Sådärja, nu har jag retirerat till mitt rum med en 230 grams Cadbury-chokladkaka. Så fort den där otäcke tysken dök upp ryckte jag åt mig dator, filt och tjockglad och var ytterst ohövlig i största allmänhet. Frågade inte hur han haft det på jobbet, hur han mådde, inte ens frågan som brände på min tunga, den om vad ini helvete han hade i mitt hem att göra, denna obehagliga typ, förmådde jag ställa.
Häromdagen när jag tittade på film i vardagsrummet (och somnade ifrån den som vanligt), vaknade jag av att han satt vid bordet och studerade sina fula tyska böcker, med ÖRONPROPPAR i höronen för att inte bli störd av filmljuden. Vad fan kan du inte sitta på ditt rum för om du ska vara så cp-skadad undrar jag? Och när han är "först" i vardagsrummet nån kväll, ja då STÄNGER han dörren, liksom för att säga att idag har jag PAXAT vardagsrummet, obehöriga äga ej tillträde.
En kille som diskar med hårschampoo och tror att en reklamfilm om öl eventuellt kan vara Harry Potter, måste ju helt enkelt vara helt jävla tappad bakom rullatorn.
Just nu och fram tills den 26e April när jag flyttar ligger han först på min lista över folk som förtjänar ett öde värre än döden. Han har fan kört om självaste Vårtkärringen (hon har förresten drabbats av ännu en allvarlig sjukdom nu i veckan: Pleuricy. Inte nog med att hon redan hade HIV liksom).
Och medan jag skrev det här tömde jag 230 gram tjockglad rakt ner i kakhålet. Hej tjockis.
No comments:
Post a Comment