Var det bara jag som skrattade?

Okej, det här skämtet blev jag "utsatt" för härom dagen. Och idag försökte jag återberätta det för mina kollegor, men dom skrattade fan bara av artighet, dom fattade inte.

Så här:

Min bror kommer in genom dörren med en brun påse, smyckad med de så välkända och vackra golden arches. Det bör tilläggas att det här hände på den tiden då jag befann mig i greppet på en strikt diet.

Åååååh, utbrister jag längtansfullt och avundsjukt. Du har vart på McDonalds!

Nej nej, säger min bror. Nu tänker du fel. Du tänker på den amerikanske skådespelaren, inte sant? Jag har varit på Michael Douglas.

Som jag skrattade. Det var tamigfan det roligaste jag hört sedan jag konfirmerade mig (och då är jag inte ens konfiermerad, vill du ha ett fikon).

Skämtet kom han på på vägen hit i bilen, och han hoppades så få använding av det. En hungrig tjockskalle som jag var en lätt måltavla, självklart skulle jag kommentera påsen.

Men som sagt, dom skrattade inte på jobbet. men visst fan är det roligt ändå, även så här out of kontext, visst är det briljant.

McDouglas. I like.