Jag - en sång- och en dansman

Jag tycker det är så roligt att sjunga, sa min klasskamrat Paula Pennsäter någon gång på gymnasiet.

Denna helg har jag gjort just det som Paula P älskar. Det började på Fredagen när jag var på väg hem från ett (två) glas vin i Hampstead och min fru ringer och är sångsugen. Jag knallar glatt hem och kopplar in Playstation-maskinen, och vi inviger det nya 90-talssingstarspelet. MC Hammer var nog allra bäst, men det var inte fel med Zombie, Barbie Girl eller Pump up the jam heller. Jag vann alla omgångar utom en, då var det en låt jag inte kunde. Lisa Loeb - vem fan är det, Håkan Loobs syster?

På Lördagen gick vi på 25-årskalas hos en liten gullig minitant i guldklänning och ett lika utsökt dekoltage som det buffebord hon bjöd på. Vi mumsade och drack vin efter bästa förmåga. Sedan fiskade vi fram instrument såsom gitarr, tamburin och kastanjetter och sjöng oss snygga i trädgården. Gnarls Barkleys Crazy i Metro Riots-killens version var nog kvällens bästa. Sedan blev vi alla rejält fulla och till slut när vin- och spritcentralen var tömd på allt (till och med konjaken kom fram och då är det illa) körde vi taxidroska hem till liggandet.

Jag försökte sjunga idag också, för Joe Cole, så att han skulle göra mål, you got the power to score liksom, men det sket han fullständigt i och Chelsea förlorade med 8-0 (kändes det som).