Den spektakulära vyn från mitt kontorsfönster

Alla var där

Ja, fy fan. Alla var där för att fylla sin santa-säck. Lovi var tvungen att fly ner i en varukorg fylld till max med små mjuka djur. Det var roligare att trängas med dom, kan du tro.

Jag tycker att det är en fin egenskap hos mig att jag tycker det är så roligt med mjukisdjur, att jag verkligen tar dom på allvar, pratar med dom som om de vore personer (för det är dom ju), och visar dom den respekt de förtjänar. Det tror jag är en av mina starkaste sidor som förebild och mammafigur.

Guran är på ricko sjukt viktig och om det brann i mitt hus och jag bara fick rädda en enda grej vore det självklart han.

Vad familjer gör på helgerna

Åker till Ikea förstås. Mumsar lite julköttbullar, lingonmousse. Trängs och bråkar, ser gamla troll från förr som vanligt. Ser också många andra nya fula ansikten. Ja det är fasligt intressant vad folk verkligen inte gör sig till för att resa till Ikea, det kan man inte beskylla dem för. Och än värre de som åker till RUSTA. Det är mjukisbrallor, burka-sjaletter och fläckar på piketblusen hela vägen.

Pippi Arons arm

När Thandi, Göteborgs sötaste afro, var liten hade hon ett gosedjur som hette Pippi Aron. När jag träffade Thandi för första gången cirka 20 år senare hade hon Pippi Arons arm. I sängen hos sig, såsom jag har Guran. Allt annat var borta. Numera tror jag att även armen är förlorad.

Och på tal om armar. Fy fan var jag har ont i min vaccinarm. Jag kan knappt lyfta ett finger, bokstavligen, än mindre diska och städa som jag hade planerat.

Dessutom blev jag så akut trött igår att jag var tvungen att gå och lägga mig med jeans och hela baletten redan vid midnatt. Jag tror fanimig att jag till och med hade feber.

Och nu ligger Ludde uträknad.

Kanske inte så jävla flott med svinvaccin ändå. Vad var Pippi Aron för djur? En gris?

Nu är det kokta fläsket stekt

Nu har vi fått injektioner i armarna. Men jag känner ju inget. Jag nöffar inte ens. Skittrevlig barnmorska som stack mig förresten, hon jobbade på KK i Lund sedan 40 år, tex 1976, och vi kom överens om att hon förmodligen förlöst mig en gång i tiden. Bra jobbat. Tack för den.

Ibland, nu när jag har flyttat tillbaka till hålan där jag är född och uppvuxen, är jag lite spänd över att jag kanske kommer att stöta ihop med någon gammal bekant/flamma/skolkamrat på stan. Den lilla storstaden kallar man Lund.

Tänk att stöta på K Blom tex, man skulle ju inte ha ett skit att säga. Man skulle förmodligen låtsas dels som att det regnade och dels att man inte kände igen varandra. Min mamma har samma skräck - idag var hon tvungen att vända i dörren på Erikshjälpen för att Sverres morsa stod i kassan. Jag förstår henne, fy vad jobbigt att ysta den osten.

Men jag stötte bara på bra gamla gubbar idag. Dels Staffan Dykes, vilken hyvens prick. Och vilken trevlig fru han hade, som tyckte att jag såg alldeles för ung ut för att få svinvaccin med åldersgruppen 30-39. Jo för fan!

Och sedan stötte vi ihop med dom 3 kusinerna på Nova, vilken överraskning och en rolig sådan.

Vi handlade upp hela barnbidraget utan att besöka barnbidragsbutiken (Systembolaget) och matade oss med burgare, espresso och snask. Lördagsgodis.

Och inga Malin Stenberg, Johannes Tesfai eller för den delen Sofie Arfvidsson så långt ögat med sitt blickfång kunde nå. Phew.

Att hålla helg är bra mycket roligare när man jobbar under veckorna. Skål, nu öppnar jag vinet (köpt för egna slantar, ja).

Live från mcDonken, Nova Lund

Nu är vi live från mcD. Akta så inte Big Tastyn blir kall. Chipp!

Fredagsmys och Lördagsgodis

När jag var liten fick man vänta till på lördagen med att mumsa, så var det bra med det. Men numera är det dubbelt upp. Vi har inte bara lördagsgotter, utan nu har vi även fredagsmyset. Det är när mamma och pappa bullar upp med chirre, larre och kanske en duuvd efter jobbet på fredagen, när alla samlas hemma och myser tillsammans och utbrister "äntligen fredag!" och somnar snarkigt på tv-soffan cirka klockan 23.

En härlig ny tradition. Jag och Lotta brukade visserligen snatta till oss ingredienser till en marängswiss ungefär varje fredag på högstadiet, men vi kallade det inte fredagsmys, om än det var mysigt och vanligtvis skedde på fredagar.

Och tro inte att lördagsgodispåsen blir lidande bara för att du myst på fredagen. Nehejdutack, den gubben går inte. Låt barna ha sitt lördagssnask ifred.

Svenska dockor

Kärlekstema på idol idag

Kärlekstema här med. Och lite glöggfryntlighet, med all rätt efter jobbveckan. De flesta tillägnar kärleksbitarna till - ja, gissa vem. Mamma förstås. Mamma är bäst. Eller hur, Lovi?

En stor tv och en liten flicka

Arg på mig?

Tårtan

Lovisa och hennes mamma på födelsedagen

En lång dag, en bra dag. Nu är vi trötta, men ack så nöjda.

Nu ritar hon på sitt nya drawing board iklädd pepparkakskostymen. Vi har ätit pannkakstårta, kattårta, chokladtårta och brigadeiros och beijinhos för hela slanten, Brasilien har tappert varit med på webblink hela dagen. Pingu har gått varm på storbilds-TVn. Iggle Piggle har åkt i Bamsevagnen, vi har läst böcker, byggt en clown och smällt ballonger. Och ramlat ur sängen med huvudet före så att tårarna sprutade och mamman blev arg dvs rädd. Men sedan fick hon ta saltoskulden på riktigt och äta pommes frites från Max.

Helt enkelt en underbar dag. Lovisas första födelsedag. Fy fan vad fint.

Den som inte har barn borde se till och skaffa några, herregud vad livet vore meningslöst utan Lovisa.

Min lilla bäbis första födelsedag

Har jag ingen bäbis längre nu när klockan är över midnatt och dygnet slagit om till 15 november 2009, har jag ett litet barn, en liten flicka istället? En som kan gå och snacka, skoja, busa och gulla. En liten Lovisa som ska bli kvinna. Oj.

För precis ett år sedan just nu befann jag mig på Royal Free Hospital i Camden. Jag var öppen nog för att få stanna men inte tillräckligt öppen för att få tillträde till förlossningsrummet. För min man var däremot dörren inte öppen utan stängd. Han fick vackert sitta utanför i väntrummet, inga män de första fem centimetrarna, regler är regler. Därför satt jag där också. Och drack coca-carola. Och gick upp i brygga av smärta ungefär vart 3e minut. Och tänkte att det här har många kvinnor gjort före mig, både de tuffa och de svaga. Och alla klarar det. Vissa säger att det är en häftig upplevelse. Vissa säger att visst gjorde det ont men det glömde man fort när man sedan fick underverket på bröstet.

Ingen hade förberett mig på de vidrigheter som försiggick senare denna natt och långt in på eftermiddagstimmarna nästa dag. Jag var chockad länge efteråt, jag är nog fortfarande chockad, om jag tänker efter. Där låg man alltså och lät ha naturen sin gång. Och det kunde man ju ha räknat ut med arslet att naturen som vanligt skulle vara vidrig, brutal och onaturligt obehagligt ond. Och varför jag inte sa ifrån om att jag skulle ha epidural eller åtminstone petidin, det undrar jag fortfarande. Jag tror att jag helt enkelt var för svag - jag orkade inte. Jag dog ju en smula. Sedan levde jag igen, men det är en annan historiett. Just då dog jag och det var fan i mig varken läckert eller skönt.

Sedan kom hon ju, som ett yrväder en novembereftermiddag. Hon Lovisa den lilla och den bästa. Glömde man smärtan, glömde man det vidriga? Var hon alldeles underbar, sagolik och värd all vedervärdig möda? På a svarar jag Nej och på b svarar jag Ja - det ena behöver ju inte utesluta det andra. Fittan sprack från kant till kant, elva dog i dimman. Men som vanligt vill jag poängtera att jag inte bajsade på mig, vilket nog är det jag är mest stolt över i livet.

Och jag dog faktiskt lite där på förlossningsbordet, på riktigt alltså. För efter detta är det iallafall inte mitt liv som är viktigast, det är inte jag som står först i kön längre. Jag står precis bakom och håller i den lilla när hon tar sina första stapplande steg. Allt jag har vill jag ge till henne och ingenting förutom hon känns egentligen särskilt viktigt. Kärlek. Love Lovisa.

Grattis på födelsedagen, min lilla.

Don't bother me, I'm from Camden

Ibland saknar man Camen och det livet som var. Hur kul vi hade jämt, hur glada vi var, hur snygga vi var. Hur fulla vi var jämt.

Men så tittar man på den här bilden, och tänker att ibland går det lite för långt för dom som fastnar i Camden och aldrig kommer loss. Det var tur att vi kom loss, vidare och hem. Här är några av de största Camdenprofilerna i sina essen.

Vi har den avdankade Eda från Darkness och från Dublin Castle. Ser du honom?

Vi har Cykelmannen, tyvärr är hans yviga frisyr dold på denna bild. Men visst känner du igen honom? Du vet väl vem han är?

Och sist men inte minst allas vår rockgud Rick Gill. Precis där vi helst och oftast finner honom, på golvet efter alldeles får många flaskor Grolsch, sådär tröttful och sur som han brukar bli.

I wasn't born in Camden, but I got there as fast as I could. Jag var 25 år när jag var redo för Camden, jag var 33 när jag kastade in handduken. Rick Gill fyller år idag, 46 tror jag att han blir. Rick Gill kommer aldrig att lämna Camden.

Min snygga arbetsvecka

Nu har jag knarchat telefoner hela veckan på mitt finfina jobb. Så jävla snyggt. Alla är snälla mot mig och tycker att jag är duktig. Jag har berättat för dom att allt blir mycket roligare om man är snygg, och det verkar dom fatta.

Jag har båda de senaste modellerna nu, "årets julklapp" och "årets julegave", skulle jag tippa. Aino och Satio. Maskiner kan också vara sexiga, ingen tvekan.

Jag har fått passerkort med foto som jag spänner i en dosa i rockslaget, så att jag kan passera in i den hemliga världen via dörrslussen. Jag känner mig lika tuff varje gång jag seglar in genom snurrdörrarna, kan jag avslöja.

Allt är modernt, snyggt och tufft. De som jobbar där verkar smarta, duktiga och coola. Precis som jag ju.

Man skulle kunna säga att jag älskar't, och då skulle man iallafall inte ljuga.

Last day of freedom innan jag går i pension

Nej du, nu har jag nog allt nerverna utanpå skjortan ändå.

Imorgon börjar min nya karriär. Och jag kanske är ringrostig i kontorslandskapet, har ju inte varit yrkesverksam på ett helt år. Och aldrig i Sverige, om man inte räknar bajsjobben på McD, vårdhemmen och GfK och det gör man ju inte. Jag är grön. Eller kanske jag är utvilad, sugen och redo. Det kan vara så.

Jag hoppas så att dom är snälla mot mig, och att jag kan visa mig från min duktiga sida. Och min roliga, fast helst inte min sarkastiska eller cyniska till att börja med. Det får dom ta lite pö om pö. Det går ju knappast att dölja i längden att man är en skojare av rang.

Just nu har jag en liten olustig bild av mig själv ätandes två bananer till lunch, på toaletten.

Bara för att ingen ville luncha med mig, för att alla hade sina lådor eller för att dom helt enkelt glömde bort mig.

Hoppas det inte blir så. Men för säkerhets skull ska jag ta med mig ett par bananer.

Håll nu din tumme!

Headhuntad

Det tror fan det, att bara för att man fått jobb vill varenda jävel plötsligen ha en.

MediaMarkt ringde imorse: "vi vill gärna träffa dig". Tyvärr, jag har inte tid.

Bjurfors ringde flera gånger, de ville säkert träffa mig, alla vill ju det, men jag tryckte bort samtalen.

Och när man anmäler intresse på bostadsannonser, ja då får man plötsligt svar, för att man på pappret låter som en vinnare numera.

Det är rena rama ketchupeffekten. Först kommer inget, sen kommer inget, sen kommer allt.

Nyinflyttad

Första natten i nya lyan gick väl sådär kan man säga.

Jag tog mig vatten över huvudet när jag tyckte att Lovi kunde gå och lägga sig klockan 10 när hon vällingsomnade. Ner i bingen for hon, varpå vi stora lekte vidare ett antal timmar. Vid halv två-draget tyckte jag det var dags att kasta in handduken och gjorde mig redo för bädden.

Det var i den vevan Lovi tyckte det var dags att vakna. Det kan ha varit för att golvet här knarrar så förskräckligt när man går på det. Vad vet jag. Men vaken blev hon iallafall och oj vad kul vi hade till cirka halv fem när vi äntligen fick sova.

Jag vet inte vad folk som har barn som inte sover hela natten menar. Är det just det där att barnet vaknar och är skitpiggt och vill lattja, ja då är det ju besvärligt. Men om det bara vaknar till och vill dricka pattmjölk eller välling, sedan sover det igen, då är det väl ingen match. Så gör dock inte mitt barn. Hon vill leka. Heja, heja, heja! Och studsa upp och ner i sängen. Och sparkas i de storas ansikten.

Imorgon ska vi till tannaprägan klockan 9.10, i ottans timme. Nästa dag börjar jag mitt nya jobb. Jag förutspår att jag inte kommer att få mitt sömnbehov tillgodosett, men hoppas att jag kan vara duktig och hålla god min ändå.

Heja, heja, heja!

Årets svar på Laura White

Om Lucie åker ut ska jag sluta titta.

Sa min man, klart uppbragd.

Ja, jag med.

Sa jag, i förvissningen att så blir det naturligtvis inte.

Men sedan fick jag surt bita i äppelskrutten när jag insåg att:

a. den brittiska publiken är pundare som röstar med röven

b. det är en tävling där man som mentor naturligtvis strategiskt skickar hem de mest talangfulla för att rädda sin egen röv

Trist resultat. Och löjligt att Lloyd är kvar bara för att han är gullig. Ännu löjligare att tvillingarna är kvar bara för att de kan skutta på scen. Herregud, en kanin kan skutta.

Vem ska vinna nu då? Förmodligen Olly, vars kuk verkat växa flera meter de senaste veckorna (han har blivit stöddig). Eller kanske Stacey (men isåfall bara för att folk gillar det faktum att hon verkar pantad). Själv tycker jag Jamie, men han åker nog nästa vecka, allt enligt principen om att Brittland röstar som från cp-rullstolar.

Ja, jag säger då det. Men sluta titta, det ska jag då rakt inte. Jag höll ljugekors. Det var väl lustigt.

Ingen fara, Iggle Piggle

Det blir ingen sylta, rödkål, sillsallad eller gravad lax. Inga köttbullar, rävben eller prinskorvar. Inget vörtbröd, inget julöl. Enligt Sydsvenskan knappar min nya arbetsplats in på de förlorade miljarderna genom att snuva de anställda på julbordskonfekten.

Tur för mig då att jag är anställd av Manpower och jag redan blivit bjuden på julfest den 3e december. Verkligen tur, eftersom ju julbord känns som en av de viktigaste eventsen i den nyanställdes yrkesliv.

Jag kan fortfarande bli tjockare. Fetare fläsk från grisen, yez.

Om handläggningstider och nya tider

Det talas om att "komma in i systemet" och hur viktigt det är. När man väl är inne går allt som på räls. Sägs det. Om Sverige, det fantastiska landet som tar hand om sina medborgare på ett föredömligt sätt. Eller?

Jag har nu bott i Sverige i nästan 4 månader. Under hela denna tid har jag varit arbetslös utan a-kassa eller motsvarande. Min man har varit föräldraledig utan föräldrapenning. Vi har bott hemma hos mina föräldrar.

Vill man ha rätt till a-kassa, dvs 80% av tidigare erhållen lön måste man betala en månatlig avgift till sin arbetslöshetskassa. Glöm det om du är utlandssvensk, alltså. Om man inte har jobbat i Sverige det senaste året, allt enligt den synnerligen genomtänkta 8-timmarsregeln, har man ingen rätt till alfakassa à 320 riksdaler om dagen. Det fick jag bittert erfara när jag fick mitt avslag från kassan Alfa häromdagen. EU och fri rörlighet och arbeta över gränserna, skit i det. Du ska inte tro att du är tuff för att du bott utomlands, inte tro att du är cool för att du bott i London, inte komma här och komma. Lev du på luft och se glad ut. Socialbidrag får du bara om du har 0 kronor på kontot, inte en spänn mer för då kan du köpa bröd och vatten för pengarna, och hör sen.

Handläggningstiden på arbetslöshetskassan är för övrigt minst 11 veckor, så det tar sin lilla tid att få sitt avslag. För utlandsinflyttade tar det ännu längre tid, eftersom man t.ex. måste vänta på ett intyg E301 från de engelska skattemyndigheterna som i sin tur har en handläggningstid på 8-12 veckor. Det intyget visade sig dock värdelöst eftersom man inte hade jobbat i Sverige de senaste 12 månaderna. Men det var viktigt för kassan Alfa att denna handling inkom, det var det.

Föräldrapenning (alltså minimibeloppet à 180 kronor om dagen) kan man bara få om man är registrerad hos Försäkringskassan. De har en handläggningstid på upp till 6 månader. Dessutom måste man som EU-medborgare vänta på att man får ett registreringsintyg från Migrationsverket innan man kan vara fullt registrerad hos Försäkringskassan. De har i sin tur en handläggningstid på cirka 3 månader. Att man sedan inte fyllde i rätt blankett vid inträdet i Sverige i Juli försinkar processen ytterligare.

Däremot går det fort och lätt att komma in på SFI, att folkbokföra sig i Sverige och få svenskt ID-kort. Hakuna matata. Inga problem. Vilken lustig motsägelse, sa Iggle Piggle.

Men vi ska inte bara måla fan på Sveriges vägg, icke då. Den engelska byråkratin är ungefär lika tungrodd. Om man hoppades på pengar tillbaka på skatten från den engelska staten får man också hålla i hatten och vänta snällt. Handläggningstiden är här cirka 3-4 månader, och dessutom verkar det vara en myt att man skulle kunna få tillbaka pengar från tidigare skatteår.

Dessutom har jag erfarit att handläggningstiden för att AVSLUTA en utbetalning av skattereduktioner tar den engelska staten cirka 2 månader. Det är den enda gången jag har mått bra av långa handläggningstider, kan jag förtälja.

Men. Nu vänder vinden, nu brakar livet loss på ny kula, nu tar vi nya tag med nya myndigheter.

Tant har fått jobb! Och med det lossnar allt annat sägs det. På tisdag travar jag in i världens tjusigaste byggnad, den heter Glasgow och är en del av Sony Ericssons komplex på Brunnshög och där ska jag få bita i vad jag gissar spännande och utmanande arbetsuppgifter i rollen som executive assistant. Gissa om jag är nöjdast i kommunen, gissa om jag flinar mig till sömns numera.

Och inte nog med det! Imorgon flyttar vi hemifrån. I två månader får vi låna lya av en snygg som ska på långsemester, vilket betyder att vi har lika lång tid på oss att fixa något eget snyggt redo för inflyttning i Januarg.

Jag undrar vad de har för handläggningstider på bostadsbidragsansökningar. Förmodligen får man besked långt efter att vi flyttat ut, kanske inte förrän vi sitter på ålderdomshemmet, det känns rimligt.

Och dagisköerna. Dom kan man säkert få stå i tills barnet går i pension, det är alla tiders.

Men i övrigt är allt fantastiskt, tant är både snygg och glad, och lönen kommer den 23e december som en julklapp. Tjoflöjt, håll i hatt, håll i börs, vinden har vänt, det är min tur nu.

På Malmöbussen i morse

-Till Lund, tack (jag)

(Busschauffören ställer in maskinen och nickar ok)

(Jag sticker ner åkkortet i kortläsaren som piper felsignal och matar ut kortet)

-Ojdå, fel kort! (jag, muntert)

-Jag ska strypa dig! (busschauffören)

-Va, ska du strypa mig??? (jag, bestört)

-Nejdå, höhö. (busschauffören, vinkar avärjande med handen och ler fånigt)

(Jag sticker ner mitt andra åkkort i kortläsaren och betalar för min resa)

Va? Hörde jag rätt? Vad sa munnen? Varför sa den så?

Jag har tidigare undrat om lokaltrafikens anställda har några hästar i sina stall, nu fick jag bekräftat att så förmodligen inte är fallet. Freak!

Luktar skumt, bränt och unket

Tycker du att det luktar?

Jag svarade på en bostadsannons på Blocket, 4:a uthyres i Lund fr.o.m. 1 Januari 2010. Står inte var den ligger, och inte vilket pris. Men vad fan, jag mejlar och anmäler mitt omåttliga intresse.

Svaret kommer omedelbart.

"Jag skojar inte när jag säger att jag fått över 100 svar på bara några minuter. Eftersom jag bor i Luleå och det är bökigt och kostsamt att ta sig ner till Lund, ska alla som är intresserade av att komma och titta sätta in tusen spänn på mitt konto, dessa får man tillbaka såvida man inte uteblir från visningen. Vänligen maila om du fortfarande är intresserad."

Driver du med mig, drar du mig baklänges, gör du det långsamt? 1000 riksdaler för privilegiet att titta på en lägenhet, vem går på den lätte? Jag svarade så klart att sådana ockerfasoner går jag inte på, visa mig gärna lägenheten, men inte fan får du slant för besväret.

Gissa om lägenheten finns kvar på blocket?

Nej, annonsen är borttagen.

Gissa om lägenheten finns på riktigt?

Jag gissar att allt är hittepå och lurendrejeri.

Gissa om någon satte in tusen lökar på ockrarens konto?

Jag hoppas det inte, men mänsklighetens intelligens och logiska slutledningsförmåga är ibland diskuterbar, så det är ju möjligt att kärringen tjänade sig en hacka.

Hoppas det inte drabbade någon fattig.

Livets berg- och dalbana

Äntligen förstår jag de manodepressiva. Hur allting kan gå från svart till vitt, pestig kolera till perfekt paradis.

Jag hade inte ens hunnit torka tårarna från nederlaget efter Alfakassans avslag, förrän jag fick ett samtal om jobbintervju på Sony Ericsson. Med gråtdarr, som förhoppningsvis togs som sugenhetsdarr, på stämman tackade jag och bugade. Och hur många har de kallat till intervju? Bara en, bara en headhuntad tant. Handen sitter väl ändå i handsken?

En mästare på att ta ut segern i förskott blir så mycket mer nedslagen när han i slutändan inte får som han vill. Men jag kan inte hjälpa det. Jag tänker redan i termer som den senaste mobilajamodellen i min hand, vad kan de tänkas servera på julbordet och när börjar jag, kanske redan på måndag.

Och samtidigt, här hemma i mammas kök tar den lilla söta, som nästan är ett år gammal, två steg på de köksrutiga golvet. Ett stort steg för mamma, ett litet steg för mormor. Två steg.

Och om några dagar flyttar jag hemifrån för andra gången i mitt liv.

Livets tvära kast. Ena dagen självanklagelse och självdestruktion, nästa dag självförtroende och självbelåtenhet. Mitt så kallade liv. Jag börjar få berg- och dalvana.