Lyckan kommer, lyckan går

Att lägga sig på kvällen och längta efter imorgon, det måste vara den bästa. Jag känner så varje kväll.

Anledningen att jag lade bloggjäveln på hyllan en sväng? Ja, den sammanfattas väl bra i stycket ovan.

Jag skrev in det där i bloggverktyget en natt för inte så länge sedan efter ett par välförtjänta glas innanför västen. Det var väl så jag kände just då, i ett rus som fick mig att älska livet.

Det var inte exakt så jag kände nästa morgon med sandpapprad tunga och en gapig bisse, i gryningsljus och med urinanden from hell.

Jag tänkte mest, när jag såg vad jag skrivit,  så förmätet av mig. Och vilket hyckleri! Sådär är det ju inte alls. Somnar med ett leende och vaknar med ett dito. Dra mig baklänges i självförhärligandets löjlighet.

Hade jag gått och blivit en rosa-fluff-bloggare, en sådan tramsig typ som brer ett lager mjukost över sina livsbetraktelser, som tycker allt är hääärligt och myyysigt?

Jag fick således ta ett steg tillbaka, rannsaka mig själv och se mig i vitögat.

Nu är jag färdig. Och jag kom fram till att det är ok att vara lycklig ibland, men man behöver ju inte skryta om det i bloggform.

Nu börjar ett nytt kapitel. Och det är fan så mycket häftigare. Idag fick jag champagne, tårta och presenter på jobbet. Och så höll jag ett stappligt tal! Vem kunde ha anat? Jag var så rörd av omtanken att jag skakade på tassen! Imorgon börjar det nya.

Spännande.

Allt med imorgon är spännande. Men också läskigt.

Undrar om jag somnar så där löjligt lycklig ikväll?

Mamma är störst, bäst och vackrast

VAB-resultat

Idag har jag vabbat (är det verbet?), helt enligt principen att här delar vi vabbandet millimeterrättvist. Igår var det min man som höll i rodret här hemma. Bara att på min VAB-dag var det inget barn som var särskilt sjukt. Febern hade mojnat, hostan visserligen fortfarande skruttig, men det är ju inget att oja sig för. Hostar gör man väl i stort sett hela vintern som svenniskt barn.

Jag är inte van vid det här, att man kan sitta och trycka fram en extra röd dag ur sin almanacka och få betalt för den dessutom. Så typiskt svenskt, in a good way. Men dagis har sina regler - 24 timmar feberfritt, annars är man inte välkommen. Så feberfritt it is, och det bevisade jag genom att ta med mig förskolebarnet till dagis för att hämta upp den friska delen av barnaskaran (ska man kasta peppar och ta i trä vid ett dylikt uttalande?).

Så hur vabbar man? Och varför heter det vabba (det måste det ju göra) när det är Vård Av Barn med ett B man ägnar sig åt?

Jag har sett osmakliga Facebook-exempel på folk som postar saker såsom "ioo, va skönt med långhelg, fredagsvabben e go´den", eller "oh näu, barnet sjukt påu min semesterdag, vikken osis" (och ja, alla med denna inställning pratar grov skånska, så rasistiskt är det), och jag kan bara hoppas att deras arbetsgivare ser det så de får skämmas alternativt drabbas av neddragningar.

20 kg SVT Barnkanalen. Det är vad den sjuke får i VAB-present av mamma. Själv har jag smygjobbat lite, via telefonen. Man kan ju inte låta bli, it's where the action is. Och vissa saker kan inte vänta, om man är en het soffpotatis, tydligen. Eller så är det min hybris igen. TITTA NU VAD TANT ÄR DUKTIG, MIG VILL NI VÄL BEHÅLLA FOREVER AND EVER" tycks jag något desperat vilja basunera ut med mitt agerande.

Dessutom har jag, och detta är sjujävlars ännu duktigare, städat hela lägenheten. Jag vet, 70 kvadratmetrar, inget att skryta om, tycker den som dammsuger en hel jävla villa två gånger i veckan (orka, suckar jag tonårsmässigt), men jag tyckte det kändes läckert med fräschören. Och vi hittade Lovisas iPhone som varit borta i månader! Under madrasserna under sängen, var annars. Den som undrar varför Litensson har en egen iPhone (nåja, iTouch), kan jag berätta för att det är för att det är vår allra sämsta telefon. Hell, det är inte ens en telefon. Det är en spelmanick, med låst internetch. Vilket lurendrejeri! Men hon älskar'n, den har ju Toca Boca, så vem är jag att avslöja att Sony-telefoner är så jävla mycket bättre, vem är jag, vad vet en ko.

Äntligen står julgranen i källarutrymmet, har jag parafraserat Gösta Berling dagen lång, i min hjärna, tyckt att jag var fyndig och lite klyfitg, men till ingen nytta, för varken Lovisa, 3 bast, eller min brasilianske make, skulle fatta grejen, hur jävla fyndigt klyftig jag är. Därför skriver jag det här, där ungefär 100 miljoner kommer att läsa: Äntligen står julgranen i källarutrymmet. För det är ner dit jag burit ner den jäveln. I September, vilken idioti. Och då firade vi inte ens jul i Sverige förra året. You do the maths. You calculate the level of laziness.

Och så bakade vi chocolate balls. Det var någon i ett barnprogram som hade sådana, inte Laban, nån annan, klockan 9:30 om morgonkvisten, och jag var inte sen att nappa på idén. På med Pippi-förklädet lilla skojare, sa jag, här ska bakas. Men som vanligt slutade det med att Lovisa tog ett bett och jag glufsade i mig tre bollar (eller fler, det kan ha blivit ett 20-tal totalt, vem är jag att räkna? Fan vet, de var rätt små).

Det var den VAB-dagen. Kråkan satt på telefontråden - så var den stunden över.

She's in the U som i mamma Ulla

Så mycket bättre

Alltså, jag gillar mig själv, det gör jag, men jag är samtidigt en mästare på att undervärdera min egen förmåga. Det ligger väl i släkten tyvärr. Här har ni oss, ett gäng jävligt intelligenta, kompetenta, snabblärda skojare. Men ingen av oss har någon lön eller nån fräck titel att skryta med. Ingen är advokat, doktor eller ingenjör.

Jag tycker sällan att jag är tillräckligt bra på något jag gör. Med det sagt tycker jag inte att andra är bättre på det. Jag blir ofta sur när någon annan står i rampljuset med sin sång, sin text, sin kunskap och tänker att det där hade jag kunnat göra bättre. Men det betyder samtidigt inte att jag tycker att det jag gör är bra nog att se offentlighetens ljus. För jag ställer sjukt höga krav på både mig själv och andra.

Häromdagen fick jag dock ta ett steg tillbaka i min självförnekelse, när jag var på Sharepoint-kurs. Jag är bra på Sharepoint, det visste jag väl innan, men jag är ju självlärd och har insett att det jag kan är ändå bara en bråkdel av vad man skulle kunna kunna om man hade varit en riktig expert. Men där satt jag alltså på kursen, sista modulen, överglänste läraren och ställde frågor han inte kunde svara på. Basala, tyckte jag, way over his competence, tyckte han. Jag blev uppmanad att komma tillbaka och föreläsa om exempel från min snillrika Sharepoint-problemlösning. Så bra är jag tydligen.

Fast jag tycker fortfarande att jag är i princip novis, att jag har mycket kvar att lära.

Hur funkar det för andra? Hur funkar det t.ex. för han läraren för den där kursen? Tycker han att han är kunnig? Herregud, jag smulade ju sönder en av hans listor, kom med en mycket smartare och smidigare lösning, där på plats, i lektionssalen. Vilken hejdlöst störig typ, jag var!

Det är väl som min lågstadiefröken sa till mig i första klass: "Du är så jobbig, du är alldeles för bra". Det är bara att jag ska fatta det själv också. Visa framstjärten och ta plats, bröla lite.

Gratis när det är som allra godast

Tror du det finns någon plats i denna värld, där man kan få obegränsat med mat och dryck, popcorn, spektakulär show med lasereffekter, ballonger och uppvisningar av wow-artade avancerade experiment till en kostnad av 0 kronor?

Det är det väl ingen dåre som hade tippat på.

Men det gör det, och det är helt sjukt.

Du kan knäppa en korv och medan du äter upp den köa för nästa, eller varför inte inmundiga korven o hamburgerkön som jag gjorde? Fläk på med bostongurka, hamburgerdressing och ketchup, eat as much as you like. Kostar ingenting.

Sedan är det bara att hälla upp så mycket saft du orkar bälga i dig ur en kran, inga konstigheter.

Fortfarande sugen? Vik dig en strut och ställ dig i popcorn-kön, så fyller voluntärarbetarna upp din strut utan att kräva det minstaste mynt i ersättning.

Ballonger till alla barn, med helium i, flott ska det vara, men ingen behöver pröjsa. Mister du en, står det en till dig bi. Ballong med kolsyreis? Inga problem, fixar den kemilystne studenten till dig.

Vill du se lasershowen får du visserligen köa ett bra tag, men det kostar noll spänn, so who cares?

Det enda vi eventuellt kunde anmärka på var att de inte tillhandahöll något kaffe. Men det är väl en smal sak som vi kunde åtgärda lite senare på ett snyggt café.

Fysicum på Kulturnatten är, som ungdomen säger, iallafall de som var ungdomar för 20 år sedan, da shit.

Ryktet om min graviditet är betydligt överdrivet

Det går rykten om mig på arbetsplatsen. Så intressant är jag tydligen. Så TJOCK är jag.

För ryktesspridningen gäller att jag skulle ha en kanylballejävel i ugnshelvetet. Jag har hört det från två källor nu. En tog mig avsides och liksom viskfrågade: "are you expecting?". Den andre konfronterade jag och han erkände utan omsvep att man inom gruppen spekulerade om tidpunkten för min väntade nedkomst.

Det stämmer då rakt inte, detta elakartade rykte; om det är något jag eventuellt vill göra med min livmoder, så är det isåfall att ta bort den, ska jag be att få tala om. Inga fler ungar kommer att passera den tappen, om jag får säga mitt.

Men detta föranleder så klart att jag tänker att antingen a. Har jag för tajta kläder, b. Är jag för tjock eller c.En kombination av a och b.

Jag lutar mot c.

Det är dock svårt för mig, i egenskap av att vara drabbad av omvänd anorexia, dvs jag ser en relativt smal snygg i en spegelbild som i verkligheten visar en mullig tant, att se mig själv för den tjockis jag uppenbarligen är.

Men det betyder väl att jag får ta mig samman och idka skärpning. Bylsigare kläder, mer LCHF, någon form av motion.

Fy fan, vad nesligt.

Man måste älska Mullvaden

Här är vår nya kompis. Han kom med Papai hem från Prag förra helgen. I dockform. Två stycken, en till varje barn. Och som vi älskar'n (nåja, de festa av oss)! Vi tittar på Krtek på YouTube varje dag. Han är ju så finurlig, den lilla rackarn. Lite busig, lite smart. Och så söt när han gråter! Och påhittig. Och rolig! Som Pingu, men ännu bättre. Att jag inte träffat honom tidigare är både märkligt och smått tragiskt.

Fast det knasigaste är att Isabella hatar honom. När hon ser honom skriker hon och kastar bort honom. När jag ritade honom tidigare idag började hon gråta hejdlöst. Hon hatar Krtek. Det är väl lustigt. En så pass söt och trevlig liten mullvad, vad finns det att hata, undrar man? Jag tänker att hon vänjer sig, att hon will grow to love him, som man säger. Annars blir det väldigt jobbigt i det här Krtek-invaderade hemmet kan jag tycka.

Coca-Cola for the children

Jag har ett litet barn som inte pratar så mycket. Vilket kan te sig smått frustrerande, särskilt för henne. Hon vet vad hon vill och hon begriper vad vi säger till henne, men hon kan inte själv göra sig förstådd.

Som häromnatten. Eller två nätter i rad faktiskt. Lilla vaknar och konstrar sig, vrider sig och gnyr. Ingen fattar vad hon vill. Natt två likadant. Så sätter hon sig plötsligt upp i sängen och säger, artikulerat:

Ko-ka-kå.

Och med ens förstår vi. Pappan rusar till köks och hämtar en kopp vatten, och sedan en till.

Girigt bälgar hon i sig.

För ko-ka-kå är sånt man dricker, inte nödvändigtvis Coca-Cola (fast helst kanske).

Alive, kicking and screaming

Trodde du att jag hade dött? Ledsen att göra dig besviken.

Jag har bara så många järn i elden, ska du veta.

Den som trodde att det innebar dubbelt arbete att ha två ungar istället för en, den kan tänka om. Det är tamigibrasan quadrubbelt upp, ska jag få be att tala om. Det finns ingen stund då alla sitter lugna och fina som små ljus, tittar man bort en sekund, för att dra några trudelutter på SongPop eller motsvarande ramsor i Ruzzle/Wordfeud, då kan man ge sig fan på att någon ramlar från soffan eller häller ut ett glas mjölk på golvet.

Det finns en stund som är lugn dock, det ska jag erkänna. Och det är den stunden, som nu, när båda de små ljushuvudena sover sött i sina bäddar. Men den senaste tiden har jag varit så oerhört uppeldad över nya smått fantastiska arbetsuppgifter att jag förkovrat mig i dessa mellan klockan 22 och 24 som är min s.k. egentid. Inte för att jag precis jobbar över, jag har bara valt en annan tid att arbeta på, eftersom att jag på sistone ägnat viss normal arbetstid för övningar såsom att våldtas av tandläkarkvinnor i bakåtfällda stolar och köra på isbana med ungdomar i 18-årsåldern.

Tydligen kör jag bil som en kung numera, för jag har fått tid för uppkörning. Gud nåde den som avslöjar datumet! Och det där med att jag glömde lägga in backen och nästan körde in i ett träd, eller det där med handbromsen, det är väl inget att orda om. Kan det inte hända den bäste? Nähänä.

Dessutom, och nu inser jag lite att jag tagit mig vatten över huvudet, har jag påbörjat en kurs vid Stockholms Universitet, flott ska det va, i Praktiskt Projektledning. Jag har läst hela första modulen på min jävligt smarta och snygga telefon.Och det coola är förstås att jag känner igen alla begrepp, jag kan det här, även om kursen tyvärr ges på det något töntiga, i affärssammanhang, språket svenska.

Många är de som oroar sig för min jobbsits. Var och varannan ost räknar med att jag ska bli uppsagd. Vad är det för fasoner kan jag tycka. Är inte jag duktigast i kommunen, har man inget för det? Idag satt jag till exempel på en Sharepoint-kurs och överglänste självaste läraren med min kunskap, vad ger du mig för den? Kanske i takt med den mera avancerade lektion 4 eller 5 att jag sackar lite efter, det får helt enkelt framstjärten utvisa. För nu är tant konsult på kurs! Lika bra att smida medan järnet är varmt, dvs när jag fortfarande får vara med och leka, tycks jag resonera. Därför griper jag alla dessa halmstrån som fladdrar framför mig, jag hugger tag, hjälper till, fixar och trixar med mina intranätsidor, gör saker som ingen annan kan och håller min expertis för mig själv så mycket det går, kör så att det ryker ur öronen på mig, tar för mig, allt i enlighet med det projekt jag skapat där jag själv är sponsor, intressent och styrgrupp: Project Indespensible. Syftet är alltså att göra mig själv oumbärlig.

Det går rätt bra för Sverige tycker jag.

Kanske att jag drabbats av hybris och storhetsvansinne omvartannat. Kanske det du. Men jag tror på mig själv, vem fan ska man annars tro på?