Paiol

Jag vet inte vad du gör på semestern, men själv tar jag iallafall bir'n till Paiol där jag lunchar varje dag.

På flyern syns ett flott ställe med swimmingpool, och riktigt så förnämligt är det väl inte i verkligheten. Nej, en enkel matsalslösning bjuds, men man får välja och väga sin mat själv, och det gillar jag.

Tror det över lag hade funkat för storsvensken, det där med att väga sin mat, för man känner ett visst mått av kontroll, tar man bara dyra saker tjänar man mest på arrangemanget. Mea kött, sa kronprinsessan, liksom.

Jag är smart och tar bara sådana saker jag inte har hemma. Och lite av allt. Honungsinlagda vitlöksklyftor, böngeggor, haj (!), brasilianska ostar (smakar inget men har härlig stunsig konsistens), vaktelägg, kuliga korvar, pasteller (smördegskuddar med mums i), feta mangoklyftor och spännande salladsröror. Och efter en vecka som lunchgäst på Paiol kan jag min buffé, kan jag säga, vet vad som funkar. Jag är vid det här laget vad man skulle kunna kalla en buffékung. Smidigt rör jag mig över skålar och fat, fyller min tallrik med allsköns mumsigheter och överraskningar till mitt gourmandiska gomsegel och mina suktande smaklökar.

På min mans tallrik finns däremot mest bara kött, ris och bönor. Så jävla ovärt, kan jag tycka, att lasta upp med vardagsmat när bufféns exotism inte vet sina gränser. Men jag är medveten om att var och en blir salig på sin fason, så jag lägger mig inte i. Vissa väljer kött alla gånger, andra vill prova allt och tar en liten klick av 20 olika såser.

Sedan tar man en liten cafézinho och en sobremesa da dia och alla ser glada ut. Under lillas stol en halv portion ris och några massakrerade vaktelägg.

Idag när vi lämnade stället tappade Lovisa likt en liten Tombliboo sina byxor på restauranguppfarten. Det var ett lite lustigt och charmerande ögonblick som jag dessutom lyckades fånga på bild.