The Special One

"Please don't call me arrogant, but I'm European champion and I think I'm a special one"
Så presenterar sig Mourinho för den engelska pressen vid sitt tillträde som Chelseas Manager 2004.


Snygg, in a George Clooney-kind-of-way. Kaxig, och tuff, alltid svar på tal, alltid någon annans fel.

älskar't!


Nu ska han hux-flux inte vara med och leka längre. Gubben Abromovich med biljonerna från Ryssland tyckte att Shevchenko var guld och gröna skogar, Jose insåg att han var en överpriserad och överskattad nisse som inte passar i blå blus. Då blir det bråk på skolgårdens baksida, tupparna ryker samman. En med pengar, en med huvud. Slanten vann så klart.

Din fula ryska pamp, ut ur min arena, tänker Jose. Och han tänker säkert högt.

Och surgubben gnäller för att vi inte vinner varje gång. Lämnar arenan som en försmådd älskare, butter och krävande, rysk och rik. Ful och självuppfylld. Tror att det är Joses fel, fattar inte det här med ups and downs, att bäst vinner i längden, att Premier League är ett Maraton, inte ett race.

Men pojkarna älskar ju sin Jose. Mina barn är inga apor. Hur ska det gå nu? Vilken ful gammal stofil utan stil och finess ska nu baxa in sin gubbkropp på Stamford Bridge?

Mina favoritkillar tränar benböj. Nu är dom ledsna för pappa har rest ifrån dom. Hur ska vi nu fixa Man U på Söndag? Ska mamma komma och hålla dig i handen, Frank? Ryggdunk på dig John? Vill du ligga, Joe?

Fy fan vad ledsamt. Fotboll är ju show, och Jose var en av dess mest underhållande aktörer. Och allt blir mycket roligare om man är snygg.