Tanten

Nej jo, jag lever ju fortfarande och känner ingen som helst fysisk skillnad. I princip har jag ju redan varit 30 sedan jag blev 29, eftersom hela året varit en enda lång förtvivlad väntan på att bli tant på riktigt. Under lång tid har jag refererat till mig själv som tant, mina kompisar kallar mig tant utan att tveka och ordet tant har till och med gått så långt i användandet att det blivit mer en komplimang än ett skällsord. Lilla, söta tant. Det faktum att jag valt att kalla mig något så tantigt som Ulla (det är mig veterligen ingen under 60 som är döpt till Ulla – än mindre jag själv) har ju dessutom helt säkert banat väg för tantepitetet. Och jag vill tro att det härigenom ligger en sväng ironi att kalla undertecknad tant för tant? Ungdomligare tant får man söka efter med lupp och lommelykt; bara för två veckor sedan fick tant visa leg på systembolaget. Modernare och ungdomligare inställning, klädstil respektive frisyr får man ju leta efter: jag är ingen militant moraltant, jag klär mig av princip inte i skjortblus, jag delar inte frisyrval med den unge mannen i tantfrisyr vi iakttog på Mixern i Söndags. Jag gillar varken brun, grön eller gredelin. Har aldrig varit yrkesverksam som varelse flourtant eller mattant, är heller ej särdeles bastant.

Så då undrar man stilla: är jag i verkligheten en s.k. ungdomstant, eller är jag i själva verket en patetisk tant som maniskt försöker undvika att vara tant fast jag egentligen är det?

Eller är det så pass enkelt att det faktiskt inte spelar någon som helst jävla roll att jag passerat 30-strecket och kan fortsätta lattja i vanlig ordning? Ska jag eventuellt sluta älta?

Tjohej! Nu börjat snart festen!