Längtan till London

OS - fälttävlan, judo, simhopp, kast med liten höjdhoppställning, världens snabbaste man. Deltagarna, resultaten, medaljerna är inte mitt huvudsakliga fokus.

Maratonloppet. Var är de? Towern. Fleet street. Det är inte områden jag brukade hänga i, men jag blir ändå tryck-för-bröstet-nostalgisk. Åh, nu joggar de genom Regents Park! Landmärken. Polisernas uniformer.  Look this way-pilarna. Vägmärkena. Jag vill också köra på vänster sida, men varför det? Att det regnar. Så klart. Känner jag nån som står längs staketet? Troligen. Varför är inte jag där?

Ibland är det nästan smärtsamt att vara tv-åskådare. Jag skulle ju vara där! När MIN stad har OS. Jag kunde också klaga på alla turisterna, på att bussarna/tubarna är fulla. Och flytt till den trygga hamnen i Camden dit inget OS når in i öldimman.

Och när jag lyssnar på Amy Winehouse. Då blir jag lite ledsen. Kanske inte så mycket för att hon är död, även om det så klart är en förlust för musiken, men mest för att hon påminner mig om en tid som inte finns längre. Hur jag besökte toaletten alldeles efter henne på Mixern, hur jag funderade på och kikade om det eventuellt fanns lite knark kvar på toalettsitsen. Och nej, jag vill inte leva så, jag vill inte gå på Mixern 3 gånger i veckan och bli stupfull, jag vill inte gå på Mixern alls, men man kan väl sakna saker även om man inte precis direkt vill tillbaka till dem? Sorglösheten, allt det roliga, det busiga. Och nu har stackars Horan hamnat i koma också. Det är ingen av mina vänner som lever sådär längre. Den tiden är förbi, för oss alla.

Jag blir så nostalgisk när jag ser mitt London, det känns så länge sedan som det var mitt. Trots att jag absolut inte vill leva så som jag gjorde då nu. Trots att mina barn är det finaste jag vet. Jag vill inte att de ska växa upp i Camden. Jag vill vara en liten mammadocka som går och knyter sig klockan 23. Men det hindrar ju inte att jag kan se tillbaka och uppskatta och längta lite till det gamla.

Jag har dålig kontakt med mina vänner, jag har inte tid med vänner, jag vill vara med mina barn. Jag ser dem på Facebook, med människor jag varken träffat eller hört talas om. Självklart har de gått vidare, I don't blame them, det har jag ju också gjort. Men jag saknar dem, I miss London, jag saknar livet vi hade tillsammans trots att jag inte vill ha det tillbaka. 

Vad jag däremot vill är att ta min make under armen och flyga över en snabbhelg bara för att få en liten ynka av mitt lystmäte. En snabbis bara. Får jag det, mamma/syster? Vill ni ha mina barn en helg, vilken ynnest, eller? Får jag DET, Emma Falk? Ditt fina lillrum? 12 oktober? Typ?