Sådan bäbis, sådan mormor (snygga)

Vi har en hel frys och ett helt kylskåp från golv till tak att fylla. Så mycket kallrum har jag aldrig haft förut. I England får man ju som alla vet antingen dela med sepen som Elise West och Stripp-Louise, eller nöja sig med frysfack. Nu jävlar är det andra bullar och min långfrys snart full med dylika.

Dom som hade lägenheten innan oss, alltså ett korpulent par mellan Oktober-08 tills i förrgår, dom måste fan ha bott på kontoret eller bara käkat chipspåsar/takeaway. För alla vitvaror och maskiner ser helt nya och oanvända ut. Kolla inne i ugnen till exempel så fattar du. Eller så var dom bara jävligt duktiga på att städa.

Skiter väl jag i, snyggt var det iallafall, och snyggt vet vi ju alla att det blir förbannat mycket roligare om det är.

Imorgon flyttar vi in på riktigt. Det tar cirka 6 månader att skaffa sig en ordentlig bostad i Lund, bara så du vet. Innan dess behöver man barnhärtiga föräldrar och vänner, och det har jag haft turen att ha. Man kan ibland luras att tro att Sverige är lätt, smidigt och snällt. Men så är det alls icke. Det är tungt, hårt och ovälkomnande. Bara så du vet.

Nu äntligen har tants alla hästar kommit in i stallet, nu äntligen är alla skruvar åtskruvade.

Springa runt

Här kommer det från och med imorgon stå soffor och skit. Och två dödsläckra röda fåtöljer! Aktarej.

Lovisa vill inviga Muninkaret

Så här ser LKF-badrum anno sent 00-tal ut. Min syster har ett nästan lika snyggt.

Köttbullar och korv

Man ljuger inte när man påstår att vi hade sjukt mycket vagnar på Ikea idag. Allt skulle vi ha, och bara det bästa var gott nog. Alla svennar säger att man apselut inte ska resa till Ikea en lördag efter löning, det är det jävligaste som finns. Nehjedutack, det var alls inte särskilt vidrigt. En och annan skrikbäbis, en och annan burkatramsare, någon enstaka fåne som körde vagnen på allt i sin väg utan att mumla ursäkta, men i övrigt lugnt och städat.

Vi inledde skarpt med köttbullar och avslutade i stil med korv.

Man gör alltid så.

Imorgon kl 14-18 anländer vårt möblemang, välkommen på ihopskruvarpartaj. Vi tänkte inviga vårt Mickey Mouse-mackjärn dagen till ära. Sinnessjukt rabatterade 29 kronor på Elgiganten, sitter som en kniv i ryggen på länsman.

Jag har vart på macken o tankat min bil. Ja, du hörde rätt, MIN BIL.

Ska du ha kaffe får du säga te annars får du choklad

Jag vänder mig mot stavningen thé när man avser den ädla bladdrycken te. Jag ser den väldigt ofta nuförtiden, och frågar mig vad detta handlar om. Vad är detta för aristokratiskt trams, snobberier och onödighetsmakeri, undrar jag. Allting annat ska språkmässigt förändras och förenklas för att även den svagsinte ska hänga med. Vi slutade stava te såsom thé redan på medeltiden, häng för fan med i svängarna.

Alla skriver dom, ibland dem när de menar de - det är helt enkelt för komplicerat för massan (den av idioter). Vi skriver inte skall och skola, utan kort och gott ska. Hvad, hvem och hvilka har tappat sitt h. Osv, jag kan dra tusen exempel till på onödiga bokstäver som faller bort och andra förenklingar i språket, men det räcker med att poängen framgår.

Och poängen är alltså att te det stavas t-e och att larva till det med franska accenter och ett fullständigt poänglöst h - det är bara ett bevis på löjlighet och borde om inte förbjudas så åtminstone förlöjligas offentligt.

Mona

Vet du vem Mona är? Nu tänker du på högstadieläraren Mona, hon som var så snäll fast hon luktade lite bajs när hon lutade sig över elevernas bänkar för att hjälpa. Då tänker du fel.

Nej, jag tänker på Wolfgang Amadeus Mona, han som står i form av en gipsfigur på pianot och som Lovisa pekar på, skrattar och säger:

Mona!

Jävla mamma!

Är jag ensam bland alla dessa moderna människor i den nya moderna världen med moderna och fritänkande åsikter, i min förkärlek för svärande barn? Är jag det?

Få är väl de som idag menar att man åkallar jävulen när man svär, få är väl så dumma att de tror på tomtar, troll och Jesus? Isåfall är det ju bara ord, inga visor, och bra sådana.

Fy fan vad gulligt det är med små barn som svär. Jävla mamma liksom, så gulligt. Fan och hans moster.

Min lilla skojare har lärt sig säga det roligaste ordet, nämligen BAJS. Och det säger hon, och så skrattar hon så hon nästan kiknar och baxnar.

Så GULLIGT.

Alfta, Romeo & Juliette å Jonathan

Jag har gjort en fullständig rockad. Vänt ryggen åt Svennebanan och hans Volvo. Sagt nej tack till konkurs-Saaben. Ratat såväl Volkswagen Golf-familjebilen och leksaksbilen Toy-ota.

Nehejdutack, nu ska tant ha en fräck sportbil från Italien. Nu ska tant ha en Alfa Romeo. Det fattar du själv när du får åka med på en tur. I dagarna.

Alla har så klart åsikter; är det vist det där, vet du att kamremmen kostar 8 lakan, vet du att den har minuspoäng i Bilprovningens lista för bromsrör och parkeringbroms? Är den verkligen rätt för en svensk familj, är den inte lite för tuff, vågar man verkligen sticka ut på detta stöddiga vis?

Ja, vi kan, vi vill, vi törs.

Och han som sålde den hade makat ner en tvillingvagn i bagageluckan, så nog fan är det en family car. I like. Den är min snart, jag kläppte den lätt.

Var det bara jag som skrattade?

Okej, det här skämtet blev jag "utsatt" för härom dagen. Och idag försökte jag återberätta det för mina kollegor, men dom skrattade fan bara av artighet, dom fattade inte.

Så här:

Min bror kommer in genom dörren med en brun påse, smyckad med de så välkända och vackra golden arches. Det bör tilläggas att det här hände på den tiden då jag befann mig i greppet på en strikt diet.

Åååååh, utbrister jag längtansfullt och avundsjukt. Du har vart på McDonalds!

Nej nej, säger min bror. Nu tänker du fel. Du tänker på den amerikanske skådespelaren, inte sant? Jag har varit på Michael Douglas.

Som jag skrattade. Det var tamigfan det roligaste jag hört sedan jag konfirmerade mig (och då är jag inte ens konfiermerad, vill du ha ett fikon).

Skämtet kom han på på vägen hit i bilen, och han hoppades så få använding av det. En hungrig tjockskalle som jag var en lätt måltavla, självklart skulle jag kommentera påsen.

Men som sagt, dom skrattade inte på jobbet. men visst fan är det roligt ändå, även så här out of kontext, visst är det briljant.

McDouglas. I like.

The Kristet Utseende

Lovisa Nova

Nova Lund. Rolig.

Dilemma?

Tänk dig följande:

Någon (dåre) står framför dig med 1. en fet hammare 2. en stor korg fylld till brädden med fina ostar, korvar, kex och ICA-vouchers.

Han säger:

Får jag slå dig allt vad jag kan det allra hårdaste på din stortå, så får du denna fina korg?

Hade du sagt ja?

Nu fick ju inte jag valet, utan jag fick stryket först utan att be om det. Men ujujuj vilka fina ostar, och vilka köttiga korvar, vilka krispiga kex, han ICA-gubben Håkan överräckte till mig idag som, som han sa, plåster på såren. Och därtill 500 spänn att shoppa loss satan 90 i favoritaffären ICA.

Jag hade nog fan sagt ja.

Dublin Castle 2026

Min flicka

Min docka

Brev till Ica Tuna angående min tå

Hej,

Jag skriver angående en incident som inträffade på ICA Tuna Kvantum i Lund igår kväll den 13e januari vid 19-tiden.

Jag höll på att plocka upp mina varor ur varukorgen och lägga dem på bandet, då jag böjde mig ner för att ta en bärkasse. Kassarna låg i en tjock rulle i en plåtlåda och jag river loss en. Det visar sig då att plåtlådan där kassarna ligger inte är förankrad utan ligger helt lös på ett hyllplan, varvid hela plåtlådan rasar ner på min fot. Den var ganska tung - en står låda i plåt innehållande en fet rulle kassar – jag kan tänka mig att det blir ganska många kilon. Och den träffar rakt på min stortå.

Smärtan var akut och intensiv, sådär så det svartnar för ögonen, jag svor ett par ramsor, men lade ändå lite band på mig för att inte skapa någon scen. Kassörskan var väldigt trevlig och tillmötesgående, hon sa att jag fick svära så mycket jag ville och undrade om jag behövde något, om jag ville sitta ner. Jag avböjde vänligheterna och betalade och packade ihop.

När jag hade linkat hem tittade jag på min tå, och ser att hela foten är rödflammig och själva tån svullen med en alltmer blålila nagel. Det liksom bultar konstant i tån och jag kan förtälja att det är allt annat än skönt. Jag befarar även att hela nageln kommer att falla av, vilket vi ju alla vet är en segdragen process och att få en ny nagel kan ta upp till ett år. Vilket innebär att jag inte kommer att kunna ha öppna skor i sommar, eller åtminstone inte att jag kommer att känna mig snygg eller bekväm när jag har det.

Nu när jag har skor på mig, (och det måste jag ju av lätt insedda skäl ha då Kung Bore inte tillåter Birkenstock/Flipflops, ej heller min arbetsgivare), klämmer det över tån och känns smärtsamt och obehagligt. Jag iakttar hos mig själv en lätt haltande gång.

Jag skulle önska att ni kunde se över era kasseplåtlådor, och se till att de är ordentligt förankrade så att de inte riskerar att trilla ner och skada någon mer. Ett alternativ vore ju att helt enkelt plocka bort plåtlådorna, för utan att vara fastskruvade fyller de ju ingen funktion – då kan kassarna hellre ligga direkt på hyllplanet. Om bara en rulle kassar hade trillat på min tå tror jag den hade varit mindre blålila idag. Med plåtlådan blev resultatet förödande.

Kontakta mig gärna om ni behöver ytterligare information. Jag har även ett kassakvitto från tillfället som detaljerar tiden för mitt besök, och jag skulle kunna skicka ett foto på min tå om ni vill se med egna ögon vilken skada ni tillfogat mig.

Med vänliga hälsningar

Catch 22

För att kunna köpa en bil behöver man en bil. Men om man inte har en bil måste man ju först köpa en, innan man har den. Men eftersom man inte har någon kan man inte ta sig till de personer/butiker som säljer bilar, eftersom de alltid ligger åt helvete. Därför kan man inte köpa en bil om man inte redan har en.

Jobbigt va.

Man kan visserligen försöka köpa en bil på gångavstånd t.ex. på Gastelyckan i Lund, men då måste man ha is i magen och alltså ha tålamod att vänta tills det kommer någon snygg. Jag som snarare har eld i baken, tycker att det känns jobbigt.

Raka rör och ägg i mössan. Ska det vara så svårt?

Lisabet

Känner du igen den här gamla skojaren? Det är ju Lisabet! Vi lärde känna varandra någon gång tidigt 80-tal och var tätt sammanflätade under ett antal år.

Men sedan kom det en tid när flickan blev tjej och inte ville förknippas med en töntdocka.

Därför passerades stackars Lisabet till garderoben. Just i denna garderob återfanns hon nu 20-25 år senare. Kanske hade hon mist sin allra sista gnutta hopp om att bli räddad när hon nu efter en evighet i mörker fick komma ut och se dagern. Kanske, och detta säger jag av dömma av hennes dystra uppsyn, ville hon inte ses igen.

För vilken syn. Fylld med snusk från en slemmande småunge daterat till senast 1986. Kärleken är inte alltid vacker och ren. Vill du krama henne?

Too late. Hon har nu förpassats till soprummet, för vidare destination sopstationen och slutligen sopberget. Där kan hon sitta och lukta, och hon är sååå lycklig nu.

Project Status Report

På den 12e dagen av osedvanligt strikt diet har jag och min man sammanlagt gått ner 9 kilogram. Herregud, i bärkassen som vi har släpat men nu släppt låg det 1 paket socker, 1 paket mjöl, 2 liter mjölk, 1 kg ost och 2 liter kesella. Allt är borta, allt har försvunnit in i evigheten, kanske blivit till energi. Det är nästan lika mycket som en Lovisa väger. Sinnessjukt.

Men när jag tittar mig i spegeln ser jag fortfarande ett fetto. Och där står hon ju, hon med hängbuken och de tjockaste armarna skådade sedan de östeuropeiska kulstöterskornas storhetstid. Fast lite gulligare är hon ju, hon får nog inte sitta på tunnelbanan tack vare sin fetma längre i alla fall.

I somras, när jag vägde 8 kilo mer än vad jag gör just nu, då måste jag ha varit riktigt jävla smällfet på gränsen till hälsovådligt obese. Det var bara en tidsfråga innan det enda sättet att få mig ur huset vore medelst lyftkran. Tur man tog sitt förnuft till fånga och slutade trycka in bullar i en käft som redan var full.

Men vid den tiden led jag av s.k. omvänd anorexi och trodde nog fortfarande att jag var en liten tjej, kanske lite rund om magen, men fortfarande en lattjo liten pryl. Så fel man kan ha.
På fredag när ”projekt hetsviktminskning” går över till ”projekt ät rätt” bör jag ha nått min pre-pregnancy-vikt igen. Men då ska man komma ihåg att innan jag blev gravid och laddade ugnen med bullar (både bebis och kanel), var jag en skojare som verkligen inte spottade i glaset och därför var alldeles för fläskig för mitt eget och betraktarens bästa.

Man har fortfarande 5 kilo att arbeta bort innan man kommer i pre-London-blusen.

Sedan, mina vänner, sedan blir jag sådär snygg som bara jag kan vara. Allt blir mycket roligare om man är smalsnygg. Precis allt.

Hunger

Min man vill göra sig en macka. Men han får inte. Tjockhetspolisen säger nej.

Milkshaken står upp i halsen. Jag ska frysa in dom med skogsbär så att det blir glass åtminstone.

Vi har fuskat med sallatsblad, gurka, majs, kål, tomat och morot. Är det fusk? Isåfall har vi fuskat med äpplen också. Aldrig har väl äpple varit någon höjdare, särskilt inte de för 7 kronor påsen av märket Euroshopper. Men nu så. Satt som en knife i ryggraden på farbror länsman.

Tonfisk då. Får man fuska i sig det till middag idag? Lite i salladen?

Om jag hade vetat hur tråkigt det var att bli smal hade jag nog fortsatt vara tjock, man blir det ju ändå igen sedan.

Det säger alla som vet något om pulverdiet. Visst, du går ner 20kg men sedan upp igen så fort du börjar äta igen. Kroppen, som du har svält, skriker efter fett och socker och vill inte annat än att svälla upp igen, minsta lilla sked chokladpudding och du svullnar upp som en fettpärla, så det så. Tro inte det finns genvägar till smalhet!

Säger dom ja. Jag säger att det finns bara en princip, och det är den om intag och uttag. Du kan alltså äta vad fan som helst bara du gör dig av med lika mycket som du stoppar i dig. Så enkelt.

Kroppen har lika lite som själen ett eget liv och kan tänka och suga i sig av ren trots för att den inte fått godis på några veckor. Kroppen är ingen försmådd älskare. Den tar vad den behöver och finns det inget att tillgå tar den av fettdepåerna och tar dom slut så dör man (svältdöden).

Och ingen blir tjock av att titta på mat. Och ingen blir fet av att vara gravid.

Bara den som äter för mycket blir fetto.

Och det är aldrig synd om dom tjocka! Stackars dig som äter det där trista pulvret, säger dom på jobbet tex. Nej, nej, nej, fel, fel, fel. Det är alls ingen synd om mig, jag är ju tjock för att jag ätit för mycket.

Skyll dig för fan själv om du är tjock, du vet vad som gäller. Intag vs uttag. Så enkelt är det.

Bilen ska brumma

Jag står i begrepp att köpa bil. Jag, som vet just ingenting om bilar och har noll intresse för fordon, motorer, fälgar och kamremmar.

Lacken är det som intresserar mig mest - det hänger på färgen. Skitvit går bort. Gärna blå, kanske gul, varför inte tuffsvart eller punklila? Kanske mörkröd men inte vanlig röd, finns för många röda bilar på vägarna. Silver heter grå och är trist. Guld är väl beige och är nästan som brunt, dvs bajs. Hjulen ska vara aluminium-silver, inte plastsvart!

Vilket märke är hetast. Aygo by Toyota sponsors of T4 Sunday. Men den måste ju vara gammal, inte 00-tal. Okej, en gammal hederlig Volvo, jag rullar. En sen 90-tals-Volvo, den heter V40, S70, vad betyder det, betyder det snygg?

Först snöade vi in på Volkswagen, en klassisk nazistbil kan väl aldrig vara fel? Men då fick det vara en Golf Kombi, men det tyckte inte Vägverkets testpanel var så hett. Då hittade vi en Mazda, en blå fin Mazda som till och med hade en egen fansida. Alla älskar Mazda, iallafall dom som har provat. Vi får visst testa en imorgon, så suget.

Eller en Volvo. En lång en. Svensksåld är visst viktigt, vad betyder det? Nybes och kamrem bytad. Men de som inte kan stava får inte bilar sålda till mig, så det så. Och den som photoshoppar bort reg.plåten, vad är det för skumraskfasoner?

Jag kan inte ens köra bilen så det viktigaste måste ju vara att den är snygg.

Favorisering i seriernas och fablernas värld

Jag tittar mer och mer på barnprogram. Roligt! De kanske inte ger så mycket rent intellektuellt, men som fenomen och analysobjekt är de synnerligen intressanta. I alla dessa berättelser figurerar ett antal karaktärer, viss goda andra onda, men de flesta goda. Om de är onda kan de oftast omvändas till goda (Vargen i Bamse). Ingen blir snäll av stryk. Alla huvudkaraktärer har ett pedagogiskt syfte att fylla och fungerar som ett uppfostringsverktyg. Genom berättelsen danar vi små människor, får dem att tycka det är kul att borsta tänderna (Tomblibooerna borstar alltid tänderna när det är läggdags – med stora, färgglada lustiga tandborstar) och tvätta sig (Makka Pakka tvättar gärna sina kompisars ansikten, visserligen med samma snuskiga trasa han polerar sina stenar, men ändå), att frukt också är godis (säger Bamses skola och då är det sant).

Och barnen får chansen att välja en figur att identifiera sig med, en favorit. Sedan kan man köpa branded toys i leksaksaffären och bli lycklig på kuppen. Fast man kan bara välja bland hjältarna och huvudkaraktärerna – har man Knocke o Smocke eller Nina Kanin som älskling (varför man nu i helvete skulle ha det?) får man inga gosedockor, ritblock eller hårborstar med sin idol på.

Kolla in Bamse, Nalle Puh, Pippi Långstrump och Drömmarnas Trädgård. Jag skulle gissa att de allra flestas favoritgestalt (80%?) är just Bamse, självaste Nalle Puh och Pippi eller huvudkaraktären Igglepiggle i Drömträdgården.

Alla berättelserna är ju så dramaturgiskt uppbyggda att det finns en självklar ledare och huvudfigur mot vilken den största delen av läsarens/tittarens sympati och identifikation riktas. Vanligtvis finns det också en eller flera sekundära figurer som finns till för att komplettera protagonisten (huvudfiguren). Dessa är de näst och tredje viktigaste rollerna i dramat, och kallas formellt deuteragonisten och tritagonisten. Alltså Lille Skutt och Skalman. Nasse. Tommy och Annika. Upsy Daisy och Makka Pakka.

Sedan finns det givetvis ett antal andra karaktärer i berättelsen, men de är mer att betraktas som bifigurer.
Mickelina Räv, Brummelisa, Vargen, Katten Jansson, Burre och Krösus Sork.
Ior, Tiger, Uggla, Kanin, Kängu, Ru och Christopher Robins paraply.
Herr Nilsson, Lilla Gubben, Kling o Klang och Prusseluskan.
Tomblibooerna, Hahooerna, Ponitpinerna och Wottingarna.

Vissa vill ju verka speciella och har därför obskyra favoriter:
Den som tycker att Ola Grävling är hetaste killen i Bamse försöker nog mest verka annorlunda.
Den som favoriserar Tommy-o-Annika-Tommy, han är nog bara dum (maken till fjant har jag sällan skådat).
Den som gillar Wottingarna bäst har nog inte fattat grejen med konceptet Drömmarnas Trädgård. De är ju knappt med!
I Nalle Puh finns det dock flera karaktärer med större popularitet, det är kanske bara Kanin och Uggla som verkar trista och märkliga val. Eller Christopher Robin! Annars är det fritt fram att välja mellan Puh, Nasse, Ior och Tiger. Kanske inte så mycket Kängu och Ru.

Själv gillar jag de söta, blyga karaktärerna. Kanske för att jag var söt och blyg som barn? Alltså Lille Skutt och Nasse. I Bamse fanns det dessutom en självklar uppdelning bland oss 3 syskon. Calle hade allt med Bamse, jag Lille Skutt och Cecilia Skalman. Så var det bara, och så ser det säkert ut i många familjer. Om en tar Igglepiggle tar den andre Makka Pakka och de andra får slåss om resten, företrädesvis Tomblibooerna.

Man ligger helt enkelt inte och kramar Ninkinonk-tåget om natten. Tommy-o- Annika-Annika finns inte som lakanset eller mössapplikation. Uggla är för gubbig och besserwissrig för att nå ut till massorna.

I utbudet av merchandise, förstärks denna favorisering av vissa karaktärer, av protagonisten och dennes eventuella följeslagare. Inte fan kan man få tag på en tandborste med Mickelina Räv på, eller en gosedocka i form av Tommy-o-Annika-Tommy. Det är det ingen som vill ha. Efterfrågan och utbud – eller är det för att vi redan i den dramaturgiska uppbyggnaden av berättelsen blivit styrda att fokusera på Bamse och hans närmaste, är vi lurade?

Dag 5 – utan mat i 14 dagar försmäktar jag på denna öl

På lunchen idag satt jag som vanligt och slurpade min jävla milkshake. Med chokladsmak, men det kunde lika gärna varit päron eller skogsbär, det är inte någon större skillnad. Pest eller kolera är lika goda kålsupare.

De andra skedade i sig pasta med biff (Pasta! Jag skulle njuta av att äta den kall med gaffel utan ens salt!), fetaostmacka med groddar (Groddar! Ge mig en näve så trycker jag in den!) och spenatpaj (Paj! Fly mig ett hörn av ditt pajdegsskal och jag låter som Meg i When Harry Met Sally allra minst!), utan att skämmas. Hon med mackan plockade bort rödlöken och lämnade den till sophinken (matmissbruk). Hon med pajen lämnade både pajsmulor och salladsblad. Hon med pastan orkade inte allt, blev mätt och däst (I-landsproblematik).

Vad fan, ät upp din mat, tänk på barnen i Afrika, eller åtminstone på mig som sitter mittemot med tungan hängande i knähöjd och med salivering i klass med Pavlovs sugna jyckar.

Skyll dig själv, ditt fetto, säger du till mig. Ja visst, här får man stå sitt kast för att man slängt i sig chips o läsk o snask o matportioner för en hel arsenal. Som straff får man bara dricka bantningsjuice om 112 kalorier per portion. 5 om dagen.

Igår åt vi fyra skivor gurka var. Härom kvällen delade vi en morot. Det är en ynnest att få fast föda, en lyx att knapra på en grönsak.

Bara dag 5 och jag känner mig redan färdig med denna farsiella smalhets och späkning. Hur ska jag klara mig till dag 14 utan att få spel, spader, krupp och nog, har du tänkt?

Remember me?

Jag får erkänna att jag fortfarande är barnsligt förtjust i min födelsedag, att jag tycker den är en viktig, stor dag värd att fira. Man blir inte yngre med åren, men säkert klokare och eventuellt snyggare. Men inte bara det att jag själv tycker den är viktig, jag vill att alla andra ska uppmärksamma den också. Kom igen nu med era ballonger, blommor och glada tillrop.

Jag förstår ju att jag inte borde lägga så stor vikt vid min för världsfredens/världshistoriens obetydelsefulla högtidsdag, särskilt som jag nu passerat bäste-före-datum med hästlängder, men jag gör’t. Vem ska man stå närmast, om inte sig själv? Är inte själv bäste dräng, månne? Kan man verkligen älska sin näste om man inte älskar sig själv?

Det finns olika klasser av gratulanter, man skulle kunna rangordna dem, isåfall tycker jag såhär:
1. De som kommer till kalas och har med sig present (min familj)
2. De som skickar elektronisk present (Anja)
3. De som ringer (Anja)
4. De som skickar kort på posten (Manpower)
5. De som skickar SMS (Fyrklövern)
6. De som skriver mail (ett par Londondockor)
7. De som skriver på Facebook (många, både nära och sådana man inte snackat med på ca 14 år)

Ett fåtal begagnade även flertalet av ovanstående metoder, och fullständigt lovebombade födesledagsbarnet, det kändes stort. Varför Facebook kommer sist är så klart för att det kräver ingen ansträngning. Det kommer liksom upp där på din startsida, vilka som fyller år, det är inget du behöver komma ihåg själv. Den som vaknar den 4e januari och tänker att ”hurra, idag är det Ullas fylleridag” av sig själv, den är helt enkelt en bättre människa. Sedan kan man välja att skriva något fyndigt eller personligt (pluspoäng) eller helt enkelt bara ”grattis på födelsedagen” (trevligt, men smått meningslöst).

På sin födelsedag kan man spela kung lite. Säga att ”idag fyller jag år, då hanterar jag inte bajs”, så man slipper byta blöja. ”Nu önskar jag mig att du spelar spel med mig” och ”att du inte sitter vid datorn hela kvällen” och ”att du lagar te till mig”. Man har rätt att vara dryg, för man fyller år. Man får vara i härliga centrum, man får lite paket, det är en bra dag.

Kom ihåg att jag kräver inget, men jag vill ha allt.

Mer birthday att njuta av

Om du undrar hur en 34 till åren kommen kvinna som sovit ca 1h och som äter ca 540kcal om dagen ter sig, och hur det ser ut när denna kvinna kämpar sig till kontoret denna bistra morgon, om du undrar något av detta är din väntan äntligen över. Här är hon. Det enda som är synd är att du inte känner hur gott hon luktar iklädd den nya parfymen, men det får du förhoppningsvis tillfälle till. Grattis.

Där sitter du och är oförskämt snygg. Grattis.

Diet from hell

Hälla grus och dynga i sin o´boy, ingen het idé. Men det är alltså vad Naturdiet försökt efterskapa när de utvecklade sitt chokladsmakande dietpulver. Visst, det går ner om man blundar hårt och tänker på något annat. Päronvarianten var riktigt mumsig, om man gillar syntetpäronsmak, och det kan jag skriva under på att jag gör.

Att mixa chokladvarianten med hälften kaffe var dock årets hittills sämsta grepp. Jag höll fan på att spy. Dyngsmaken blev extra framträdande, spyan formligen låg på tungan och pockade. Jag blundade hårt och tänkte på El Maco/spag boll/lakritspuck och gott&blandat, allt jag håller kärt, men det gick bara inte. Sturskt svalde jag ner svinsoppan med en äcklad grimas och tänkte på hur stor del i mitt liv mat har.

Och på allt gott jag ska äta sedan för att fira att jag är så smal och snygg.

Eat your heart out

Som vi sa igår, som man säger i Brasilien: Nu ska vi äta tills våra anus börjar pluta.

Äckligt, men sant. Vi tog i från tårna och fyllde hyddan med oxfilé, potatisbakelse, hummersoppa, rödvinssås, oliver, kanapéer, chips o dip, snask, blåbärscheesecake och en jävla massa vin, både rött och vitt, Bailey's och champagne. Lika bra att passa på, och nog putade brumman lite till slut.

Idag kom straffet. På Ica köpte vi varsin låda Nutrilett. Nu blir det inget annat på två veckor. Spänn ditt bälte, hala in det lilla seglet. Det är dags nu.

All matrelaterad uppvaktning på min bemärkelsedag undanbedes.

Lilla

Lilla sötaste, sov gott hos mormor. Vi är i torson hos morbror kalle. Det e bra, mamman e berusad, m jackson spelar, 12slag i gymmet så klart. Imorgon börjar nu. Without you im nothing. Lilla Lovisa.