Jag har gått och blivit en ost

Gorgonzola, Camembert eller herrgård. Kanske en vällagrad cheddar eller nyriven mozzarellaost till pizzan. Ett tjockt lager Philadelphia på mackan, vitlöksost på kexet, oststavar i salladen. Som en stor rund julost rullar jag fram, ystar frenetiskt i smörkärnaren.

Ja, jag inser att jag gått och blivit en ost.

Ibland funderar jag på att byta facebook-profilbild till en på mig själv och mitt barn. Bara en sån sak. En sån där bild där jag ler nöjt och moderligt, trycker bäbisen mot min barm. Men jag håller i hatten. Än så länge.

Jag tror att alla är intresserade av att höra om mitt barn, och jag berättar gärna ointressanta och intima  detaljer. Vad som fanns i blöjan, kanske något exotiskt om mina egna pattar, vad vi har gjort idag, dvs ingenting.

Jag pratar med löjlig bäbisröst. Yes, that is true, guilty as charged. Bla bla bla, lilla dockan, fjutt fjutt, trams, pussa mammans puss, oh oh ko-ko-ko, lilla katt, miau, hihi. Stoppa mig.

Och nej, jag längtar inte till Elefanten, Mixern och Dublin. Jag trivs bättre här där jag kan sitta i min nedsuttna soffjävel och lukta på lilla bäbisen.

Jag sa ju det, jag är en gammal ost.