Följande harang yttrade jag som ett mantra för var och en som ville höra för några veckor sedan:
Bara ingen dör eller blir cp-skadad är jag nöjd.
Och så blev det ju. Ingen död. Ingen cp-skada. Heller ingen epidural, ingen narkos, ingen morfin - bara jag i helvetets mörkaste kula med den finska barnmorskan, en badpool och fullständigt verkningslös lustgas. Dom som såg mig dagen efter, fortfarande i chocktillstånd, fick en viss aning om de vidrigheter som avlöpte på Royal Frees femte våning den 15e November. Och då bör vi tillägga att detta var en naturlig och normal förlossning utan något medicinskt ingripande. Naturen är ofta sådan - vämjeligt vidrig, smärtsamt äcklig och ful, onaturlig och fel fel fel. Och mitt i alltihopa låg en skadeskjuten gris och vrålade avgrundsvrålet, trodde jag tills jag insåg att det groteska ljudet kom från egen strupe. Döden kändes som den enda vettiga utvägen, absolut bättre än att poppa ut ett bowlingklot genom förlossningskanalen aka framstjärten, men ingen ville utföra den eutanasi jag bad om, varken finskan eller min man, så det var bara att bita ihop i det suraste av äpplen och göra som man blev tillsagd. Det var en både blodig och vidrig historiett som vi inte detaljerat bör beskriva, det enda jag kan säga med stolthet är att jag körde kontaktlinser genom hela processen och att jag INTE bajsade på mig. Vilken vinnare. Och så klart vann jag storvinsten i slutändan när jag fick träffa Lovisa Teresa - en kladdig liten sak som gjorde entre i världen med en rejäl brakskit. Mums.
Mina barn e inga aper. Älskart.
No comments:
Post a Comment