt töntiga hjärnor: "Jo han, Peder!". Helst skulle denna konversation ske i närheten av dem, deras skåp och cyklar. Så sjukt! Så genant! Man dör ju hellre än gör något så pinigt. Men inte vi alltså.

Det var alltså en herrans tur att K Blom simmade ur bild sommaren efter sjuan och jag bondade med Fyrklövern istället. Bara det att jag tog med mitt sjuka stalkerbeteende. Och nu blev det ännu sjukare, för nu var det inte pojkar vi var ute efter längre, nu var det två medelålders lärare, kvinnor dessutom. Vi besparar oss detaljer om smygande i buskar, men en riktigt bisarr grej vi gjorde var att cykla till skolan en fredagkväll för att tvätta bort ett klotter som vi tyckte baktalade en av våra favoritlärare. Så vi tog med oss såpa och svampar, snattade en flaska aceton på Ica Tuna (brott preskriberat) och gned väggen ren från det fula. Senare har vi kommit på att det inte var "vår" fröken Meurling man baktalat genom att skriva "Nördling" på väggen, självklart var det en annan kärring vid namn Nordling som också jobbade på skolan. So we did it for nothing, som Baby i Dirty Dancing sa. Vilka jävla pajasar.

Och i ljuset av dessa mindre smickrande anekdoter är det inte svårt att föreställa sig den gråtfest vi sedan ägnade oss åt på avslutningen. Vi skulle ju skiljas från våra älskade! De andra två fyrklövertjejerna tog sig en fylla i Stadsparken den kvällen, man gör alltid så. Utom vi två pellejönsar, som bara tittade på, i chock och med avsmak men mest avund. Jag tror till och med att de rökte!

Nu flyttar vi fram tre år. Gymnasiet 1995. Examen av examina. Fy fan vad vi är bra. Vad jag minns var jag alldeles för full, hade alldeles för kort klänning (egentligen var det nog en blus) och så var jag ihop med den där golfande snobbfjanten från Bjärred, Jonas hette han, och hans mest lysande citat "vad gjorde handen" respektive "vad sa munnen". Usch. Med fem minuters marginal till att avslutningsceremonin i aulan skulle börja fick jag den lysande idén att köpa mig en stor stark på närmsta pub. Bara att man inte fick ta med den från stället. Så jag fick stå och halsa den innan jag sprang tillbaka till skolan. Det var nog där fyllan slog över till too much. För självklart hade jag redan grundat med champagnefrukost och öl på stan. Sjung om Fru Svenssons lyckliga karl, skrålade jag och grät även då, det hör liksom till. Eller så var jag bara fyllesentimental.

Inte lika illa som hon som tog 10 koffeintabletter eftersom hon var lite trött och låg för ankar med spykalas dock. Jag minns inte vad hon hette, men jag minns att koffeintabletter, det var den tidens knark, det var hårda tuffa grejer. Hur tänkte vi?

När man går ut gymnasiet, då tror man att man är vuxen. Herregud vad fel vi hade, vilka barn vi var. Jag är fortfarande inte riktigt vuxen, det kommer jag aldrig bli.

Låt mig få plöja i ungdomens fåror, fem gamla hjärtan i sprit jag har, å en ljus elefant i ett snår. Skål!

Sophie la giraffe

Proud to be different

Alltså, det här med en homosexuell parad. We're gay and we're proud. Och det här med Stoltaste Bussen, på vilken var och varannan Facebookmänniska vill spänna upp sin profilbild (och skryta om det i fb-rollen).

Får man undra varför? Utan att för den sakens skull vara en tillstymmelse homofobisk. Jag struntar blankt i vem som ligger med vem och hur (bara jag slipper). Det är var och ens privatsak, så länge samtliga inblandade är med på frivillig basis så klart. Alla vill ligga, och alla FÅR ligga vad mig anbelangar. Men måste vi prata om det? Måste vi kategorisera oss efter hur vi ligger med varandra?

Varför är homosexkulturen så stor, särskilt bögarnas? Vad är det för roll man spelar, varför så mycket manér, sätt att prata, viftningar med hand framför ansikte, varför så "bögig" bara för att man gillar att ha sex med samma kön som sitt eget? Det är ju som att be om att få ses som avvikande. Kvinnodagen, Prideparaden. Kolla oss, vad vi är speciella, konstiga och utsatta, för när vi ligger gör vi det i brumman. Men so what? Ligg hur du vill, med vem du vill, bara gör't. Det spelar inte samhällsordningen någon roll hur och med vem folk ligger. Ha det så skönt. Adoptera barn, inseminera tjejkompisen, gift er i kyrkan, bara gör't. Inga problem.

Och om de homosexuella ska ha en parad, så ska väl andra stackars utsatta minoriteter också ha det. Kvinnor, negrer, muslimer. De vill väl också ha en buss med mitt ansikte på?

Jag vet att det finns sinnessjuka konstiga länder där homosexualitet är brottsligt och ses som en sjukdom. Men kämpa mot dem istället då. Avskaffa uråldriga fördömmande fördummande religioner. Det är ju där problemen ligger, varför fattar inte folk det?

Prideparaden i Stockholm är ju synnerligen löjlig när det är i Dubai, Kabul eller Islamabad den borde hållas.

Om barnfattigdomen

Aftonbladets kampanj med den sk Barnfattigbloggen. Den ena snyfthistorien efter den andra om barn som inte får gå på fotbollsträning, inte åka på ridläger eller charter, som inte har några Levi's än mindre en Canadagåsjacka.

För att deras föräldrar är arbetslösa, kanske långtidssjukskrivna, ensamstående, låginkomsttagare, stackare.

Och nu kommer hon den där sura med sin vassa penna. Klankar ner på de svaga, slår mot dem som redan ligger. Hur har hon mage?

Men snälla nån, snyfta kan jag göra när barn blir slagna och våldtagna, får svälta eller behandlas illa på annat sätt. Inte för att de inte får gå på fotbollsträning. Hur tror du killarna från favelorna i Brasilien blir fotbollsproffs? Inte fan har de dyra fotbollsskor, organiserade träningar och läger. Nehejdutack, en boll är allt du behöver. En boll med tillhörande bollsinne.

Och inte tänker jag gråta för att vissa barn inte har råd att åka på chartersemester. Det får väl ändå ses som en lyx? Jag tror inte på att det fattiga barnet är helt ensam i bygden hela sommaren för att alla andra har råd att åka på semester, detta skriver man bara för dramaturgins skull. De som har råd åker vanligtvis en vecka, och förmodligen inte samma vecka som alla andra. Så NÅGON ska väl den stackars fattige ha ett leka med NÅGON GÅNG under sommarledigheten? En annan fattiglapp gnällde om att de inte hade råd att tanka bilen. Men vad fan har ni bil för då? Det är väl också en lyxprodukt. Eller har ni den så att ni kan skjussa barnen till träningen ni inte har råd med? Haha. Busted!

Och sedan tycker jag krasst, och lite lagom moderatblått, att den som är fattig, arbetslös eller låginkomsttagare och sopig ibland faktiskt får skylla sig själv. Inte alltid, men ibland. Och socialbidrag eller a-kassa ska självklart inte räcka till hockeyträning och balettlektioner, vad finns det då får anledning att arbeta? Tough shit om du inte KAN arbeta, och då ska man få hjälp, men inte till extravaganser. Tough shit. Welcome to the real life. I Brasilien är de nöjda med en trave gamla bräder och lite stulen elektricitet. Perspektiv, min vän. Perspektiv.

Nej vet du va, jag tycker inte synd om barn som inte har en egen laptop, som inte får åka till Thailand, som inte får en studentskiva till genomsnittspriset 16,000 kronor (!). Ja, du hörde rätt - enligt Aftonbladet kostar en genomsnittlig studentskiva 16 papp. Men vad är det för trams, på vilket sätt är det nödvändigt? Hyra lövad skrinda, trycka upp ett fett plakat i fotobutik, anordna catering och bjuda på lådvis med champagne på skivan? När mamma lagar godast mat, tyskt moselvin kostar 49 kronor buteljen och man kan åka med på grannens flak?

Folk kräver helt enkelt för mycket. Välfärdsstaten Sverige har skapat  monster - kräsna, hagalna kravmaskiner och barn av konsumtionssamhället. Kärlek, intressanta diskussioner och tokroliga lekar räcker tydligen inte längre, man måste ha bilar, maskiner och dyra jackor för att bli lycklig. Eller?

Städtanten

Idag städar jag. Det är en ganska ovanlig företeelse. Jag behöver en morot för att komma igång. Just idag var min morot så god som det faktum att jag ska få främmande. I dagarna två. Varför man säger att man ska få främmande finns för mig ingen logik i. Är människorna främmande vill man väl inte ha dem över sin tröskel. Jehovas vittnen, dammsugarförsäljare och påskkärringar släpper iallafall jag inte in. Kikar jag i dörrhålet och ser en främling är jag noga med att smyga iväg utan att öppna. Sånt lärde man ju sig redan i späd ålder. Det vet man ju aldrig om dammsugarslangen innanför rocken i själva verket är en kåt manslem. Och är det en bibel du har där under armen eller är det en köttkniv? Ungefär lika illa, om du frågar mig. Här kommer du inte in med din smörja.

Men mina väntade besökare är alls inga främlingar. Idag kommer Katten Karlsson hit serru, hon som jag simmat i de smutsigaste av vatten med, som jag skrattat de godaste av skratt med över pint efter pint, hon som är både rolig och klok och har de vackraste smilgroparna denna sida Atlanten OCH Stilla Havet. Och imorgon kommer Annie-dockan, hon som vi hittade på Lunarstorm när hon fortfarande var en barnrumpa på 19 småttingbast, som är typ en av de snyggaste och stilsäkraste jag känner, som fullkomligt spottar ur sig roligheter och klockrena citat. Kvalitet går före kvantitet, det har jag alltid sagt.

Därför städar jag. Det fanns popcorn under soffan. Det var många veckor sedan jag åt popcorn kan jag säga. Babybelostens skal fick man skrapa bort från golvet med nageln, det gick inte med mopp. Sisådärja, nu sover busiga bebben, nu drar jag den engelska dammsugaren vi fick i bröllopsgåva från Dublin Castle ett par varv till.

Och du kan passa på att peta ut den där intressepilen som fastnade i ditt öga och sved till. För berättelser om vardagliga bestyr såsom städning, matlagning, sömnvanor och toalettbestyr, det måste ju ändå vara det mest intressanta man kan dela med sig av.

Matmissbruk

Nu ska jag berätta om när diettjockisarna åkte på semester. LCHF eller paleo - call it what you want, men det spelar ingen roll när tjocksmock "unnar sig".

Det började, som man säger, med en knappnål och slutade med en silverskål.

Första kvällen. Anja hade lagat hamburgare. Så kunde man ju äta utan bröd om man var ett diet-cp. Äsch, sa vi. It's holiday. Mums!

Sedan var det barnens lördagsgodis. Ojdå, Lovisa åt visst inte upp sitt. Mums.

Restaurangen Pappa Blå i Borgholm. Vad duktiga vi var som beställde kotlettrad med bara sallad. Men ojdå,  Lovisa åt visst inte upp sina pommes frites. Bäst att hjälpa till. Mums.

Och så blev det söndagsfika. Bara för att det dukas upp ett dignande fat med kladdkakemuffins, brysselkakor och kanelbullar måste man ju inte ta. Eller måste man det? Jaha, men så otrevligt av mig då. Jag tar två av varje, taximocka, mums.

Pasta, pastasås, broccoli, lax och sallad. Allt serverades separat, så att de som inte äter kolhydrater (vilka var nu det?) kunde låta bli att ta av pastan. Åh så gott, en sked av varje till mig tack, en sked för mamma, ett omtag och så var jag ju tvungen att tömma Lovisas fat eftersom hon rusat iväg för att jaga monstret. Tomma fat är bästa beröm, all respekt till kocken, mums.

På kvällen undrade jag lite försynt om det ändå inte var bäst att vi åt upp muffinsarna som blev över efter fikat? Vi skulle ju gå till affären, en hel kvarts promenad, klart som korvspad vi behövde lite bränsle? Slurp, mums.

Idag: Grande finale. På vägen hem rågades måttet med besked. Du ser nedan vad jag snackilurar om. Vad som annonserades som två kulor glass var i själva verket två liter. En hel big pack nerkörd i struten. "Man kan inte åka till Karlskrona utan att besöka Glassiären" heter det ju (väl?). Och vem är jag att bryta traditioner på självaste nationaldagen?

Men här fick så till slut även jag mitt lystmäte. Hör och häpna, värre matmissbruk har väl aldrig skådats. Glassen började rinna, och i samband med det min aptit försvinna. Så jag tog helt sonika en fet näve mjukglass och slängde rakt ner i papperskorgen. När inte ens the mums master, snabbätaren nummer ett, hinner med, då är det illa, då är det helt enkelt för mycket. Sista halvan av struten gick även den samma öde till mötes. Jag orkade inte. Jag erkänner, jag blev besegrad. Av en glass. En fjuttig tvåkulors.

Nu ska det bli herrans intressant att komma hem till vågen och se hur mycket jag "förstört". Det sägs ju att once you go LCHF vill man aldrig äta kolhydrater igen, särskilt inte de snabba. Detta gäller uppenbarligen inte för mig, den svagaste karaktären i hela sockerlaget. Fly mig en bulle, liksom. Mums!

Glassarnas glass

Kompisar

Att döma av nedanstående bilder är dessa barn ena riktiga matvrak.Bälgar i sig ostmackor, godispåsar och kanelbullar som vore de viktväktarnas fiende nummer ett. Men icke då. Vi har bara lyckats fånga ett ögonblick, eller tre, på bild. Där dockorna sitter snällt och ser ut att mumsa. Sedan är det en som rusar upp och är ett monster och då måste den andre jagas skrikandes runt köksön. Eller så blir det bråttom att rusa in på kammaren och bjuda på plastmat istället. Vill en, så vill garanterat den andre. Vill hon inte så vill inte den andre heller. Och min är minst och beundrar mest. Och jag har ingen lust att bli arg när jag är så glad. För att min lilla smarta har hittat en liten klok, verbal kompis som hon kan både snacka och leka med. Älskar't.

Hugo hjärtar Isabella